Gamla domböcker tar upp mål som ofta ger en inblick i hur man levde förr. På denna sida tar jag upp sådana mål som jag tyckt varit intressanta av en eller annan anledning. Speciellt intressant är det ju om det rört någon av mina egna anor. I de fallen markerar jag det. Planen är att fylla på med mer material.

Under 1700- och 1800-talen hölls tingen vid Marks häradsrätt i Skene. Häradsrätterna var den första instansen på landsbygden och fanns kvar ända fram till 1971. Den utgjordes av tolv nämndemän, i regel framstående bönder i häradet. Ordförande var häradshövdingen eller dennes vikarie. Man hade ordinarie ting tre gånger om året, vinter, sommar och höst.

Jag har valt att i de flesta fall återge den handskrivna texten, i helhet eller i valda delar, ordagrant. En svårighet vid läsningen är att man inte var så noga med att sätta ut punkter och inleda meningar med versaler. Dessutom förekommer många ålderdomliga ord. För dessa har jag ibland infogat en förklaring inom parentes. I detta sammanhang är Svenska Akademins ordbok (SAOB) en ovärderlig källa. Man kan nämna att många paragrafer inleds med förkortningen ”S:d”, vilket skall uttydas ”Samma dag”.

Ämbetsmän och ståndspersoner har i regel någon titel av typen Wälborne, Wälbetrodde eller liknande, vilka i protokollen förkortas. Av förkortningarna är det oftast svårt att avgöra vilken som avses, men att det fanns en koppling till personens rang är helt klart.

I domböckerna figurerar flera olika ämbetsmän och funktionärer:

Landshövding

Var kronans högste representant i länet och chef för länsstyrelsen. Benämns också Kungliga Majestäts befallningsman. I Älvsborgs län hade han sitt säte i Vänersborg. Mellan 1716 och 1725 innehade Gustaf Fock här ämbetet.

Kronofogde

Också benämnd häradsfogde eller kronobefallningsman. Ansvarade för ett fögderi, varav det fanns ett par stycken i varje län. Marks härad utgjorde ett eget fögderi. Fogden ansvarade för att verkställa länsstyrelsens beslut inom skattläggning, skatteuppbörd och för exekution av domstolsbeslut. Han fungerade ofta som åklagare i häradsrätten.

Häradsskrivare

Det fanns en i varje fögderi och var ställd vid sidan av kronofogden i egenskap av uppbördskontrollant. Skulle handha skattläggningsgöromål och förrätta mantalsskrivningar.

Uppbördsskrivare

Ett biträde till häradsskrivaren.

Länsman, kronolänsman

Var underställd kronofogden och ansvarade för skatteuppbörd, indrivning och polisverksamhet. Han kunde också fungera som åklagare vid häradsrätten.

Fjärdingsman

Fanns en i varje socken, sorterade under länsmannen och biträdde denne. Var ett lokalt förtroendeuppdrag och avlönades inte av kronan. Benämningen kronorättare verkar även ha använts.

Frälsefogde

Kunde kallas inspektor eller frälseinspektor. En adelpersons ställföreträdare eller förvaltare av en eller flera frälsegårdar.

Häradshövding

En titel för ordföranden i häradsrätten. Verkar ha varit en befattning som gavs till adelsmän eller högre statstjänstemän som belöning. Satt inte i rätten utan ersattes av vikarier, sk lagläsare. Mellan 1714 och 1734 var Daniel Lagerqvist häradshövding i Mark. Jag har hittills i protokollen inte sett någon referens till häradshövding eller lagläsare, bortsett från att häradshövdingen undertecknade protokollen.

Häradsdomare

Häradsrätten bestod av tolv nämndemän. Häradsdomare var en hederstitel som tilldelades den äldste nämndemannen.

1715

Jonas Darelius i Hanatorp om lekstugor

Vid vintertinget 1715 var förre länsman Jonas Darelius instämd som misstänkt för att ha anställt en sk lekstuga i sitt hem, Hanatorp.

Den bild Darelius målar upp om att han om aftonen gått till vila och barnen suttit vid spisen med sina böcker, sjungit och roat sig, låter väldigt trevlig. En hel del folk hade tydligen vistats hos Darelius den kvällen, bla Anders från Snickaregården som lagat Darelius sons fiol. Denne skulle informera sonen om fiolen, vilket väl betyder att han skulle spela på den.

Att det även tidigare funnits osämja mellan prästen Falkenholm och Darelius framgår ganska klart. Darelius kallar prästen för sin avundsman och beskyller denne för att också dricka och spela kort. Han säger sig också vara speciellt utpekad eftersom på många andra ställen ungdomen samlats för att roa sig, vilket han menar inte vara förbjudet eller något sabbatsbrott.

8. Wijdare hade äfwenwähl Crono Ländzmannen Mårten Hagergren uppå Kyrkioherdens Eerewyrdige Herr Magister Falkenholms angifwande till detta häradz ting låtit inkalla förra Ländzmannen Jonas Darelius att giöra laga answar för det han under den 23 sistledne Januari skall anstält en leek- och spele-stugu uti sitt huus Hanatorp [i Örby socken], med åthskillige drängiar, pigor och piltebarn. Swaranden tillstädes inlägger sin skriftelige förklaring beklagandes derutinnan huru som han uti denna sak alldeles oskyldigt af Herr Magister Falkenholm förmedelst gammal afwund skall blifwit angifwen, skohlandes hwarken han eller någon annan redelig menniskia, som sanningen will uthsäja honom det kunna öfwerbewisa, hälst emedan Darelius aldrig om en sådan anstält leek och spele, med någon Christen menniskia den dagen ?? eller munnatz, mycket mindre igenom någon annan sådant låtit uthgå eller kundbart giöras, utan skall han om aftonen gådt i sin säng till hwilo och barnen suttit wid spisen med sina böcker, siungit och roat sig, som de om hälgedagz afton plägar giöra, hustrun warit upgången till Boosgården i Örby in till des några stycken Torstorpz boer som ärnat sig till Boråhs in på aftonen kommit dit, och begiärt låhna huus öfwer natten; då Darelius stådt up utur sängen och talt med dem, wid hwilket tillfälle des poijke skall kommit och berättat Anders Ericksson ifrån Snickareg. i Hulberg wara der med en fiol, som han uplagat åth des son, den han tänkt låta informera när tiden så kunde medgifwa, begiärandes gosen att bem:te Anders måtte tillåtas inkomma hwilket Darelius fuller i förstone skall förwägrat, men omsider, uppå sitt barns trägna anhållan, sådant efterlåtit, med hwilken de andra barnen i gården, jempte några flere som samma aftonen, dock icke till någon leekestugu, woro sammankombne, efterfölgt, hörandes på huru Anders Erikson des sohn skulle informera. Skohlandes wid det tillfället Herr Magisteren sig instält och förebrådt Darelius att i hans huus brukas  så mycken otidigheet och att lekestugan skulle warit bestält mäst för öhlsälgning skull, ehuruwähl den gången hwarken öhl eller brännewijn skall funnitz i huuset, och om så skiönt warit skall dock ingen warit som sådant kiöpa kunde, beklagandes sig således utan orsak af Herr Magistern endast i församlingen der med wara beswärat oachtat på åthskillige andra ställen så wähl den dagen som åfta tillförne ungdommen sammankommit om aftonen att roa sig hwilket Darelius icke förmodar wara förbudit, eller der med något sabbatz brott begångit, när hwarken eder eller något annat förargeliget lefwerne föröfwas. Uthlåtandes sig för öfriget munteligen huru som Herr Magisteren hwar dag sielf skall både dricka och bruka kortspelande med mehra som Darelius förmähler, om huru swårt det är att blifwa så tid efter annan beswärad af sin siähle-sörjare hwilket Gud wähl lärer see till. Herr Magister Falkenholm jämbwähl wid detta tillfälle närwarande, påstår i protocollet måtte antecknas huru Darelius honom angifwer att hwar dag bruka kortspel ock drickande, hwilket Darelius dock förklarar i hastigheet wara uthtalat, hafwandes allenast tänkt säja den dagen som Magisteren kommit till honom, då Herr Magisteren skall tillika med Herr Con-Rector [ställföreträdare till rektor vid trivialskola] Swala ifrån Giötheborg och sin Cappelan Jon Cervin hela dagen passerat tiden med drickan och kortspelande, hwartill Herr Magisteren dock förnekar, säjandes sådant icke skohla kunna bewisas; inläggandes derjempte ett denna Tingzrättens protocoll af den 24 sept. 1702, hwarmedelst så denna församblingens ungdom och tienstehion som de flere i häradet i förmågo af Kong. Maij:ts Kyrkiolag och serdeles Kong. Förordningen om eder och sabbatzbrott des 9§ wid 40 marks plicht tillgiörandes, alfwarligen åthwarnas för ingen dehl de derutinnan omrörde otillbörligheeter att föröfwa; kunnandes dock för öfrigit hwarken Herr Magisteren eller Cronans Länzman, såsom rätta kiärande med något skiähl öfwertyga swaranden att den dagen hafwa tillåtit någon förargelse föröfwas af den samblade ungdommen, som till större dehlen här inför Rätten befunnitz wara små gåsar och öfwermagar [övermaga=omyndig], undertagandes några stycken som från granngårdarne af händelse sammankommit.

                                                            Resolutio

Såsom af ransakningen ehrhålles, det hwarken Kyrkioherden Ehrewyrdige Herr Magister Falckenholm eller Crono Ländzman Mårten Hagergreen såsom rätta kiärande med något skiähl kunnat bewijsa att förra Ländzmannen Jonas Darelius om Sundagen den 23 sidstledne Januarij antingen af upsåth låtit anställa någon förargelig spel- och leeke-stuga eller af den samma dag om aftonen på des gård Hanatorp sammankombne ungdommen någon otillbörligheet med swärjande öhlsälljande, kort och terningz spelande eller någon annan strafbar otidigheet blefwit föröfwat; altså kan Tingzrätten ej häller finna någon anledning af den åberopade Kong. Maij:ts stadga om eder och sabbatzbrott, att wijd detta tillfälle och i så beskaffat måhl swaranden med någon plicht för denna gång at belägga. Blifwandes dock tillföllje af Kong. Maij:ts högsta ombudz-mans nygligen uthfärdade alfwarsamma bref, så denna församlingens, som andra detta häradz nu närwarande inbyggare, här med alfwarligen påminte, att taga sig till wara för alt otidigt och osunt mishageliget siälfwåld och sammanlöpande om helgedagarne så kiärt dem är att undwijka Gudz straff och den näpst som Kong. förordningarne uti dy måhle dictera och innehålla.

Lekstugor verkar ha varit vanligt förekommande under 1700- och 1800-talen. Det var ställen, i någons stuga, där framförallt ungdomar träffades för att roa sig med musik och dans. De nämns regelbundet i protokoll från sockenstämmor. Man får där intrycket att man framförallt från kyrkans sida såg med oblida ögon på företeelsen och man varnar för bristande sedlighet och att ungdomar nyttjar öl och brännvin. Att varningarna inte hade någon större effekt, och tolererades av allmogen så länge inte öl och brännvin såldes, verkar helt klart.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:461, bild 380 (1715).

Paul Kindberg övertar rusthållet Dragered

Min anfader Paul Kindberg (fm mf fm ff) på Dragered i Hyssna har jag tidigare skrivit om på andra ställen.

Dragered var vid tiden ett sk. rusthåll, vilket innebar att gården hade skyldighet att hålla en häst, ryttare och utrustning tillgänglig. Rusthållet ingick i Västgöta kavalleriregement.

I de sk. småprotokollen från hösttinget 1715 i Skene finns följande notering, där jag denna gång har behållit ursprunglig stavning:

Samma dag Capitain Lieutenanten Paul Kinberg insinuerade i Rätten en Cautions [borgen] skrifft Daterad d. 4 octobr: 1715, hwar utinnan Cronones Befallningsman Wähl:de hr Arvid Ahlgreen, häradsskrifwaren wähl:de hr Erich Nyberg, och frällse Befallningsman Johan Hedström tillkänna gifwa at såsom bem:te hr. Capitain Lieutenant ingått kiöp med Befallningsman Johan Hedström om Rustningsrätten och munderingen [utrustning för soldat] för Crono rustnings stammen Draered och dess Augment i Sättilla giäld, så på de sampte. i fullkomlig caution och borgen, att hr. Capitain Lieutenanten Kinberg icke allenast stammen förswarligen bruka och cautionera skall, utan och derföre en giltig mundering städje wijd machthålla, och der emot förmodan hr. Kinberg skulle oförmögen blifwa, förenämbnde sin skylldighet wid rusthållet at fullgiöra, så åtaga de sig derföre at wara answarige, så at hans kong. Maij:tt hos dem en fullkommelig säkerheet skall hafwa; anhållandes mer bem:te Capitain Lieutenant, at häradsrätten öfwer desse cautionisters förmögenheet attestera wille; hwarföre som häradsrätten hade sig bekant, at desse cautionister nu för tijden af de willckor och förmögenheet äro at de kunna wara hans kong. Maij:tt för detta rusthålld förswarligen cultiverande och wid macht hållande, sampt rustningens och munderingens richtige prästerande fullkommeligen asponsables; altså warder detta under nampn och härads wanlige signete behörligen attesterat d. 6 Octob:

Det är inte helt lätt att, med det ålderdomliga språket och stavningen, helt förstå vad detta handlar om. Jag tolkar det dock som att Paul har köpt rusthållet och dess augment (en gård som skull stödja rusthållet, i detta fall gården Södra Rya) av kronofogden Johan Hedström. Han företer en borgensförbindelse undertecknad av de tre nämnda personerna, som rätten attesterar.

I generalmönsterrullorna för Västgöta kavalleriregemente 1715 (bild 301) anges Arvid Ahlgren och Petter Miöberg som rusthållare för Dragered med sventjänaren (ryttaren) Håkan Persson.

I nästföljande rulla, 1717 bild 204, anges nu Paul som rusthållare. Håkan Persson sägs vara död den 28 juli 1716 och ersätts 6 mars 1717 av Bryngel Brun. Det finns också en notering om hästen, en brun valack 5 år, som förkommit i Norge 17 mars 1716. Den ersätts med en annan brun valack, 4 år gammal.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen, EVIIAAC:21, bild 8730, 1715. Detta är renoverade småprotokoll, kopior, som inskickades från häradsrätt till hovrätt.

1716

Per Larssons förlupna svin

Per Larsson (ff mm mf ff f) levde mellan 1684 och 1731 på Mölnebacka Storegård i Hajom. Till vintertinget 1716 vid Marks häradsrätt hade Per instämt Assbergs skogslag för att de intagit fem av hans svin som tagit sig från Hajoms ollonskog till den angränsade Assbergs skog. Enligt protokollet hävdar Per:

Att bemelt. swijn derigenom tagit skada till sin fetma, och när de [Assbergarna] omsider dem igen på skougen utsläpt, så har ett utaf hans bästa swijn 3 åhr gammalt och för hwilken ingen skall kunnat honom neka 6 d smt, aldeles bortkommit. Och som han förmenar att swaranderne så mycket mindre haft fog att intaga swijnen emot lag, som deras skoug intet warit hägnader, och således lättel. hade kunnat  hända att swijnen lupit granne skougarne emellan.

Så påstår bemelt. Pär Larsson att niuta ärsättning för sitt bortkombne swijn såsom och sin tingzbekåstnad och att Assbergz boerne alfwarligen må blifwa förbudne till att så förfara med Haijums skougelags swijn enär de oförmanandes kunna komma på deras skoug inlöpandes utan att de först måge Haijums boerne derom tillfråga innan de dem intaga som lag förmår.

Assbergs skogslag hävdade, å sin sida, att svinen funnits på deras skog och där ätit av ekollon. Man medger att man intagit dem under tre dagar, men under tiden inte alls svultit dem. Vidare avser man att till nästa ting stämma Per Larsson för ollongäld.

Under förhandlingen konstateras att det länge funnits tvistigheter avseende gräns mellan Hajoms och Assbergs skog och att det därför är oklart var svinen befunnit sig.

Rätten konstaterar att Assberg enligt lag [Kristoffers landslag, byggningabalken, kap. 12] inte bort ha intagit svinen eftersom deras skog inte varit inhägnad. Eftersom det inte är klarlagt var svinen befann sig, dömer man Assbergarna att betala halva värdet av det bortkomna svinet. Dessutom varnar man dem för att i framtiden intaga svin utan att underrätta ägaren.

Målet tas upp igen vid vintertinget 1718 då Assbergarna stämmer Per Larsson för ollongäld:

…fordrande utaf Pähr Larsson i Mölnebacka betalning för 5 st swijn som uppå deras skougar skohla blifwit  feetade åhr 1715 då ållonwäxt war…

Det hela verkar dock ha slutat med att parterna förlikades.

Det var alltså brukligt förr att svin släpptes lösa för att föda sig på ekollon. Att då ha tillgång till ekskog var därför viktigt.

Assberg var en by i Örby socken och skogarna det talas om torde vara området söder om Bårredssjön i Hajom ner till nuvarande Skene samhälle. Man förstår att detta område vid tiden var beväxt med ekskog. Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:493 (1716) och EVIIAABA:554 (1718).

Öjer Andersson, hugger timmer olovligen

Ungefär samtida med Per Larsson fanns Öjer Andersson (min ff mm mf mm f) på Mölnebacka Lillegård. Han levde mellan 1681 och 1720 och var gift med Börta Eriksdotter. På gårdens ägor finns idag en ståtlig kvarn som väl var i funktion en bit in på 1900-talet. Att det fanns en kvarn redan vid början av 1700-talet, framgår av ett protokoll från sommartinget 1716. I den kortfattade paragrafen står det:

Öijer i Mölnebacka kunde icke neka sig hafwa huggit 6 st timber ståckar på allmänningen till en qwarn dambs upbyggande, hwilken aldeles warit bortfluten. Hwarwed intygade Cronones befallningzman att om han icke reparerat denne damb hade hela sochnen kommit att lijda i brist af mäld, icke desto mindre som ingen wederbörl. utsyning föregått, så plicktar Öijer derföre 6 mr. silf [mark silvermynt].

Ekskog har sedan medeltiden och långt fram i tiden haft stor betydelse för kronan, speciellt eftersom ekar använts vid skeppsbyggen. Ekar har därför betraktats som kronans egendom. Magnus Erikssons landslag från 1300-talet stadgar t.ex. att olovlig avverkning av ek kan straffas med böter. Under Gustav Vasa och på 1600-talet skärptes reglerna och gällde inte bara ekar på allmänningar utan också gårdars ägor.

Under 1600-talet importerades det mesta av flottans behov av ekvirke, men i början av 1700-talet minskade importmöjligheterna p.g.a. krigen, vilket ledde till att kronan intensifierade sin övervakning av ekbestånden. Restriktionerna avvecklades sedan successivt under 1800-talet.

Hos allmogen har det under hela perioden funnits behov av ekvirke, till husbygge och till kvarnar. För avverkning har det då krävts tillstånd från den lokale kronofogden (kronans befallningsman), då utsyning av lämpligt träd också skulle ske.

Det refererade protokollet ger en bild av att kvarnanläggningen vid Mölnebacka nog kunde skadas då vårfloden for fram i Surtan, men också att rätten var medveten om kvarnens betydelse för socknen. Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:493 (1716).

Paul Kindberg anklagad för förolämpning

På hösttinget i Skene 1716 blev Paul instämd av länsman Bengt Toreen för att ha kallat honom hora och skälm. Tydligen hade Toreen, vid tillfället, skickat en medarbetare för att efterspana en av Pauls drängar varvid yttrandet gjorts. Paul nekade dock och begärde att länsman skulle lägga fram bevis. Länsman replikerade att han hela veckan haft vittnen tillgängliga, men att dessa nu gått hem, eftersom Paul först nu infunnit sig i rätten. Hr. Capitain Liutenanten sade, som och ländzman tillstå måste att han haft laga förfall och warit borta till Hr. Öfwersten Löwenstern att förswara en karl till sin ryttare för Dragered rusthålld; hwarföre han icke förr än nu hindt till att inställa sig wijd rätten… Han tillade att den som skvallrat om förolämpningen bör ha varit hans avundsman och angivare (eller delator som det står i protokollet).

Ärendet uppsköts till dess Toreen kunde bevisa sin talan. Jag har inte hittat någon uppföljning i domböckerna, så det kan vara så att man lät saken bero.

Som framgått av ”Paul Kindberg övertar rusthållet Dragered” ovan, så hade ryttaren Håkan Persson dött i Norge i juli 1716, under det som brukar kallas Karl XII:s norska fälttåg 1716. Pauls ärende till överste Löwenstern bör väl då ha rört en ersättare till den avlidne.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:493, bild 3270 (1716).

1717

Pigan Anna instämmer länsman

Vid vintertinget 1717 instämde pigan Anna Jönsdotter länsman Mårten Hagergren och ville veta vilka som utspritt ett rykte om att hon skulle varit havande.

57. S:d Pigan Anna Jönsdotter til tienst i Stora Kulla Torstorp sochn beswärade sig öfwer Ländzman Wäl. Mårten Hagergren för det at han skall hafwa skickat till henne 2:ne karlar och 2:ne hustrur at undersöka om det rychte som i sochnen om henne skall wara utspridt at hon skulle wara hafwande och som hon skall weta sig derföre aldeles frij wara så påstår hon at Ländzman må utsäija hwem som för honom sådant tahl på henne uthbrackt; hwartill Länsman swarade at som han hördt ryckte derom i sochnen så har han intet kunnat med mindre utan å embetes wägnar derom låta uthfårska, och igenom 2:ne karlars och 2:ne hustrurs besiktning låta förnimma antingen sådant woro sant eller ej, förmenandes derutinnan icke hafwa försedt sig efter som ofta plägar hända, at när man på färsk giärning intet får uthleta rätta sanningen, så plägar onda påföljder sig ofta deraf tilldraga, men som det skall wara befunnit at denna piga Anna är wärke. [verkligen] frij för det uthkomna tahlet så är han giärna förnögd at hon må niuta sin oskuld till godo. Och som Ländzman intet har bekommit stämbningen förr än d. 31 sidstledne Januarij så har han inte haft råderum at låta instämma dem som detta rychte skola för honom angifwit utan om Anna än wijdare wil weta sagesmännen så påstår han få dilation [uppskov] till nästa Ting till hwilken dilation Härads Rätten och fant skiäligt at samtycka.

Det var ju straffbart att ha blivit havande utanför äktenskapet, så att bli utsatt för ett sådant rykte var allvarligt. Det måste också ha känts kränkande för Anna att ha blivit ”besiktigad” av dessa personer. En anledning till att Anna går till tinget med denna sak kan vara att hon därmed vill få en officiell bekräftelse på sin oskuld, vilket hon ju här får. Länsmannen hävdar att han handlat så som hans ämbete krävt, vilket säkert är riktigt. Att sprida ut falska rykten kan dock ha varit straffbart och rätten skulle kanske ha kunnat hänvisa till något liknande dessa två paragrafer i 1734 års lag, missgärningsbalkens kapitel 60.

Gifwer man någon an in för Rätten, eller Konungens Befalningshafwande, för then sak, som går å lif eller ära hans, och wil honom thertil binda, men gitter thet ej, och pröfwas, at han thet falskelige och af argt upsåt giordt; stånde samma straff, som then angifne bordt undergå, om han brotslig warit. Bär någon falskt witne i thy måhl; ware lag samma.

Nu hafwer han thet ej af arghet giordt; böte tiugu daler, eller mera, efter omständigheterna, och afbedje sitt brott offenteliga in för Rätten; gälde och allan skada.

Jag har, utan resultat, sökt efter en fortsättning på detta mål i sommartingets protokoll.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:525, bild 930 (1717).

Tvist om sockenknekt i Tostared

Ett mål vid sommartinget 1717 belyser hur allmogen under det pågående kriget mot Ryssland och Danmark pressades att skaka fram nya soldater. Det s.k. ständiga knektehållet innebar att varje rote, bestående av två till tre gårdar, gemensamt skulle rekrytera och underhålla en knekt. Detta var säkert, även i fredstid, ett betungande åliggande. I krig ökade naturligtvis bördan i och med att förlorade soldater skulle ersättas. Bönderna hade nog gjort sitt bästa för att egna söner inte skulle skickas ut i krigstjänst, men allt efter som kriget drog ut på tiden blev detta svårare att undvika. Kraven från kronan ökade och man inrättade s.k. tremänningsregementen, vilket innebar att tre rotar, förutom sina ordinarie knektar, gemensamt skulle rekrytera och ansvara för en ytterligare knekt.

Vid nämnda sommarting hade samtliga sockenmän i Tostared instämt Per Persson i Sjögärde och hans hustru Anna för det att de hade undanhållit tre söner vid knektutskrivningar. Dessutom hade de anklagat Anna för att ha sagt att sönerna hellre kunde tjäna kungen av Danmark än kungen av Sverige. Under förhandlingen ändra de dock denna utsaga till att Anna enbart sagt att de skulle ge sig ut till sjöss i Danmark.

Hustru Anna kunde p.g.a. sjukdom inte närvara vid rätten, men Per förnekade helt att Anna skulle ha sagt att sönerna helst ville tjäna kungen av Danmark. I stället hade hon sagt att sönerna skulle tjäna på ett kaparskepp hos kommendör Gathenhielm, vilket en annan son redan gjort.

Rätten beslöt att låta kronobetjäningen rannsaka och förhöra Anna och ”de andra vederbörande”.

Lars Gathenhielm i Onsala, Lasse i Gatan, var en redare som under kriget genom fullmakt från Karl XII bedrev kaperiverksamhet med bas i Göteborg. Efter att Lars dött 1718, 28 år gammal, drevs kaperiverksamheten vidare av hans hustru Ingela Hammar.

Jag har inte hittat någon fortsättning på målet i senare protokoll, så kanske kom sönerna undan genom att ansluta sig till Gatenhielm.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:525, bild 1930 (1717).

Trolldom i Hattestad, Berghems socken

Paragraf 69 vid hösttinget 1717 inleds så här:

Dito [länsman Bengt Toreen] anklagade för Rätten Anders Larsson i Hattestad med des hustru, Börta Trulsdotter för signeri, hwartill de skola tagit miölk af Arfwid Bengtssons hustru Anna Pärsdotter Ibm [på samma ställe], deslijkest angafz förlofwade Ryttaren Anders Swensson Stenman från Hedare sochn i Giesene härad hwilken skall warit interesserat uti detta signeri och dermedelst sökt courera Anders Larssons dotter hwilken varit illa siuk och sedermera blifwit död.

Makarna anklagades alltså, tillsammans med avskedade ryttaren Stenman, för att ha tagit modersmjölk från grannhustrun för att med detta kurera en sjuk dotter.

Enligt vittnen hade ett glas med modersmjölken uppblandats med flickans urin. Stenman hade sedan sett på glaset och därmed kunnat se att flickan inte skulle dö denna gång.

Vid rätten inställde sig också grannen Bengt Svensson som anklagade makarna för att ha utspritt ett rykte om att han låg bakom en stöld som tidigare skett hos Anders Larsson.

Det visades att detta rykte hade uppkommit i samband med ett annat signeri, som Stenman ansvarat för. Stenman skulle, för att få underrättelse om tjuvnaden, ha ”sållat”. Exakt hur denna sållning ska ha tillgått går inte att avgöra av protokollet. Tydligen användes ett såll och en sax och det sägs att Anders Larsson hållit i sållet, som Stenman satt saxen i. Stenman skulle då ha yttrat ”tysta och förargeliga ordspråk”. Han (eller Anders Larsson) skulle sedan ha ropat upp flera grannars namn och när Bengt Svensson nämndes ska sållet ha ”gått omkring”, varvid Stenman sagt; där hava ni karlen som gjort det här.

Rätten beslöt att förhandlingen skulle fortsätta vid ett extra ordinarie ting, efter det att de inblandade ytterligare förhörts.

Av protokollet från extra ordinarie tinget 8:de oktober framgår det att Stenman, 67 år, först varit soldat i 13 år och därefter ryttare i 25 år. Han hävdade att han blivit tillfrågad huruvida han kunde utröna vem som begått stölden och att han då sagt att han inte kunde göra det på annat sätt än med ett vidskepligt sätt, varvid Anders Larsson nöjt sig. Han berättade vidare att han hos fältskären mäster Christian av greve Astenbergs regemente hade lärt lite av läkedomskonsten samt varit honom behjälplig med att plocka örter. Eftersom han var en fattig karl hade han inget annat att försörja sig med än att hjälpa allmoge med läkedomskonster. Av protokollet framgår att Stenman var angelägen om att framföra att han var medveten om att det rört sig om vidskepelse, men att han ville tillmötesgå makarnas önskemål och att det var upp till dem att tro på det eller ej.

Rätten hänvisar till en förordning om eder och sabbatsbrott från 1687 och dömer Stenman, som fattig, att till kyrka böta 10 mark silvermynt eller göra motsvarande dagsverken. Dessutom döms han att två söndagar sitta i stocken utanför kyrkan och genomgå uppenbar skrift (inför församlingen bekänna sitt brott). Anders Larsson döms, som förmögen, att böta till kyrkan och socknens fattiga 25 daler silvermynt och genomgå uppenbar skrift. Hustrun Börta, som inte deltagit i gärningen men hjälpt till att den förtiga, döms till att böta 10 mark silvermynt samt att genomgå enskild skrift i sakristian.

Efter vad jag förstått fanns i Kristoffers landslag inget förbud mot trolldom av ovanstående slag. Därav anledningen till att man dömt enligt en kunglig förordning. Däremot var det förbjudet att använda trolldom för att skada någon annan, det som kallades maleficium eller förgöring på svenska.

I den något senare 1734 års lag finns i missgärningsbalkens kapitel 2, finns följande två paragrafer som avser trolldom:

§ 1. Hvar som brukar truldom, och skadar annan til kropp eller egendom, och warder med fulla skiäl thertil wunnen; miste lifwet. Får någon död ther af; tå skal man steglas, och kona halshuggas, och båle brännas. Hafwer man låtit trulkarl thet giöra, eller hulpit til, at then gierning fullkomna; ware lag samma.

§ 2. Far någon med spådom, signeri eller annor widskepelse; böte första gången tijo daler, eller mera, till fyratijo daler, alt som brottet är til, eller sitte i hächte wid watn och bröd. Giör han thet en annan gång; böte dubbelt. Söker någon råd eller bot hos signare eller spåmän; böte fem daler, eller mera, til tjugu daler, som brottet är til, eller plichte med fängelse wid watn och bröd.

Paragraf 2 verkar alltså ha införts först 1734, där det talas om olika former av trolldom som en form av vidskepelse. Troligtvis har detta gjorts genom inflytande av kyrkan, kanske också som ett resultat av allmän upplysning. Sammantaget ger de två paragraferna en motsägelsefull bild, där den första erkänner trolldom, men den andra betraktar det som vidskepelse. Den första paragrafen togs dock bort 1779.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:525, bild 3080, 3760 (1717).

Paul Kindberg anklagad för misshandel

Södra Rya i Hyssna var ju ett sk augment till rusthållet Dragered, vilket innebar att man skulle bidra till rusthållets förpliktelser. Vid hösttinget 1717 hade Olof Andersson i Södra Rya instämt rusthållaren Paul Kindberg för misshandel. Så här inleds paragrafen:

Samma dag, Oloff Andersson i Södra Rya, efter laga stämbning, beswärade sig öfwer Capitain-Lieutenanten, ädel och manhafftig Hr. Paul Kindberg, för det han honom förleden Tijsdag åtta dagar sedan, skall med slagzmåhl och skiällsord hafwa öfwerfallit, såsom och förwägrat sig att uti skatten emottaga mynteteckn; hwaremot bemelte Capitain Lieutenant ingaf sin skriffteliga inlaga, hwarutinnan han fuller tillstår sig Hafwa gifwit Oloff Andersson några wärjeslängar, för dess olydighet skull efter som bemelte Oloff skall eftersatt at skaffa till Hr. Capitain Lieutenanten 11 mynteteckn, hwilka warit nerlagde hos des gårdbonde Måns Larsson i Rya, uppå hwilka Hr. Capitain Lietunanten skall begiärdt låna 9 daler silfwermynt i hwijta penningar, till at dermed betala uphandlingzafgifften, som åhrligen skall wara 18 daler silfwermynt för sig och hustrun, men som Måns Larsson icke welat i pant taga samma mynteteckn för 9 daler i silfwer penningar, utan häldre låhnt honom de samma; ock icke taga några mynteteckn, hwarföre Capitain Lieutenanten skall skickat 2ne bud till Oloff Andersson, at han skulle skaffa till honom dem samma, men sådant icke welat efterkomma, utan Hr. Capitain Lieutenanten skall rijdit till Oloff, och frågat honom hwarföre han icke kom till honom med myntetecknen…

Paul medger alltså misshandeln, men försvarar sig med att Oloff skall ha uthbrustit uti oanständige och spåtska ord. Tydligen av Södra Rya skyldigt rusthållet 11 mynttecken i skatt, vilka fanns hos gårdsbonden Måns Larsson (fm mm m fff). Mynttecken var de nödmynt som gavs ut mot slutet av kriget 1700 – 1721 och man får förmoda att många ifrågasatte dessas värde som betalningsmedel. Paul hade med mynttecknen som pant velat låna 9 daler i hwijta penningar för att kunna betala en avgift till kronan. Han anför också att han förutom skatten från Södra Rya såsom en förafskiedat och blesserat krigzman intet någon annan inkombst hafwer at tillgå. Olof hade dock vägrat att ta mynttecknen som pant. Det verkar som att Paul accepterat en betalning i mynttecken, men hävdar att han efter påstötningar inte fått någon och därför ridit till Södra Rya.

Nämndemannen Anders Gunnarsson i Hyssna hade besiktigat Olof och funnit att denne hade röda fläckar på högerarmen.

Olof åberopade sig på vittnena Pär Håkansson och Erik Jonsson i Södra Rya. Paul anförde jäv mot den förra, men detta underkändes av rätten. Pär berättade då att när han satt på sin loge, och böstade höör [lin], när som Hr. Capitain Lieutenanten kom till Rya, som rijdit mycket fort, och när han kommit fram, har han straxt stigit af hästen på gården, som intet warit instängd, och jemwähl i samma moment tagit wärjan, och slagit Oloff Andersson 3 eller 4 slag.

Vittnet Erik intygade, at när han kommit ifrån Seglora, har han gått till sitt fäähuus, och fått see, att Hr. Capitain Lieutenanten rijdit med en dragen wärja, hwilket Erich intet wetat wad det skulle betyda, doch har omsider Capitain Lieutenanten frågat Erich, om han intet sedt den skiällmen Oloff, hwarpå Hr. Capitain Lieutenanten stigt af hästen, och gått in i Oloffs fäähuus at leta effter honom, men doch icke fått igen honom der, hwarpå Erich ropat på Oloff, och bedt honom komma fram, och då bemelte Oloff kommit till Erichz stugudörr, så har Hr. Capitain Lieutenanten slagit honom med flata wärjan, hwaraf doch ingen blånad blifwit.

I sin dom säger rätten att Paul förment sig vara befogad att såsom husbonde näpsa Olof, men tilläggeratt som hwar och en bonde äger frijd i sina huuse hafwa, och särdeles å sin egen lekamen; altså ärkiännes Hr. Capitain Lieutenanten skyldig, at plickta såsom för hemfridzbrott. Han döms att böta 40 mark silvermynt och 3 mark för vart och ett av de åtta slagen. Däremot anser rätten att Olof inte kunnat bevisa att Paul vägrat ta emot mynttecknen, varför den senare frikänns från denna anklagelse.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:525 (1717) bild 3230.

1719

Krig driver bönder i fattigdom

På hösttinget 1719 togs flera mål upp som vittnar om böndernas utsatthet under det pågående kriget. Detta hade ju pågått i 19 år och till stor del finansierats med pålagor på allmogen. Förutom att rekrytera och underhålla knektar och ryttare plågades man av flera extraskatter, sk contributioner.

1. At cronohemmanet Åhseltorp Larsgården 3/16 i Öhrby soch råkat i ödesmåhl förmedelst det at åboen Nils Swensson tagit soldatpenningar och måst för fattigdomb lembna hemmanet öde efter sig det warder härmedelst uppå begäran efter wederbörande nämbdemäns och allmoges enhällige bewittnande samt hwad Tingsprotokollet ad d. 12 februarij sidstledne innehåller, härmed jemte härads wanlige signete attesterat.

Nils fick alltså lämna sitt hemman och om ingen annan kunde ta över, så innebar det att kronan inte kunde få någon skatt därifrån. Att han tagit soldatpenningar torde innebära att han fick bli soldat.

2. Sammaledes och mutatis mutandis blef attesterat om hemmanet Åhlbäck ¼ i Öhrby sochn, som råkat i ödesmåhl förmedelst åboarne Måns Larssons, Jöns Perssons och Lars Börgessons fattigdom, hwilka tagit ryttare och solldatpenningar.

Nils öde delades alltså av dessa bönder.

14. Uppbördsskrifwaren Välb. Anders Melldahl inlade en förteckning på de räntor som till Cronan intet kunnat uthgå af frälsehemmanet Finnesbo 1 i Öhrby sochn, förmedelst åboens Swen Joenssons oförmögenhet nembl. För åhr 1717

Skiutz och boskapspenningar                            2 daler 16 öre

Hemmans contribution                                       2 daler

Durchtågz giärden                                               2 daler

15 daler contribution                                          15 daler

1718 skiutz och boskapspenningar                           2 daler 16 öre

Hemmans contribution                                       2 daler

Durchtågz giärden                                               2 daler

15 daler contribution                                          15 daler

                                                      Summa                           43 daler

Och som nämbden med närwarande allmoge wiste intyga at åboen Swen Joensson, hwilken uptagit hemmanet åhr 1716 som merendehls legat öde af uhrminnes tider alls ingen tillgång eller egendoms skall hafwa ofwanstående räntor at uthbetala så blifwer sådant jemte härads wanlige signet wederbörligen attesterat.

Swen har alltså under två år inte kunnat betala räntor till kronan. Som frälsehemman var Finnesbo befriade från de flesta av kronans skatter, men inte alla. Förmodligen behövde frälsehemman inte betala lika mycket som övriga hemman av de olika skatterna. Skjuts och boskapspenningar är skatter som förr hade erlagts in natura, men som omvandlats till penningskatter. Durchtåg syftar på passerande soldatföljen som bönderna tidigare varit skyldiga att förse med kost och logi. Även denna pålaga hade ersatts med en skatt (gärd). Kontributionerna är extraskatter som tagits ut i samband med kriget.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:570 bild 9940, 10070 (1719).

Pigan Anna stämmer sin husbonde

Att pigor och drängar ibland hade svårt att få ut sin lön vittnar domböckerna om. Vid hösttinget 1719 hade pigan Anna Nilsdotter instämt sin husbonde. Kan kriget ha bidragit till att bonden hade svårighet att betala lönen?

55. Pijgan Anna Nilsdotter i Kalfhullt fordrade af Pär Andersson i Hollmåckra halft åhrs löhn, som hon hos honom giort tienst för hwilket han intet förneka kunde ej eller henne annorlunda bewijsa gitte än hon sitt arbete wäl och förswarligen förrättat.

                                                                      Resolutio

Fördenskull ärkiännes Pär Andersson i Hollmåckra efter nämbdens ompröfwande skyldig at betala Pijgan Anna Nilsdotter halft åhrs löhn med 3 d. smt [daler silvermynt] och 2 d. smt för expenser. Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:570 bild 10310 (1719).

Pigan Botilla stämmer länsman Petter Åhlberg

Följande mål från hösttinget 1719 är speciellt på flera sätt. Här instämmer pigan Botilla länsmannen Petter Åhlberg för att denne, under äktenskapslöfte, lägrat henne vid midsommartiden. Petter måste ha varit en betydande person i trakten. I sin tjänst som länsman förekommer han regelbundet i tingets protokoll i egenskap av åklagare. Han var kronans tjänsteman och det verkar ha funnits ett par stycken länsmän i Mark vid tiden. Det vittnar om ett stort mod att Botilla stämt honom och man undrar också om rätten kunde förhålla sig helt objektiv i detta fall.

89. Qwinnfolcket Botila Andersdotter hade lagl. låtit instämma ländzman Wälb. Petter Åhlberg för det han henne under echtenskapz löfte skall lägrat förledne midsommars tijd, då hon hans tiänstepiga skall warit men han 6 weckor för michaelis kiört henne ifrån sig utur des lagstadde tiänst för hwilket hon upprättelse fordrar. Ländzman war intet tillstädes, utan efter ordres förrest – till den Commission, som nu i Wennersborg står utan har han till Rätten igenom des swärmoder hustrun Ingrid Andersdotter i Brattorp [Istorps socken] inskickat sin skriftl. inlaga, hwarutinnan han lägersmåhlet tillstår men till echtenskapz löftet aldeles nekar, begiärandes at få plichta för sitt brott, men Botilla jemte hennes fader Anders Andersson i Skougen påstodo högeligen at winna upskåf i saken till des at Ländzman sielf kan tilstädes komma, då de förmena sig under confrontation kunna öfwertyga bemt. Ländzman sitt echtenskapz löfte.

                                                            Resolutio

Efter Botila Andersdotters enständiga påstående, och som detta är en personel sak, så bör Ländzman till nästa ordinarie eller extraordinarie ting comparera Botila till laga answar i förgående måhl hwarpå Rätten sig wijdare yttra will.

Händelsen skall alltså ha skett vid midsommartid, vilket även Petter tillstår, men han förnekar äktenskapslöftet. Botilla vill också ha upprättelse för att Petter 6 veckor före Mikaelidagen (29 september) kört henne från tjänsten som piga. Pig- och drängtjänster avtalades i regel årsvis där skifte skedde på Mikaelidagen. Man fick inte utan vägande anledning bryta sådana avtal i förtid.

Lägersmålet var olagligt för bägge parter, speciellt om Petter var gift. Det antyds i protokollet att han kanske var gift, eftersom det sägs att hans svärmor inlämnat den skriftliga inlagan. Men det kan ju ha varit så att hustrun var död. Det troligaste är dock att Petter är ogift eller änkling. Han erkänner ju lägersmålet och hade han varit gift, hade det handlat om enkelt hor som var ett betydligt allvarligare brott. Det verkar även orimligt att han skulle ha givit äktenskapslöfte och att Botilla hävdat detta om han var gift.

Målet fortsatte vid vintertinget 1720, då Petter Åhlberg infann sig personligen tillsammans med Botilla och hennes far. I protokollet står bla

Botila påstod at han henne echtenskap skall tillsagt, innan som han sin kiötzliga lusta med henne feck främia, det hon och i sin barnsnöd skall bekiändt för hustru Ingeborg Håkansdotter på Skougztorp, samt Anna Erichzdotter i Skåhre, hwilka deröfwer låtit författa deras attest af d. 15 i denna månaden, men Länsman nekade enständigt til löftet och begiärde för sitt brott få plichta efter lag. Botila hade intet det ringaste skiähl til echtenskapz löftet; men efter som han kiört henne uhr tiänsten i olaga tijd så har han icke desto mindre gifwit henne sin fulla löhn, förutan et par skoor som ännu återstår, dem länsman henne lofwade, och i så måtto henne förlijkt.

Här framgår det att Botilla blivit med barn och i domen förtydligas detta …hwaraf hon hafwande blifwit och et gåsebarn framfödt som ännu lefwer. Petter döms att böta 40 mark silvermynt (10 daler silvermynt) och Botilla 20 mark silvermynt för lägersmålet och bägge till uppenbar kyrkoplikt efter kyrkolagen. Vidare står det i protokollet:

… böterna lofwade han [Petter] för henne uthläggia, desuthan betalar han til barnetz föda des moder så länge det lefwer och til des det sig sielf födan förwärfwa kan 5 d:r smt [daler silvermynt] åhrligen.

I Pigan Anna stämmer sin husbonde såg vi att ett halvt års lön för en piga värderades till 3 daler silvermynt. En böter på 5 daler måste ha varit kännbart för en piga, även om Petter i detta fall tydligen ville betala Botillas.

När det gäller mannens underhåll för barnet var detta en sak som överläts till parterna. Endast om dessa inte kom överens skulle rätten utdöma ett belopp.

Förutom böterna skulle man också genomgå uppenbar kyrkoplikt, vilket innebar att man inför församlingen, i kyrkan, skulle bekänna sin skuld. Prästen höll då ett förmaningstal, där följande strafftal, enligt kyrkohandboken 1693, ingick

”Fromma kristna: eder är veterligt, att denna, föreställda person haver igenom djävulens tillskyndan och eggelse, och sin onda fördärvade naturs vana, emot de förmaningar, som honom (henne) och oss allom bör akta utav Guds ord, fallit uti boleri och okyskhet; och fött barn: Och således förtörnat Gud, och förargat hans heliga församling. Och vore han (hon) för den skull värd utav Gud och hans församling förskjutas och förkastas.”

Man kan notera att frågan om äktenskapslöfte inte beaktas av rätten. I 1686 års kyrkolag finns följande bestämmelse

”Om någon lockar en mö till lägersmål, under äktenskapslöfte, då skall han, efter Guds bud, vara förpliktad, att taga henne till äkta, och icke övergiva henne. Nekar han till löftet, och icke kan bringas till förening, då förvisas han till världslig rätt, att där, på behörigt sätt, sig befria. Tillstår han löftet, och dock motvilligen övergiver henne, då njuter hon lika rätt, som en trolovad fästemö, och han straffas, som den där utan sak, en sådan övergiver …”

I sin intressanta avhandling Synd och skam: ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680-1880 (finns på nätet) diskuterar Marie Lindstedt Cronberg bla äktenskapslöften. Hon menar att paragrafen från kyrkolagen nästan aldrig användes.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:570 bild 10510 (1719), EVIIAABA:578 bild 5280 (1720).

Olagligt sammanboende

Det var länge förbjudet för man och kvinna att bo ihop såvida de inte var gifta. Följande mål vid hösttinget 1719 vittnar om detta.

82. S:d tilltalade Cronorättaren Anders Nilsson enkemannen Joen Andersson i giästgifwargården Biörlanda [Sätila socken] tillika med des fästeqwinna Ingeborg Andersdotter för det de skola flött i bolag tillsammans förr än de blifwit wigde eller deras sörgetijd war uthe. Svaranderne förklarade at Ingeborg Andersdotter allenast kommit dijt at göra honom tiänst merendels hon nu flöttar ifrån honom eftersom han med henne intet ächtenskap skall willia bygga.

                                                                 Resolutio

Joen Andersson i Biörlanda och enkan Ingeborg Andersdotter kunna wed så beskaffade omständigheter med ingen plicht beläggas utan blifwa ifrån åklagarens tilltahl i detta måhl befrijade.

Så här står det i 1734 års lag, giftermålsbalken kapitel 12:

3§. Ej må enkling, eller enka, i annat gifte träda, förrän han ett halft åhr enkling, och hon ett åhr enka warit: fästehion ware ock förbudit, at förr wigslen flytta i hus och bo samman. Giöra the thet; böte hwarthera tijo daler til the fattiga, och flytte imedlertid ifrån hwar annan.

Kronorättare är högst troligt samma sak som fjärdingsman, alltså en person som innehade ett lokalt förtroendeuppdrag och bistod länsmannen.

Man kan undra om bakgrunden till denna historia. Hade man flyttat ihop som ett par och svarade som man gjorde för att slippa böter? Eller var det sant att Ingeborg bara flyttat dit som piga?

Kronorättare är högst troligt samma sak som fjärdingsman, alltså en person som innehade ett lokalt förtroendeuppdrag och bistod länsmannen.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:570 bild 10480 (1719).

Bönder vill svedja

1719 hade flera hemman i Seglora, Örby och Sätila gått till hösttinget för att få tillåtelse att svedja, detta pga torka som gett försämrat bete för djuren. Svedjandet innebar att man avverkade buskar och träd och därefter tände på. Syftet var ofta att i askan så råg, men det kunde tydligen också vara att bara få bättre bete. Man fick inte svedja hur som helst eftersom man då riskerade att förstöra värdefull skog.

92. S:d ingafs i Rätten en lista hwarutinnan efterföljande i Säglora, Öhrby och Sättila giälder som i anseende till deras misswäxt uti innewarande torckåhr och flere olägenheter anhålla at till muhlebetetz upränsande få hugga till swediande neml.

Här följer en lång lista över hemman där det anges hur stor yta man vill svedja. För t.ex. Näs Yttergård i Seglora, där vid tiden Erik Jönsson (fm mf mm fm f) bodde, anges ½ skeppeland (ca 823 kvm).

Och som wederbörande af nämbden med Skougwachtaren Anders Diurberg enhälligen bewittnade at owannämbda swediande till hemmanens nödtorft och muhlebetets förbättran samt upränsande högnödigt behöfwas jemwäl at till desse hemman odug. [oduglig] skoug finnes at derigenom intet timber eller byggningewärke förskiämmes; alt den före hafwa wederbörande sig hos Högwälborne Herr Baron och Lanzhöfdingen i ödmiukheet at anmäla och ordres utsöka till Jägerijbetienterne om uthsyningens förrättande som härmed under nampn och häradz wanlige signete behörigen attesteras warden.

Böndernas syfte var således att låta rätten attestera saken varefter landshövdingen skulle ge sitt godkännande. Jägeristaten var kronans myndighet som organiserade jägmästare, skogvaktare och hejderidare.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:570 bild 10520 (1719).

1720

Gosse kissat i Hyssna kyrka

Vid vintertinget 1720 hade länsman instämt en trettonårig pojke.

55. S:d [samma dag] Länzman wäl. Bengt Toreen, anklagade för Rätten unga gåssen Anders Joensson om 13 åhr för det han söndagen för juhl uti Hysna kyrkia låtit sitt naturlige watn ifrån sig, at det runnit igenom des byxor neder i stohlen under lächtaren. Gåssen  Anders Joensson här tillstädes beklagade at detta skiedt medan han såfwit uti kyrkian. Bad om förskoning och uthlofwade aldrig så mehra sig förhålla.

                                                     Resolutio

Det bör gåssen Anders såsom öfwermaga [minderårig, omyndig] sitta 2:ne söndagar å rad i ståcken och sedan uti 2:ne mäns närwarande af des föräldrar skarpt med rijs agas och förmanas at en annan gång för sådant taga sig flijtigt tillwahra.

Ett synnerligen hårt straff även på den tiden kan man tycka. En sådan här sak tror jag inte föll under värdslig lagstiftning, utan under 1686 års kyrkolag. Man skulle även döma efter den senare.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:578 bild 4800 (1720).

Jacob Dahlgren och Håvet Västergård

Följande mål från vintertinget 1720 är speciellt intressant eftersom det ledde mig till en släkting som jag tidigare inte känt till.

91. S:d Swen Olofsson i Wästergården Håfwet 1/2 , Sättila Sochn, at Tingz Rätten honom meddhela wille en attest huru som han utij 5 åhrs tijd skall samma des åbodde hemman besuttit och derföre alla så ordinarie som extrordinarie uthlagor i dese beswärlige tijder för hemmanet utlagt, hwilket han nu förmenar sig till skatte af Kongl. Maij. och Cronan i underdånighet få tillhandla, tillföllie af det derå uprättade wärderingz instrumentet, men beklagar at den förra åboen munsterskrifwaren Jacob Dahlgren hwars hustru, medan han warit fången i Dannemark, gården aldeles skall nederött och förderfwat, til honom updragit efter som hon det samma ej förmått bruka, nu skall söka mer bem:te hemman Håfwen från honom till skatte inlösa. Inläggandes till styrko Crono Befallningzmans Wälb:de Arwid Ahlgreens honom meddhelte städiebref af d. 8 Martii 1715 som innehåller at munsterskrifwaren Dahlgreens hustru förmedelst des fattigdoms afstådt och updragit honom åftabem:te halfwa hemman Håfwet och Swen således detsamma emottagit och tillträdt och som wederbörande af Nämbden intygade så aldeles i sanning wara; så blifwer detta uppå begiäran derom til bewijs behörigen extraderat [rättsligt utlämnat].

Jag har tidigare vetat att min ana Annika Jacobsdotter (ff ff fm fm ) var född på Håvet Västergård och här nämns Jacob Dahlgren som otvivelaktigt bör vara Annikas far.

Håvet Västergård var vid tiden ett kronohemman och indelt till mönsterskrivaren vid Älvsborgs regemente. Jag är inte helt säker på vad det är som attesteras i protokollet. Det låter som att man vill tillhandla sig gården till skatte, vilket då skulle innebära att man köper äganderätten av kronan. Men jag tycker att det är oklart om Sven gör det för egen räkning eller på uppdrag av Dahlgrens hustru.

Vad jag förstått kom möjligheten för kronobönder att friköpa sin gård, genom ett sk skatteköp, senare under frihetstiden. Så ovanstående kan ha handlat om något annat. Här nämns ett städjebrev, som enligt SAOB avser en nyttjanderätt.

Man kan i mantalslängderna följa gården över åren och här ser man att Jacob finns här från 1701. Mellan 1713 och 1716 nämns Jacob som mönsterskrivare och fången i Danmark och 1716 nämns även Sven Olofsson. Mellan 1717 och 1722 finns Sven Olofsson här men ej Jacob. 1722 anges Sven som utflyttad och året därefter anges återigen Jacob.

Så av detta kan man se att Sven inte fick äganderätten och att Jacob återkom från fångenskapen i Danmark. Man kan tillägga att Jacob enligt kyrkoböckerna dog på gården 1756.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:578 bild 5020 (1720).

Björlanda gästgivargård, klagomål vid durchmarscher

Vid sommartinget 1720 anmälde både kronofogden och länsmannen de bristande förhållandena vid Björlanda Gästgivargård i Sätila. Dessa ämbetsmän är bekymrade över att det saknas stall och förvaringsmöjligheter för hö när krigsfolk drar förbi (durchmarscher) och behöver inkvartering. De vill därför ha tingsrättens attest över förhållandena, så att de kan ta ärendet vidare till landshövdingen.

43. S:d Cronones Befallningzman Wälb:de Arved Ahlgren, jemte Inspectoren och Länsman Johan Hedström beswärade sig högel. [högeligen] deröfwer at wed Biörelanda Giästgifwaregård Sättila sochn en stor olägenhet skall wara när durchmarcher komma, dersammastädes at åthniuta sina nattläger och förplägningar, efter som der intet skall magazins huus skall finnas för Cavallerie hästarnes fourage och upställande, så at det måste ligga så gått som under bar himmel när som man intet kan tränga sig in i böndernas små byalador som dem til ganska stor incommoditet och swårhet länder, dy skall wara högst nödigt at tienligit stall och magazins rum måtte der som på andra giästgifwaregårdar af allmogen i häradet upbygde blifwa ty eliest weta Cronobetienterne sig ingen råd at wed durchmarcherne gå krigfolcket tillhanda, begiärandes häröfwer Ting Rättens attestatum hwarmedelst Cronobefallningsman denna angelägenhet wijdare hos Högwälborne Herr Baron och Landzhöfdingen i ödmiukheet tänker andraga, och som nämbden intygade så aldeles i sanning wara at Biörelanda Giästgifwaregård icke allenast är mycket nederött och förfallen, hwarå nyhligen är befunnen huuseröta til 116 d:r 6 öre smt uthan och at der intet något tienligit stall eller magazins rum finnes som likwäl, äfwen så wäl der som wed andra giästgifwaregårdar synes betarfwas, hwarföre hemställes detta måhl ödmiukel. till Högwälborne Herr Baron och Landzhöfdingens höggunstige gottfinnande och föranstaltande.  

Man kan notera att gästgivargården låg längs landsvägen mellan Göteborg och Karlskrona, så man förstår att det speciellt under krigstid kunde vara en hel del trafik här. I Hyssna hembygdsförenings årsskrift från 2001 nämner man att Erik Dahlberg flera gånger färdades här då skansarna Kronan och Lejonet i Göteborg uppfördes 1682-1689.

Landshövding i Älvsborgs län var vid tiden Daniel Lagerqvist.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:578 bild 5440 (1720).

Rotebönder stämmer soldatänka

Som nybliven soldatänka befann man sig i en svår situation. Hon var tvungen att inom ett år flytta från soldattorpet och gå mot en osäker framtid. Extra svårt måste det ha varit under krigstid. Ibland kunde det lösa sig genom att den tillträdande soldaten gifte sig med änkan. I följande mål från hösttinget 1720 kräver rotebönderna änkan Börta Nilsdotter på en den lega hennes man fått. Legan var en engångssumma som soldaten fick i samband med att han tillträdde.

Börta bor på soldattorpet Elmås, vilket troligen var samma ställe som min förfader Nils Hedman bebodde med sin familj på 1770-talet.

Den som skrivit protokollet har målande beskrivit hur ledsen och utsatt Börta var.

54. Samma dag Skiämninge Rothe i Hysna sochn anförde sitt kiäromåhl emot soldatenkian Börta Nilsdotter i Elmåhs torp för det at de till hennes man Erich Råbock skohla utgifwit i lega 90 d. smt, hwarutinnan doch beräknas grödan på soldat torpet för 30 d. smt, så at de des utom wärkl. skola betalt till honom 60 d. smt när han blef deras soldat för deras rothe hafwandes de legt honom förledne Juhl hwarpå han wid Larsmäsetijden [Laurentiusdagen 10 augusti] i åhr död blifwit och således intet tiänt för dem mehr än knapt ¾ dels åhr. Begiärde derföre få legan tillbakas. Hwaremot soldateenkian med gråtande tårar sig beklagade at hon sitter nu en wärnlös enkia med 3:ne små barn uti et uthblåttadt tillstånd, och således har intet till at betala med, hälst som 20 Rd. bortgått till Hiortorpa Rothe som hennes sahl. man tillförne tient före, och sedan han kom hem uhr sin fångenskap från Dannemarck måst lösa sig ifrån den samma med 30 d. smt innan som han kunde blifwa transporterader för Skiämninge Rothe så at han intet haft mehr än 30 d. öfwer förutan det inhöstade torpet.

                                                               Resolutio

Alldenstund soldateenkian Börta Nilsdotter är i fattigdomb försatt, och Roten sielfwa rådt före at de gifwit soldaten så stor lega; så kan hon efter sin mans död med någon återbetahlning nu icke graveras, allenast at hon betalar uthsädet tillbakas efter mätesmanna ordom, jemwäl ifrån sig gifwer de knecktekläder som Roten tillkommer. 

Det känns bra att rätten inte bifaller böndernas krav. Kanske lättade det något.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:578 bild 6070 (1720).

Flickan Elin anklagad för att ha mjölkat Gunne Nilssons ko

Vid hösttinget 1720 var flickan Elin Swensdotter anklagad för att ha mjölkat Gunne Nilssons ko. Gunne var bonde i Assberg Gyltagård och Elin var torpardotter från Hallen, ett torp under Assberg.

80. Samma dag tilltalade länsman Wäl. Håkan Knutsson flickan Elin Swensdotter på Hallen i Aszberg för det hon olåfwandes skall miölkat Gunne Nilssons i Gyltagårdens koo. Flickan nekade enständigt. Gunne producerade et witn Arwid Jönsson i Aszberg som tillböd sig at gå Eed uppå det han sedt Elin miölka Gunnes koo; men Elin sade sig willia gå Eed twärt deremoth. Och som hon är, och ännu icke begådt Herrans H. nattward, så kunde hon dertill intet admitteras utan i brist af fulla skiähl blef hon ifrån Gunnes tilltahl i detta måhl sig ändtledigadt.

I 1734 års lag finns regler för bevisföring och motsvarande regler skall ha funnits i tidigare lag. Enligt Rättegångsbalken i 1734 års lag blev svaranden fälld om hen frivilligt erkände eller om det fanns två samstämmiga vittnen som bestyrkte brottet. Om endast ett vittne fanns, räknades det som halvt bevis, varvid den svarande, enligt kapitel 17 paragraf 29, skulle värja sig med ed. Samma paragraf stadgade dock att Är han ej af then frägd, at thet honom tillåtas kan; tå må han ej til saken fällas.

Det verkar som att rätten här har följt denna paragraf när den frikänner Elin.

Att sådana här brott förekom framgår av ett stadgande i 1734 års lag, Missgärningsbalken kapitel 43 paragraf 4 – Miölkar någon annan mans ko, får eller get; stånde wid Tings dör, eller Rådstufwu dör en tima, med miölkekäril i hand.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:578 bild 6240 (1720).

1721

Börje Olofsson i Håvet instämmer Börta Eriksdotter om stöld

Vid sommartinget 1721 hade Börje Olofsson instämt Börta Eriksdotter om en förmodad stöld av två guldringar och ett silverspänne.

27. Samma dag Börje Olfsson i Håfwet låtit instämma hustru Börta Eriksdotter i Skougzgierde uti det tillspörjande om hon intet skulle weta någon underrättelse om 2:n st gullringar och 1 silfwerspänne som torsdagen för Mattismässodagen nästledne skall förkommit utur hans dotters Karins kista, skolandes hon intet hafwa saknadt dese pertzedlar förrän som straxt efter, då hustrun Börta warit i Håfwen och fått till sitt bröllop låhna kläden att tapicera brudstugun med, och då bem:te hustru Börta skall ensam blifwit lemnad på låftet, när Börjes dotter gått neder och skall lemnat kistelåcket öpet, hwaräst en liten ask skall stådt med dese gullringar uti, wetandes ingen annan främmande menniskia der hafwa warit. Hustru Börta tillijka med hennes fader Erich Andersson instälte sig och uppå Tingz Rättens åtskillige bewekel. föreställningar utlåto sig, at de för Gud och hele werlden bekiänna sig icke den aldraringaste kundskap herom hafwa. Erbjudandes hustru Börta at med sin sahlighets Eed sig befrija, at hon aldrig dese ringar sedt, mycket mindre tagit fast skiönt hon tillstår sig warit ensam uppe på låftet med en lijten flicka när Börjes dotter war nedergången af låftet hwarföre och henne giör ondt at hon härutinnan skall misstänckias upwisandes många sochnemäns attest om både hennes faders och des egen gode frägd och rychte.

                                                                  Resolutio

Såsom inga sannolijka skiähl och omständigheter äro företedde, hwilken som skall tagit de 2:ne gulldringar och 1 silfwerspänne, som Börje Olfson i Håfwet berättar wara bortkomna uhr des dotters Karins kista; altså kan Tingz Rätten sig ej eller deröfwer wijdare utlåta.

Håven, som nämns på rad fyra, är en gård i Örby socken. En kontroll mot mantalslängderna visar dock att Börje Olfsson/Olofsson fanns i Håvet Östergård, Sätila. Skogsgärde har jag inte lyckats identifiera, men det var förmodligen ett torp.

Här får man ett besked om att man förr, vid festliga tillfällen, hängde tyger och draperier på väggarna i stugan.

I målet finns varken vittnen eller något erkännande varför rätten inte kunde fälla. Det låter lite märkligt med den lilla flickan som skulle ha varit tillsammans med Börta uppe på loftet. Vill Börta så tvivel om vem som tagit sakerna genom att nämna henne? Att flickan inte fick höras indikerar att hon var under femton år, lagstadgad åldersgräns för vittnen. Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:591 bild 858 (1721).

Dragonen Petter Wessman anhåller om frihetsbrev

Vid sommartinget 1721 anhöll fd dragonen Petter Wessman om att få frihetsbrev för gästgivargården Hunnaryd i Skephults socken. Gården har tidigare lämnats öde och Wessman inlägger resultatet av en besiktning som där hållts.

84. Samma dag inkom för mig och sittiande Rätten förafskiedade Dragounen Petter Wessman anhållandes om frijhetsbref uppå Cronohemmanet och giästgifwaregården Hunnaryd ¼ Skiephulta sochn, som åhr 1719 blifwit öde förmedelst det at de skånska forbönderne åhr 1718 förstörat och upbrändt giärdesgårdarne omkring samma hemman så at åboen Börje Bengtsson som brukat halfparten uti 16 åhr har måst för fattigdombs skull gå der ifrån. Inläggandes en huusesyhn som är hållen d. 21 Septembr. 1720 af Länsman Wäl. Håkan Knutsson och nämbdemannen Johan Pärsson i Storegården hwarutinnan huuserötan upföres till 150 d:r 12 ./. smt [150 daler 12 öre silvermynt]. Desutan intygade wederbörande af Nämbden och grannarne at åckeren i fast linde [igenvuxen] legat när bem:te Wessman innewarande åhr hemmanet på frijhet uptagit, utsäde befinnes till ungefär 4 ½ tunneland och höbohl till 9 kalmar oreent och med liung beblandat. Skoug till timber, giärdzle och wedebrand på Skiephulta skog samt muhlebete. Flere lägenheter finns intet. I anseende till detta hemmans ödesmåhl och at det så illa förfallit är, pröfwas nödwändigt att till des uprättande behöfwes 8 åhrs frijheet hwilka taga sin begynnelse ifrån och med innewarande åhr 1721, till och med åhr 1728 inclusive, som jempte häradz wahnlige signete medehlst warder underställandes doch Tingz Rätten detta wijdare till Högwälborne Herr Baron och Landzhöfdingens gunstige gådtfinnande. Actum ut supra [gjort på detta sätt].

På många ställen i domböckerna får man vid den här tiden vittnesmål om hemman som lämnats öde. Ur kronans synvinkel var det naturligtvis en fördel om sådana kunde återupptas och därmed ge upphov till skatteintäkter. Man kunde då under ett antal år befrias från att erlägga skatt till kronan.

I mantalslängden från 1721 framgår det att Wessman gift sig samma år, men att han är fattig. 1727 anges det att han flyttat till ett knekttorp i Örby och att en Åke Svensson tagit över. Uppenbarligen har han inte lyckats att få hemmanet på fötter, men man hoppas att han fick någon ersättning för sitt arbete.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:591 bild 880 (1721).

Ingeborg Jonsdotter olovligen flyttat från frälsehemman

Vid hösttinget 1721 var änkan Ingeborg Jonsdotter instämd för att utan tillstånd ha flyttat från frälsehemmanet Björkesbacka i Örby socken.

81. S:d Frälseinspectoren Wälb:de Johan Hedström anförde sitt klagomål emoth Enkian i Attared, hustru Ingeborg Joensdotter, för det hon skall utan laga upsägning och tillstånd afflytt Frälsehemmanet Biörkesbacka sedan hon gården nederrött, inlefwererandes en huusesyn af d. 5 Septembr. sidstledne, hållen af åkiäranden sielf och nämbdemannen Swen Olufsson i Stämmemad, hwarefter bristfälligheeten sig bestiger till 34 d:r 7 1/3 öre smt. Enkan swarade at när hon flytt till hemmanet Biörkesbacka för 20 åhr sedan har ingen huusesyn blifwit hållen, utan hon kommit till en nederruten gård samt sedan låtit bygga i sin tijd så mycket hon förmått och sedermera har des sohn Pär Olofsson som död är blifwit skrifwen för gården, desutan har Enkian Börta, som halfwa hemmanet eller 1/8 brukar, sig äfwen skola åtagit at swara för både hennes och hustru Ingeborgz dehl, för det hon hemmanet afflytt och till henne afstådt. Enkian Börta war intet tillstädes.

                                                                       Resolutio

Detta måhl remitteras till behörig huusesyn, hwarwid pröfwas bör i hwad stånd hemmanet war, när hustrun Börta det emottog, hwad hon för sin tijd der bygt och hwad fehlachtigheter nu der kunna finnas, hwarpå Tingz Rätten sig wijdare yttra will.

Björkesbacka verkar ha ägts av greven Gustaf Cronhielm, så Johan Hedström bör som inspektor ha varit dennes lokale representant. Cronhielm var en betydande man och var bla medlem av riksrådet och under några år hade han varit Karl XII:s lärare.

I domböckerna finns ofta uppgifter om hussyner, dvs besiktningar. Det var viktigt att man underhöll sin gård och man kunde annars bli ersättningsskyldig.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:591 bild 974 (1721).

1722

Pigan Britta Andersdotter instämmer uppbördsskrivaren Anders Melldahl

Vid vintertinget 1722 hade pigan Britta Andersdotter instämt uppbördsskrivaren Ander Melldahl eftersom denne nekat att han av henne fått kronoutlagor (skatt) om 3 daler silvermynt.

6. S:d tienstepigan i Grandahl, Brita Andersdotter, hade låtit instämma Upbördzskrifwaren Anders Melldahl för det han skall neka sig hafwa emottagit på Cronoutlagor af henne 3 d:r smt, hwilka hon å Pär Ambiörnssons i Hulatorp [gård i Berghems socken] wägnar till honom skall lefwererat. Melldahl sade sig icke kunna minnas om han emottagit samma penningar, begiärande derföre att hon med witnen eller qvittence sådant bewijsa måtte. Brita sade sig med Eed willig slijkt bestyrkia. Melldahl förklarade at om hon det kan göra, will han samma 3 d:r på Cronoutlagorne för Pär Ambiörnsson qvittera och gådtgiöra, hwilken Eed hon med hand å bok wärkel. och med gladt sinne aflade; hwarföre blifwer hon för samma 3 d:r smt wijdare clarerande härmed befrijad.

Pär Ambjörnsson är säkert Brittas husbonde och det var förmodligen vanligt att husbönder förmedlade sitt tjänstefolks skatter vid uppbördsmöten. Uppbördsskrivaren var biträde till häradsskrivaren.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:600 bild 1009 (1722).

Bönder i Hyssna betalar inkvarteringspenningar

Att hos sig inkvartera passerande officerare och soldater var under lång tid en betungande pålaga för många bönder. Vid vintertinget 1722 hade ett antal bönder i Hyssna instämt auditeuren Höijer med anledning av inbetalda inkvarteringspenningar. Bland dem min förfader Måns Larsson (fm mm mf ff) i Södra Rya.

9. Samma dag hade bönderne Måns Larsson och Erich Joensson i Rya, Börje Larsson i Klatteberg, Anders Erichsson i Bläsebohl, Anders Joensson i Hökåhs, Anders Joensson på Högen, Lars Larsson i Mälltorp, Börje Joensson och Bengt Carlson ibidem med de flere deras med interessenter till detta Ting låtit instämma Auditeuren Herr Reinholt Höijer för det han skall af dem hafwa upburit åhr 1720 inqvarterings penningar för Novembr. månad sihstledne nemb. [nämligen] af 18 hela gårdar 18 d:r smt der de lijkwäl skola sedermera måst utgifwa för samma månad inqvarteringspenningar till de då för tijden här inqvarterade ståndz dragouner för hwilket de af Herr Auditeuren behörig ersättning påstådt. Herr Auditeuren instälte sig och inlade Pastoris loci Ehrewyrdige Herr Eric Settelii och nämbdemannens Anders Gunnarssons i Hysna attest af d. 4 i denna månaden, hwarutinnan betygas at Auditeuren Höijer med sine inqvarteringswärdar i Hysna sochn sammanträdt att liqvidera för nästledne Novembris månad då Herr Auditeuren dem med penningar skall förlijkt, at de intet mehr hafwa af honom at fordra, eller för dombstohlen at påstå efter den stämbning som de uppå honom utwärckat till detta Ting. Hwilken förlijkning i protocollet attenderat blef.

Bönderna hävdar alltså att de tidigare, till Höijer, betalat in sk inkvarteringspenningar. Dock har de, för samma månad, även betalat sådana till några ståndsdragoner.

Jag har förstått det som att inkvarteringspenningar var en ersättning för pålagan att fysiskt inkvartera och ge husrum åt soldater. Alltså en avgift man kunde betala för att slippa detta. En auditör var en militär funktionär och det normala var kanske att dessa avgifter betalades till någon sådan. I det här fallet har bönderna tvingats betala till dragonerna och därmed har man erlagt dubbel avgift.

Höijer meddelar via attesten att han senare har haft ett möte med intressenterna och där sagt sig skola ersätta dem.

Det är lite svårt att förstå tidslinjen i detta fall. En tolkning är att bönderna sistlidna november, alltså november 1721, till Höijer betalt penningar för 1720. Ett alternativ är att bönderna 1720 betalt penningar för sistlidna november, dvs 1721. Attesten sägs vara från den 4:e denna månad, vilket bör syfta på februari 1722 då vintertinget hölls.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:600 bild 1013 (1722).

Bönder i Skephult och Örby vill anlägga sågkvarn

Man fick inte hursomhelst anlägga kvarnar, eftersom dessa kunde ställa till det på grannars ägor. Vid vintertinget 1722 vill några bönder anlägga en sågkvarn i Vännereds ström i Skephult

23. S:d efterföljande hemmans åboer; Uppbörzskrifwaren Wäl. Anders Melldahl i Gräppholmen, Anders Joensson i Wännered, Pär Joensson i Galtholmen, Enkan hustru Karin i Fickasiö och Måns Larsson i Gunndbo androgo för Rätten huru de så som till huusens reparation och wid macht hållande tänker at upbygga en sågqwarn i Wännere ström, emedan ingen sådan qwarn i hela den negden finns. Och som nämbden och närwarande allmoge intygade at denna såg ingen till meen och förfång wara skall, utan dem ansökande till nytta, till deras hemmans byggnad och widmachthållande som hafwa allt för långt till andra sågar; så warder sådant jempte attesterat, och till wijdare Högwälborne Herr Baron och Landzhöfdingens höggunstige gådtfinnande hemställt huruwijda denna ansökning kan bewillias.

Vännered ligger i Skephults socken och övriga gårdar i Örby. Anders Jonsson kan mycket väl vara bror till Nils Jonsson (fm mf mm ff f), som emellertid var död vid den här tiden.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:600 bild 1031 (1722).

Byggen i frälsehemmanet Bobygd, Sätila socken

Jag har tidigare vetat att Bobygd i Sätila, där Lars Månsson (ff ff mm fm f) med hustrun Carin Håkansdotter levde, var ett frälsehemman. I protokollet från vintertinget 1722 fick jag reda på vem som vid den tiden ägde hemmanet, nämligen Gabriel Stierncrona. Han var från 1719 justitiekansler och chef för Nedre justitierevisionen. Denna ämbetsman skulle granska rättsapparaten och deltog i rådet då justitieärenden behandlades.

30. Samma dag uppå Baronens och Justitia Cancellerens Högwälborne Herr Gabriel Stiernkronas wägnar, Bokhållaren i Giötheborg Herr Petter Sillander inlade en förtechning uppå det byggningzwärke, som erfordras till des frälsehemmans Bobygdz i Sättila Sochn reparerande och upbyggande neml. åboen Lars Månsson till låfft och uthhuus 4 tolfter timber 4 st. syllar af eek och 2 tolfter blåckar till bräder…

Här följer förteckning över virkesbehov för övriga åboar i Bobygd; Bengt Arvidsson, Börje Persson och Sven Arvidsson. Baron och bokhållare uppmanas av rätten, efter dess attest, att hos landshövdingen anmäla ärendet för att vederbörande jägerij betient (jägmästare) skall förrätta utsyning av virke.

Tolfter är enligt SAOB en äldre motsvarighet till dussin. Blockar verkar avse stockar som gjorts om till fyrkantiga block.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:600 bild 1040 (1722).

Ingiärd i Ansered legat ihjäl sitt barn

Vid vintertinget 1722 tilldrog sig följande tragiska mål.

33. Samma dag inkom för Rätten bondens Oluf Anderssons i Ansered, Hysna sochn hustru Ingierd Joensdotter och klageligen gaf tillkiänna huuru som hon uti sömbnen natten emellan d. 10 och 11 huius [hujus, i denna månad], legat ihiäl ett sitt späda piltebarn om 2 månaders ållder, hwilken stora olycka så illa tillburit: at som barnet illa skrijkit och jämbrat sig, har hon måst taga det ur waggan till sig at dija gifwa hwarpå hon som förut warit siuk och derefter då swag af krafter insomnat och uti sömbnen barnet förqwäfdt samt lärer hafwa wändt sig om och derigenom det tryckt emot sängbrädet emedan det haft en blånad på wänstra öhrat och en på wänstra låhret som nämbdemannen Anders Gunnarsson i Hysna, hwilket barnet besichtigat bewitnade. Mannen Oluf Andersson berättade at om morgonen bittida wed det tuppen gohl, har han som legat in wed wäggen i samma säng wed sin hustru lydt efter om barnet såfwit och kiändt på des mun som han befunnit wara kall, hwarföre han wäckt på sin hustru och sagt: iag tror barnet är dödt, då hustrun som waknat tagit det i fambnen och funnit så i sanning wara, hwilket henne storligen ängslat emedan hon detta barn i lijfztijden mycket älskat och afhållit, som nämbdemannen Anders i Hysna äfwen intygade.

                                                      Resolutio

Såsom hustru Ingierd Joensdotter i Ansered sielfwilligt tillstådt at den olyckelige händelsen sig tilldragit at hon natten emellan d. 10 och 11 huius legat ihiäl ett des späda piltebarn om 2 månaders ålder; altså i förmågo af Kyrkiolagens d. A: 1686 cap. 3 § 13 erkiännes hon skyldig att stå en Söndag Kyrkioplicht sampt desutan förmanas at en annan gång för slijk wårdzlöshet taga sig flijtel. [fliteligen] till wahra.

Jag har ofta undrat över varför det i bouppteckningar från tiden inte nämns några höns. I detta protokoll nämns dock en tupp, vilket väl vittnar om att det förekom höns.

Det framgår inte om Ingiärd dömdes till uppenbar eller enskild kyrkoplikt. Den förstnämnda skedde inför församlingen, medan den senare i sakristian.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:600 bild 1041 (1722).

Tvist om pigan Britta Larsdotter

Vid vintertinget 1722 hade Per Börjesson i Karstorp, Öxnevalla socken instämt pigan Britta Larsdotter.

45. Pähr Börgesson i Karstorp hade instämt pigan Brita Larsdotter i Kyrkiebacka för det hon förledit åhr tagit städia af honom honom att begifwa sig wid Michälis tijd i des tienst sedan han föruth giordt sig förwisad hos hennes förra huusbonde Nils Andersson i Hyltenääs at hon uhr des tienst woro ledig, som Nils närwarande tillstod. Derpå bär hon hem fästepenningarne till Pähr Börgesson och kastar dem i des farstugu hwarefter Anders Andersson i Kyrkiebacka henne wed Larsmässetijden städzlar. Detta blef af parterna allt wederkiändt och tillstådt.

                                                                       Resolutio

Såsom det befinnes at Brita Larsdotter stadt sig till 2:ne huusbönder, nemb. Pähr Börgesson i Karstorp och sedermera till Anders Andersson i Kyrkiobacka sedan Pär giordt sig hos des förra huusbonde Nils i Hyltenääs underrättadt, at Brita wid Michaelis blefwo ifrån hans tienst ledig och löös; altså i förmågo af Kong. Maij:tz legohions stadga d. A: 1686 § 4 bör Brita gå i Pähr Börgessons tiänst till hwilken hon sig först stadt eller efter parternes begifwande betala till honom ett åhrs löhn, som hon kunnat giöra skiähl före och är efter Nämbdens utsago 4 d:r smt.

Det fanns regler för när avtal om pig- och drängtjänst fick slutas och sägas upp. Avtal fick endast slutas mellan Larsmäss (10/8) och Michaelis (29/9) och tjänsten tillträddes vid Michaelis. Uppsägning skulle ske mellan Olofsmäss (29/7) och Larsmäss.

Det bör ha varit så att Britta först, vid Larsmässetid, slöt avtal med Per varvid hon fick fästepenningar, en engångssumma man fick i förtid, förutom lönen. Nästan direkt, också vid Larsmässetid, lämnar hon tillbaka fästepenningarna och går istället till Anders. Detta stämmer väl med att rätten dömer Britta till att betala ett års lön eller gå i tjänst hos Per. I ett tidigare fall har vi sett att en årslön för en piga värderades till 6 daler, men här värderas den något lägre.

Jag tycker att det är intressant fundera kring situationen för pigor och drängar, de som ofta benämndes legofolket. Den bild jag hittills fått är att de tidigare, fram till mitten av 1700-talet ungefär, var barn till besuttna bönder som under en tid, innan de gifte sig, tog tjänst. Syftet var att lära sig hushålls- och gårdsskötsel och att knyta nya kontakter. Senare, främst under 1800-talet, utvecklades gruppen till en social kategori av obesuttna personer. Detta som ett resultat av befolkningstillväxten, då jorden inte räckte till för alla.

Från och med 1700-talet infördes också flera reglementen för legofolket, där bla regler för maximilöner och tjänstetvång ingick. Domböckerna ger vittnesbörd om detta.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:600 bild 1052 (1722).

Tostaredsbönder och underhåll av väg vid Skene bro

Vid vintertinget 1722 hade bönder i Tostared inlämnat en skrift där de klagade över svårigheter med att underhålla och laga ett vägstycke vid Skene bro.

66. S:d åboarne Börge Olufsson och Bengt Larsson i Kulla, Tåstaredz sochn igenom en sin skrift androgo huuru illa de är råkade at blifwa tilldehlta det swåra wägstycket wid Skiene broo, så att det will falla för dem allt för beswärligt och nästan ogiörligt att kunna giöra det samma så förswarligt som sig bör, emedan det åhrligen af jordfall skall förderfwas och des utan behöfwas tätt med kaflar och sand kiörande broas och befästas sampt med diupa grafwar å ömse sijdor till wattnetz afflytande försees, om samma wäg skall blifwa  så förswarlig som sig bör. Anhållandes således bem:te åboer att de af Öhrby giäld som nära skougen och detta wägstycke boende äro måtte blifwa dem behielpelige med kaflars framkiörande och annat mehr att aldeles förswarligen som ofwan förmält är giöra denna wägen laggild [lagligt gällande] och swaarsgod [duglig, felfri].

                                                         Resolutio

Såsom Tingzrätten nogsamt bekant är att detta långa och diupa wägstycket wid Skiene broo intet af ofwan nämbde åboer allena kan förbättras och uplagas med diupa grafwar å å ömse sijdor, goda kaflars läggande hög klaper [klappersten] och sandfyllning utom hwilket allt wägen ej kan blifwa laggild och swaarsgod, om icke de få tilräckelig hielp af dem uti Öhrby sochn som nähra äro boende; altså hafwer Cronones Länsman i Districten at alfwarligen förställa dem af Öhrby sochn om icke de godwilligen skulle willia bijträda dese Kulla åboer med denna wägens uplagande som förbemält är, i annor händelse och derest de härutinnan skulle wijsa sig motwillige hafwer Länsman at stämma dem till Tinget, hwarest de Rättens ytterligare utslag skola få afhöra.

Kavlar är väl smala stockar som man lade på tvären där en väg skulle passera en sankmark. Man kan förstå att det ställde till besvär för Tostaredsbönderna att frakta sådana, sand och annat hela vägen ner till Skene och själva sköta arbetet.

Jag antar att nämnda bro låg på samma ställe som den som i dag går över Viskan söder om Skene centrum. Ån flyter ju här i en djup sänka och det är förmodligen vägstycket upp och ner i denna som avses. Troligtvis fanns det på 1700-talet här en träbro och på en karta från 1765 finns en bro utsatt som med lite god vilja kan tolkas som en sådan.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:600 bild 1061 (1722).

Olaga ölförsäljning vid Ramslätts gästgivaregård

Vid sommartinget 1722 klagade innehavarna av Ramslätts gästgivargård i Fritsla på grannars olovliga ölföräljning.

65. Samma dag angafw giästgifwarne i Ramslätt Hans Gunmundsson och Lars Gustafsson huru som en dehl hwilka äro boende nära wid bem:te giästgifwaregård , skola en tijd tagit sig före at sällia öhl, giästgifwarne till stort förfång och prejudice, anhöllo i så måtto att Tingzrätten slijkt oskick afböija wille.

                                                                Resolutio

Såsom Kongl. Maij:ttz allernådigste Krog och Giästgifwareförordning af d. 29 Augusti 1664 § 39 är klar at ingen wari förlofwat i landet på 2 mihl när giästgifwaren at sällia öhl, wijn eller brännewijn, utan stånde det giästgifwaren allena till; alltså warde och de som till denna dag slijk öhlsälgning föröfwat wid giästgifwaregården Ramslätt härmed alfwarligen förbudna at hädanefter afstå med samma öhl och brännewijns sahlur, så kiärt dem är at undwijka den plicht som förordningen innehåller.

Rätten nöjer sig här med att utfärda en varning. Den här gästgivargården finns idag på Borås museum i Ramnaparken.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:600 bild 1178 (1722).

Soldatänka stäms för hyra av soldattorp

På sommartinget 1722 hade Pär Eriksgårds rote i Skene instämt en soldatänka för en hyra avseende 1710.

66. Samma dag kiärade Pähr Erichzgårds Rothe i Skiene till soldatenkian Kierstin Andersdotter för huushyra åhr 1710 af knecktetorpet Fixatorpet kallat, 3 d:r 24 ./. smt [3 daler 24 öre silvermynt]. Hustru Kierstin berättade att hon åhr 1710 betahlt till corporalen Nils Sällberg, då han bortmarcherat åth Skåhne 2 d:r smt uppå samma huushyra, som han bordt hafwa efter det warit hans torp, och lofwat henne få sittia för samma penningar det åhret, efter som hon då straxt betalt skolandes hon haft 3:ne witnen här på, hwilka skola wara döda.

                                                               Resolutio

Alldenstund Pär Erichzgårdz Rothe i Skiene intet på 12 åhrs tijd talt på denna huushyra och under den tijden hustru Kierstins witnen blifwit döde, fördenskull blef hon i så beskafat måhl från deras tilltahl befrijad.

Det framstår onekligen som lite girigt av roten att tolv år senare utkräva denna hyra. Kerstin har förmodligen, sedan länge, flyttat från torpet. Väl att hon frikänns av rätten. Korpralen dog väl troligen i Skåne, Pommern eller Danmark efter att ha anslutit till armén.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:600 bild 1179 (1722).

Gosse stulit päron

Vid hösttinget 1722 var Anders Svensson, Deragården i Öxnareds socken, instämd för att ha slagit en gosse som stulit av hans päron.

56. Nils Börgesson i Skattegården Elofztorp hade wäl instämbt Anders Swensson i Deragården för det han om en Söndag afton skall slagit lille gåsen Anders Börgesson en öhrfil för det han uti swarandes päronträd plåckat lijtet fruckt af föga wärde, men berättades att de sedermera sins emellan efter denna öhrfil hwarken blånad eller blodwijte syntz, hwarföre Häradzrätten i föllie af det 13 cap. Sårm. B. med willia Ll. [Sårmårabalken med vilja Landslagen] fant skiäligt att till berörde förlikning samtycka. Jag har haft svårt att hitta information om lagrummet som nämns. Att det rör sig om Sårmålabalken är klart och att denna kan finnas i någon landslag. Förmodligen skilde balken på om man tillfogade någon skada med vilja eller av misstag. Det var i alla fall kul att få belagt att man odlade päron vid den här tiden.

Som en parentes kan nämnas att CHATGPT påstod att den danske kungen Kristian V:s landslag, där en sårmålabalk fanns, infördes i Sverige 1686, vilket ju måste vara fel.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:600 bild 1240 (1722).

Prostänkan Madame Maria Tresslov klagar över lösdriverskor

Vid hösttinget 1722 anmälde prostänkan Maria Tresslow att två lösdriverskor uppehöll sig i församlingen.

76. Äfwenwäl besfwärade sig bem:te Probst Encka Madame Maria Tresslow deröfwer att en lösdrifwerska Asp Anna kallad som sig uti församblingen uppehåller, skall ej eller willia giöra sin rättigheet till henne, icke eller stadigt i någon tienst finnes. Sammaledes en båtzmans hustru som skall uppehålla sig hos Olof i Töllebäck [Istorps socken], hwilken ej skall gitta något pass upwijsa och sällan gå till kyrkan men aldrig till Herrans H. Nattward. Nämbdemannen Gudmund Jönsson i Töllebäck berättade att des ofwannämbde qwinfolck afwijkit uhr sochnen när han dem efterfrågat, så at de till detta Ting ej stämbde blifwit.

                                                                Resolverades

Fördenskull åligger det wederbörande länsman att efterslå des qwinfolck och der de ärtappas dem för rätta ställa, at undergå laga ransakning och domb.

Målet vittnar om den hårda sociala kontroll som fanns vid tiden och som framförallt drabbade personer som av någon anledning levde vid sidan av den besuttna bondeklassen. Vid tiden och långt in på 1800-talet talade man om sk laga försvar. En person kunde betraktas som försvarslös och bli utsatt för åtgärder, om denne inte kunde uppvisa godkänd sysselsättning, dvs ha laga försvar.

I det här sammanhanget är lagstiftning kring tjänstefolk av intresse att titta på. Den första tjänsthjonsstadgan kom 1664 och följdes av några 1686, 1723 och 1739. Här reglerades för pigor och drängar sådana saker som maxtaxor, städsel- och uppsägningstider, tjänstetvång och husaga. Det fanns också regler för för hur många vuxna hemmavarande barn man fick ha i ett bondehushåll.

I sin avhandling Legofolk skriver Börje Harnesk följande om tjänstehjonsstadgorna:

Det var kanske det så kallade tjänstetvånget som gav lagstiftningen dess mest restriktiva och tjänstehjonsfientliga karaktär: ’inga landstrykare, lösdrivare, lättingar eller inhyseshjon böra uti vårt land och rike tålas ..hette det i inledningen till 1739 års legohjonsstadga och de föregående stadgorna hade haft ungefär likalydande formuleringar. Det betydde att på landsbygden skulle inte ”någon få undandraga sig årstienst, som ej hafwer landtbruk å hemman eller torp, sielf idkar Manufactur och Bergwärck, eller therwid tillåteligen brukas”. Den man som inte var bonde eller torpare eller soldat riskerade alltså att tvångsförpassas till armén eller publikt arbete på kronans slott och fästningar om han inte självmant skaffade sig arbete som dräng. För kvinnorna var förutsättningarna i princip lika, men den som hade späda barn eller gamla föräldrar att ta hand om kunde slippa tvånget att ta årstjänst.

Allt tyder på att den svenska verkligheten såg annorlunda ut än lagstiftningen. Att tillämpa tjänstehjonsstadgornas föreskrifter var vanligtvis en uppgift som var landshövdingar, kronofogdar och länsmän övermäktig. Det finns så många lamentationer i riksdagsbesvären och -debatterna över att tjänstehjonsstadgan endast var en ’död bokstav’ att någon annan slutsats knappast är möjlig.

I och med att lagstiftningen verkar ha skärpts 1723, skall det bli intressant att se om jag längre fram kan hitta tecken på att den praktiska tillämpningen intensifierades.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:600 bild 1251 (1722).

Botilla Månsdotter i Fritsla och skräddaren Anders instämda för lönskaläge

Vid hösttinget 1722 upptogs ett mål som är av speciellt intresse eftersom det visar hur en anklagad kunde frikännas genom en sk värjemålsed.

82. Samma dag instältes för Rätten kåhnan Botila Månsdotter på torpet Maden i Fritzla sochn frambärandes på armarne ett gossebarn och twillinge som hon idag för 8 dagar sedan framfödt då den andra twillingen war dödfödd, bekiännandes enständigt på sochneskräddaren Anders Börjesson att han är rätta barnafadern, hwartill han i högsta måtto nekade, och kunde intet till någon bekiännelse förmås. Botila beropade sig till  witnes på sin huusbonde Börje Månsson i Fritzla emot hwilken Anders Börjesson det jäfwet anförde, att han wore hans afwundsman och sagt i sochnen att Anders tagit för mycket för en kappa han gjort åt Börje, omsijder tillstod wäl skräddaren at han legat i säng hos Botila men bedyrade högel. sig intet hafwa med henne haft något kiötsligit umgiänge endå.

                                                                         Resolutio

Qwinfolcket Botila Månsdotter sakfälles för första gång begångit lönskaläger efter egen bekiännelse lijkmätigt 3 cap. giftmb. Cl. Kongl. Maij:ttz allernådigste förordning d. A: 1694 d: 3 Januarii plichta sine 5 d:r smt och enligt Kyrkiolagens 9 cap. 4 § stånde en Söndag uppenbara skrift. Och hwad angår skräddaren Anders Börgesson som tillstådt sig legat i säng med denna Botila men lägersmåhlet aldeles förnekar; så bör han wid nästa Ting med sielf sin Eede sig befrija, gitter han eeden gånga ware frij, hwar och icke will Rätten sig wijdare yttra. I medlertijd måste det Wyrdige Prästerskapet i församblingen föreställa och underwijsa honom hwad en slijk Eed har till att betyda och sökia förmå honom till en sann och rätt bekiännelse.

Botilla döms alltså pga att hon erkänt. Eftersom Anders nekat och bara ett vittne finns, räknades det som halvt bevis. I detta läge kunde rätten döma Anders till att begå en sk värjemålsed, för att fria sig.

Marie Lindstedt Cronberg skriver i sin avhandling Synd och skam: ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680-1880 följande om värjemålseder:

Förfarandet var inte helt okomplicerat. Den misstänkte lägersmannen blev dömd att värja sig vid nästa ting. Han skulle alltså ha en viss betänketid på sig att komma underfund med om han ville avlägga eden, och framför allt skulle han först undervisas i de stycken av kristendomen som handlade om edens vikt och värde och om menedens svåra följder. Det var prästen hemma i socknen som stod för undervisningen, och utrustad med rättens utslag skulle den misstänkte barnafadern bege sig till prästgården, överlämna rättens utslag och därefter infinna sig för undervisning så ofta som prästen ansåg det nödvändigt. Så vid nästa ting skulle mannen inställa sig för rätten med ett bevis från prästen, som avslöjade mannens kunskaper i kristendom, i synnerhet beträffande de delar som handlade om edgång. Men beviset kunde också innehålla ett utlåtande om huruvida mannen borde anförtros att gå eden över huvud taget. Om prästbeviset inte utgjorde något hinder för edgången uppmanade rätten honom än en gång att erkänna sanningen, och varnade honom för mened. Om den misstänkte framhärdade i sitt förnekande av brottet, fick han stiga fram, lägga handen på Bibeln och svära på Gud och hans heliga evangelium att han inte ”plägat köttsligt umgänge” med kvinnan ifråga och att han inte var far till hennes barn. Klarade han att svära eden var han därefter fri, men om han å andra sidan avstod från eden eller uteblev från tinget, förklarades han skyldig till brottet. Någon egentlig upprättelse fick mannen inte genom edgången, utan målet kom att betraktas som obevisat.

Det ligger i sakens natur att edgången för vissa kunde te sig mycket svår, och för andra betydligt enklare. Svårighetsgraden bör ha varierat med den individuella religiösa övertygelsen. För den sant troende måste det ha mött nästan oöverstigliga hinder att svära falskt på Bibeln. I det perspektivet blir edgången vid lägersmålen näst intill en måttstock på individernas religiositet. Som vi sett i kapitel 3 var det endast 1 man i de 318 lönskalägesmålen 1688–1717, som värjde sig med ed.

Målet fortsatte vid sommartinget 1723, varvid Anders Börjesson efter föruth skiedde tienlige föreställ och åthwarningar wärkeligen med hand å bok aflade eden. Därmed blev han också frikänd.

Målet avslutades med ett visst tumult. En Thore Swensson från Qwislan i Kinnarumma socken infann sig. Denne hävdade att han dagen innan vid tingsplatsen av Andersson blivit kallad tuif, skiälm och dråsetiuf. Han hade inkallat två vittnen mönsterskrivaren Jonas Häggreen och skogvaktaren Anders Svensson Diurberg, som fick svära vittneseden. Anders tillstod omsider sina skällsord men hävdade att anledningen hade varit att Thore hade sagt att Anders penningar äro salva venia [med överseende], så skietna efter de af tobak warit swarta.

Förhandlingarna avbröts för middag och efter det upptäcktes att skräddaren hade avvikit. Dock återkom Botila Månsdotter och berättade att Anders, vid en stor del av tingsallmogens åhörande, ha sagt henne ränn nu fahnen i wålld ditt struk. Under gårdagen skall han även i arrestlokalen faseligen swurit och sagt till Botila med orden: iag gier både dig och ditt barn fahnen i wålld.

Dagens förhandling i målet avslutades med att rätten tillsade häradsgevaldiger Anders Bengtsson att med hjälp av någon kronorättare ofördröjligen låta instämma skräddaren.

Målet verkar avslutas senare vid samma ting. Skräddaren Anders döms här för alla sina skällsord, både gentemot Thore och Botilla. Om han inte kan betala de ganska omfattande böterna döms han till 5 par spö, 3 slag av vart par. Thores ord att Anders pengar varit sketna får här en förklaring. Rätten menar att dessa inte avsetts att vara nedsättande om kronans mynt, utan endast ett konstaterande att de varit svarta pga tobaksbruk.

Om spöstraffet

Spöstraffet var säkert fruktat, inte desto mindre för att det genomfördes offentligt. Män piskades med spö och kvinnor med ris. Straffet avskaffades 1855.

Efter vad jag förstått skall uttrycket ”5 par spö, 3 slag av vart par” tolkas på följande sätt. Ett spö var en hasselvidja och ett par var alltså två sådana. Man slog 3 slag med det första paret, varvid detta därefter slängdes. Man tog sedan nästa par och slog 3 slag osv. Här blir det totalt 15 slag och man skulle ha en halv minuts paus mellan varje. 40 par spö, dvs 120 slag var maximistraffet.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:600 bild 1256 (1722), EVIIAABA:611 bild 885, 911 (1723).

Tvist om pigan Ingrid Eriksdotter i Vasse, Horred

Vid hösttinget 1722 handlades följande tvist om pigan Ingrid Eriksdotter.

91. Samma dag beswärade sig Måns Andersson i Låftsgården deröfwer att pigan Ingrid Erichzdotter i Wase skall wed Larsmässotijden tagit fästepenningar af honom at komma i des tienst men hon sådant nu ej will efterkomma. Å pigans wägnar instälte sig des matmoder Helena Wassman och påstod att som Måns stadt des piga henne owitterl. [oveterligt, utan att hon själv vetat] så måtte han derföre plickta, williandes Ingrid förblifwa hos Helena Wassman i hwilkens tienst hon till förre warit och aldrig skall hördt eller förstådt det bem:te Ingrid ifrån henne welat sig begifwa, men Måns begiärade dilation till morgons, då han med wittnen och attester bewijsa skall att pigan sig uthlåtit det hon ej längre wille tiäna Helena Wassman, hwilket upskåf Måns lemnad blef.

Målet fortsatte nästa dag:

111. Samma dag tillföllie af Tingz Rättens igår fälte resolution infunno sig parterne Måns Andersson i Låftzgården kiärande sampt pigan Ingrid Erichzdotter tillijka med des matmoder Helena Andersdotter Wassman swarande inläggandes kiäranden åtskillige attester utgifne af Börge Erichsson i Wase, Lars Bengtsson ibm och Öijer Gustafsson i Sefwedsgården ibm, hwilka intygade att bem:te piga skall sagt det hon wille gifwa sig till Måns att tiena, sampt att hon intet wille blifwa hos Helena Andersdotter hwilken jämbwähl wid tillfälle skall önskat att de återstående tiensteweckorne för Ingrid woro wäl ledna, så att hon finge en annan att dragas med till hwilket allt swaranderne nu nekade, och begiärade att Måns måtte bewijsa det Ingrid  sin tienst upsagt ifrån des matmoder som kiäranden ej kunde.

                                                                Resolutio

Fördenskull pröfwade Häradzrätten skiäligt att pigan Ingrid Erichzdotter blifwer qwar i sin tienst hos Helena Andersdotter Wassman utan kiärandens wijdare åtahl hwarefter parterne hafwa sig att rätta.

Uppsägning av dräng- och pigtjänst skulle ske mellan Olofsmäss (29/7) och Larsmäss (10/8). Jag tolkar det som att ingen uppsägning skett, varför rätten dömer Ingrid att kvarstanna i Helena Wassmans tjänst.

Fästepengar var en mindre summa, några ören, som pigan eller drängen fick i samband med att avtal slöts. Det är lite konstigt att rätten inte nämner något om denna och att den eventuellt skulle betalas tillbaka.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:600 bild 1264,1279 (1722).

Personer i Torestorp som burit siden och sammetspersedlar

Vid hösttinget 1722 hade uppsyningsmannen Börje Björnsson i Stora Fänhult i Torestorp instämt ett antal personer för att dessa hade burit plagg av siden och sammet. Här rör det sig om ett misstänkt brott mot en sk överflödsförordning från 1720.

99. Samma dag inlade Uppsyningzman Börge Biörnsson i Stora Fänhullt en förteckning uppå följande personer af Torstorpz giäld hwilka han påstod lagl. plickta måtte för det de haft på sig hufwor med spetzar och sammetz hwäfwar nemb. Swens hustru i Cammarholmen 1 spetzhufwa, Bengts dotter i Måsöija 1 dito, soldatehustrun på Kullberg torp 1 dito, soldaten Hemströms hustru 1 mösa och spetz, Larses piga i Rökåhs 1 gammalt sidens band, Thores hustru i Ritslegården 1 sammetz hwäf och krage, Bengtz hustru i Ödegiärde lijkaledes sammetz hwäf och krage, sampt Erichz hustru i Wijk äfwen sammetz krage. Hwilka alla ofwannämbde spetzar här för Rätten upwijstes som befunnes ej wara af större bredd än som Kongl. Förordningen af d. 3 Julii 1720 medgifwer. Och hwad angår sammetz hwäfar och kragarne som ofwan nämbde bondehustruer brukat; så emedan samma förordning intet omtalar och förbiuder hustruera af bondeståndet, utan allenast tienstepigor och annat giement löst folck slijkt att bära, fördenskull kunde Rätten i så beskaffat måhl intet pålägga ofwan nämbde swarander någon plickt utan blifwa de från Börje Biörnssons tilltahl frij ärkiände.

Här frikänns samtliga och det är intressant att se att förordningen gjorde skillnad på bondhustrur och ”tjänstepigor och annat gement löst folk” när det gäller vad man fick ha på sig.

Jag refererar ett liknande fall från 1729, där samtliga inblandade fälls. Skillnaden är att de anklagade då samtliga var pigor.

Titeln uppsyningsman hänvisar nog inte till någon kronans ämbetsman, utan snarare på ett lokalt förtroendeuppdrag.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:600 bild 1269 (1722).

1723

Herman Flemming och Sandryd Västergård

Följande mål från vintertinget 1723 är speciellt intressant eftersom det handlar om Sandryd Västergård, den gård där min farmors far August föddes. Byn Sandryd har i kyrkligt avseende tillhört Tostareds socken, det var till dess kyrka man gick och prästen där förde byns husförhörslängder. Kronan har å andra sidan, t.ex. i jordeböcker och mantalslängder, hänfört Sandryd till Fotskäls socken. I protokollet får man besked om att gården legat öde vid den här tiden och också vem ägaren var samt en hel del om gårdens resurser. I domböckerna får man många vittnesmål om att det fanns många ödegårdar runt 1720-talet. Ofta hänvisas till de hårda krigsåren, vilket det också görs här.

2. Samma dag uppå Capitainens af Kongl. Maij:ttz Lijf Gardie Högwälb:ne Baron Herr Herman Flemmings wägnar, des Inspector Wählb:de  Hans Ahlgren angaf för Rätten huru som halfwa dehlen af wälbem:te Herr Capitains frälsehemman Sandryd Wästergården 1 skattlagt till 3/8 i Foutskiähls sochn belägit förledit åhr på frijheet uptagen blifwit efter några åhrs ödesmåhl och under den tijden all åckeren i fast linde legat, hwilket efter nämbdens bewittnande af ingen annan orsak skall skiedt än att förre åboen förmedehlst  detta hemmans swåra wilckor och det stora knecktehållet nyligen uti förflutne krig tijder blifwit så fattig och utharmat att han sig derifrån måst begifwa. Och som Herr Capitain efter des igenom bem:te Ahlgreen d. 13 Decembr sidstledne åboen meddelte frijheetz bref  förunt den nu warande åboen 2:ne åhr frijheet innan han det ringaste af all den af hemmanet förr utgående frälseränta och skatten ärlägger; Så förendäs, att åboen så många frijhetsåhr, jämbwähl å Kong. Maij:ttz och Cronans wägnar bewillias lärer som sådant icke mindre länder till Kong. Maij:ttz och Cronans nytta än frälsemans egen emedan hemmanet eliest ingalunda kan uprättas och behörigen brukas; begiärandes merbem:te Inspector  Ahlgren att Tingz Rätten pröfwar wille om icke åboen uppå samma hemman högnödigt betarfwar de honom förlähnte 2:ne frijhetz åhren, så fram hemmanet skall komma i fullt stånd och bruk igen, producerandes derhos wederbörligit huusesyns instrument som han tillijka med nämbdemannen Börge Jönsson i Lijda uti Octobr månad förledit åhr förrättadt hwarutaf befinnes att huuserötan sig bestiger till 38 d:r 28 ./. smt. Uppå wijdare efterfrågan inlades en åhr 1719 d. 24 Octobr hållen ransak och skattläggning på detta hemman hwaruti uthsädet utföres till 1 tunna 31 1/8 kappe; och befinnes jordmåhnen wara af mager och grund sand något mullblandat med klappersteen och gruus uti, som är både i wätåhr och tårckåhr mycket sweksam; att knapt frölöhnet kan igenfås, men då medelmåttige åhr infalla kan den gifwa 2 korn för ett. Ängen uti gierdet en dehl af hielpelig hårdwall något stenig och en dehl magra åckrar sampt  måslupne den öfrige ängen utom giärdet af mås och hårdwall med eeke, hasel och smått buskesnärje bewäxt, något liungblandat, kan gifwa höö öfwer allt till 3 7/24 pallm. Under ödesåhren hafwer roten brukat höbohlet till soldatens aflöhning. Kåhlgård till 2 ¾ kappel. En beteshage tillsammans med de öfriga i byen. Skoug till timber, giärdse och bräntzle måste förskaffas från Sättila skougbygd om winteren när siön bär, ungefär ½ mihl från gården. Elliest en allmän sochneskoug bestående af gambla eekar aldeles försurnade som till wedebrand nyttias kunna. Muhlebete magert af liungbackar och dykiärr. Landgång till allmänning siö Lygneren, hwarest intet fijske kan brukas förmedelst otiänlig gallstrand [SAOB: strand vid vilken icke fisk upehåller sig]. Flere lägenheter till detta hemman finnes intet. Och som Tingz Rätten efter noga bepröfwadt således äfwen finner nödigt wara att åboen uppå ofwanförmälte halfwa 3/8 dels frälsehemman betarfwar så många frijheetz åhr, nemb. från och med åhr 1722 till och med innewarande åhr 1723 som wäl bem:te Herr Capitain bewilliat till hemmanetz understöd och uphielpande i bruk igen; så warder sådant härmed wederbörl. attesterat, och till wijdare Högwälborne Herr Baron och Landshöfdingens gunstige gådtfinnande ödmiukel. hemställt. 

Ett dokument inklusive vacker karta över den rannsakning och skattläggning det hänvisas till finns att beskåda på Lantmäteriets hemsida.

Vid den här tiden stod alltså baronen Herman Flemming som ägare av hemmanet. Det var med andra ord ett frälsehemman, vilket innebar att det var befriat från det mesta av sin skattskyldighet till kronan. Istället skulle bonden leverera ett överskott, den sk frälseräntan, till jordägaren.

Om jag tolkar jordeboken från 1719 rätt så tror jag att Sandryd Västergården då fick betala för följande skatteposter till kronan:

• Boskapspenningar 1 daler
• Skjutspenningar 1 daler 28 öre
• Kyrkotionde 1 daler 16 öre

De två förstnämnda torde vara gamla naturaskatter som på senare tid omvandlats till penningskatter. Att tiondet tas upp i jordeboken tror jag beror på att 2/3 av detta sedan Gustav Vasas tid togs i beslag för kronans räkning.

Jag tycker att det är intressant att försöka förstå hur det här med frihetsår för ödegårdar fungerade. Tydligen handlade det om att man kunde få befrielse från kronoskatt under ett visst år.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:611 bild 754 (1723).

Per Månsson i Vågersered Sörgård död av vådaskott

Vid sommartinget 1723 inkom kyrkoherden i Surteby, Petrus Lachonius, med en skrift som beskrev en tragisk händelse dagen innan.

88. Samma dag lät kyrkioherden i Surteby Ehrewyrdige Petrus Lachonius igenom en sin skrift till Tingzrätten andraga huru en olyckelig händelse igår aftons wed sohlgången sig skall hafwa tilldragit uti des försambling i dy att bonden Pähr Månsson i Söder Wågerse och Surteby sochn som då gått uth med sin bösa hwarefter grannarne hört skiutas seent i aftons, idag är funnen döder på marcken, bösan sönder, låsen på ett ställe och pipan på ett annat ställe, men swantz skrufwen har intet igenfunnitz utan förmenas den sittia i Pähr Månssons hufwud, som skall illa wara medfarit och sönderskiutit. Elliest betyga så wähl häradsdomaren Börge Jönsson i Lijda och de närwarande af grannarne som Herr kyrkioherden i des skrift att denne döde Pähr Månsson altijd fört ett christeliget lefwerne och hållit Gudz ord i wyrdnad, wetandes elliest ingen huruledes denna olyckelige händelse sig kunnat tilldraga, wijdare än förmählt är, skolandes denne Pähr Månsson under tijden til förne öfwat at skiuta.

Rätten bedömer händelsen som en olycka och pröfwar och Tingzrätten för rättwijst wara att hans döda kropp måtte med öflige cermonier i kyrkiogården till sitt hwilorum beledsagas, och således niuta en Christen anständig begrafning.

Det var viktigt att utreda händelser som kunde misstänkas vara självmord. Vid självmord skulle begravning förrättas i tysthet utan cermonier och kroppen fick inte begravas på kyrkogården.

SAOB ger en förklaring till ordet svansskruv:(förr) på framladdningsgevär: stötbotten i form av en i pipas bakände fäst skruv… Den 1 Maj 1630 skjöt Herr Måns..sig oförwarandes med swansskrufwen fördärfwad i hufwudet.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:611 bild 957 (1723).

Bönder försummat att köra ekvirke till Göteborg

Vid hösttinget 1723 tilltalade länsman Johan Hedström ett stort antal bönder som försummat ekkörsel. Tydligen fanns det vid denna tid fortfarande ekskog i Sätila.

41. Samma dag efter behörige stämbningar tilltalade Inspectoren och Crono Ländzman Wälb:de Johan Hedström följande åboer af Berghem och Surtäby giälder för det de försummat ekekiörslen af det på Sättila skogar huggne eekewärcke till Skieppsflåttans bebyggande wid Ammiralitetet i Giötheborg, nemb.

Här följer en lång lista med gårdar och namn. I Hajom märks mina förfäder:

Börje Björnsson Hjorttorp Nedergård

Per Larsson Mölnebacka Storegård

Änkan Börta Eriksdotter Mölnebacka Lillegård (mannen Öjer död 1720)

Lars Olofsson Bårred Nolgård

Gustav Arvidsson Bårred Sörgård

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:611 bild 1012 (1723).

1724

Gräl mellan piga och bondhustrun i Ekarebo, Istorps socken

Vid vintertinget 1724 hade Anders Andersson i Ekarebo instämt Kerstin Bengtsdotter för att hon skulle ha överfallit hans piga med skällsord. Det verkar dock som att pigan Anna hade svarat med samma mynt.

15. Samma dag kiärade Anders Andersson i Ekarebod till des gårdboes Hälge Olufssons hustru Kierstin Bengtsdotter för det hon skall öfwerfallit des tienstepiga Anna Andersdotter med åtskillige skiälsord, och inkallades till wittne i saken Hälges piga Elin Bengtsdotter som framkom och utan jäf aflade sin ed sampt berättade att Anderses piga bemelte Anna kommit en gång att träta med Hällges hustru Kierstin om en siuk menniska som fördes omkring i sochnen, då hustru Kierstin sedan de taltz något wed sagt till Anna efter som hon intet wille gå utur hennes stugu, det har ingen skickat bud efter dig, wet hut och gack bort då Anna swarat, gumman skohla wetta hut, sedan skall hustru Kierstin sagt, bitz intet, mer säijer wittnet sig icke hafwa i denna sak att berätta, icke eller kunde parterne något annat oanständigt hwar annan öfwerbewijsa hwarföre begiärade de omsijder at få taga afträde till förlijkning som i så beskaffat måhl dem efterlåtit blef.  

Att grälet skulle ha handlat om en sjuk människa som fördes runt på socknen berörs inte närmare. Det var inte ovanligt att fattiga och sjuka fick gå sockengång, då de olika gårdarna turades om med deras försörjning.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:620 bild 878 (1724).

Pigan Kerstin Persdotter svurit i kyrkan

Vid vintertinget 1724 anklagade prästen Brandtberg pigan Kerstin för att ha svurit i Berghems kyrka. Kerstin säger att hon svurit åt en annan piga som sprungit fram och tillbaka och inte vetat vilken kamrat hon velat ha. Kan det vara att man gick in i kyrkan parvis?

22. Samma dag Kyrkioherden Ehrewyrdige Herr Zachris Brandtberg anklagade för Rätten pigan Kierstin Pärsdotter i Sylltered för det hon nästledne fierde dag Juhl swurit i Berghems kyrkia att Herr Kyrkioherden skall hört sådant fram för allt der han stådt, hwaraf stor förargelse i församblingen skiedt, begiärande att hon derföre lagligen plichta måtte. Pigan inställte sig och med gråtande tåhrar tillstod att hon swurit i kyrkian wid ingången på en annan piga Kerstin Arfwidsdotter i Åkagården Berghems för det hon luppit ifrån den ena till den andra och icke wettat hwem hon wehlat hafwa till cammerat, att gå före en brud, som då samma dag warit wid Berghems kyrkia, då Kierstin af bitterhet swurit med orden, att fanen måtte hafwa den däkan, för allt det onda hon hade af henne, bad om möijeliget straf och ångrade sin synd.

                                                                           Resolutio

I förmågo af Kong. stadgan om eder och sabbatsbrott d. Anno 1687 § 5 sakfälles pigan Kierstin Pärsdotter för det hon swurit i Berghems kyrkia fierdedag Juhl sidstledne, att böta 50 d:r sillf:mt kyrkian och sochnens fattige till tweskiptes, mächtar hon ej hela summan utgifwa sittia i ståcken fyra söndagar å rad, och böta desutan femb dah:r smt eller giöra så många dagzwärcken till kyrkians behof som deremot swarar och stånda der till med uppenbar skrift.

De här straffen känns oerhört hårda. Böter om 50 daler är t.ex. tio gånger så mycket som en kvinna fick för lönskaläge. Och att sitta fyra söndagar i stocken måste också ha varit fruktansvärt. Att det inte är någon felskrivning framgår av 1734 års lag, där det i Missgärningsbalken kapitel 3, § 1, stadgas böter om 40 daler för svordom i kyrkan.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:620 bild 883 (1724).

Soldat Nils Rosvall gifter sig med Börta Larsdotter i Flyhult, Gunnarsjö socken

Vid vintertinget 1724 var soldaten Nils Roswall och Börta Larsdotter instämda för att ha haft ett sexuellt förhållande före äktenskapet. Det ovanliga med detta mål är att det hamnade i rätten trots att inget barn blivit till. Nils representeras av sin chef löjtnanten Örnewinge.

Nils har till en början tydligen varit mycket negativ till att uppfylla sitt äktenskapslöfte. Han har varit inkallad till domkapitlet och häradsrätten har också fått bearbeta honom.

Man kan fundera över varför Börta och hennes far driver det här målet och att fadern utlovar en rundlig hemgift. Börta var bonddotter och en soldat betraktades nog i regel som att stå lägre på samhällsstegen. Nils kan ju ändå ha varit ett gott parti och andra faktorer kan ha spelat in, som att man varit angelägen om att följa kyrkans bud eller att man velat motverka rykten.

32. Samma dag inställte sig parterne ifrån Kongsätters giäld soldaten af Lijf Companiet Nils Roswall jämpte des Lieutnant Wälborne Herr Nils Örnewinge sampt qwinfollket Börta Larsdotter i Flyhullt, som soldaten under ächtenskapz löfte häfdat, men hon ej med barn rådd blifwit, hwilken ächtenskapz sak uti Venerando Consistorio [domkapitlet] wederbörl. förehafd warit, hwaråt Nils Roswall på intet sätt stådt att bewekas till echtenskapetz fullbordande, hwarföre Consistorium d. 13 Novembris sidstledne remitterat dese parter till wärdslig rätt uti dhe måhl som Kyrkiolagens 15 cap. 14 § föreskrifwer. Tillföllje hwaraf Ting Rätten efter mycket bearbetande och föreställande sampt Roswall lämbnadt råderum att sig betänka, omsider ärhölt bemelte Roswalls frijwillige utlåfwande att han Börta Larsdotter ächta will och som sin tillkommande hustru hålla kiär efter han förnimmer det Guds willja är att hon skall blifwa hans maka, fast än han en lång tijd warit ifrån henne hogewänd [vänt hågen], begiärandes dock den hoos att Börtas fader Lars Persson i Flyhullt må honom efter sin låfwen om hemgiften behörigen försäckra, hwaruppå bemelte Lars Persson här in för Tingz Rätten uthfästa att han sin tillkommande måg och dotter sedan han dem ett anständigt bröllop giordt, will i hemföllgd tilldehla nemb. en kåpparkiettel in emot ett lispunds wicht, en järngryta, sängkläder efter råd och ämne, 2:ne koor och 2:ne gälenöt [kastrerad tjur], sampt 4 st. får och desutan inrymma honom i halfwa gården med sig tillredd och upsådd, der på gaf Roswall Börta så wähl som Lars handen här inför Rätten, att han sitt ächtenskapz löfte med henne som en ährlig karl fullborda will och skall.

                                                                 Resolutio

Såsom soldaten Nils Roswall här inför Tingz Rätten förwilligen utfäst och låfwat att taga Börta Larsdotter den han under ächtenskapz löfte häfdat till sin äckta hustru; alltså remitterar fullgiörelsen här af till det ährewyrdige predijke embetet och böre dhe för otijdigt sängelag gifwa till kyrckian 2 d:r smt efter Kyrkiolagen.

Enligt kyrkoboken för Gunnarsjö socken gifte sig paret 15 oktober 1725.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:620 bild 889 (1724).

Studenten Anders Bergius instämmer Pär Pärsson i Sjögärde, Tostared

Vid vintertinget 1724 var Pär Pärsson i Sjögärde, Tostareds socken, instämd av en student Anders Bergius.

43. Studenten Wällärde Anders Bergius å des moders Christina Bergia wägnar kiärade till Pär Pärsson i Siögärde för innestående städia den tijden hans fader afledne kyrkioherden Bergius war ägare af hemmanet Siögiärde, inläggandes des skrift som ad acta [till handlingarna] lades. Pär Pärsson instälte sig och bewiste med Lieutnantens Wälborne Herr Nils Örnewinges attest igår dat:t att städian warit alltijd inberächnad  uti skatten som är 15 d:r smt. Skohlandes han ej mer tagit då han war deras huusbonde, bestyrkandes lijkaledes med Hans Joenssons attest, att han som tillförne warit åbo på hemmanet och ej mer ärlagt i ordinarie ränta än 15 d:r smt hwaruti städian warit inberächnad.

                                                                Resol.

För den skull pröfwar Tingz Rätten för skiähligt att alldeles befrija Pär Pärsson i Siögiärde för Studentens Wällärde Anders Bergii tilltal i föregående måhl.

Tostareds hembygdsbok nämns att en Erik Bergius skall ha varit komminister i Tostared mellan 1704 och 1707. Jag har dock inte hittat några andra spår av honom. I jordeböckerna nämns vid tiden endast släkten Örnewinge som ägare till Sjögärde

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:620 bild 904 (1724).

Bönder vid gränsen till Halland vill anlägga egen sågkvarn

Vid vintertinget 1724 ansökte bönder i Sätila om att få uppbygga en sågkvarn i Tolareds bäck. Dessa gårdar ligger nära gränsen till Halland, dvs vid gamla riksgränsen mot Danmark. Deras närmsta såg låg alltså i Halland, men nackdelen var att man där erlade hälften av virket i betalning. Följden blev att Sätilabönderna var tvungna att avverka dubbelt så mycket, vilket skulle leda till, som man säger, skogens utödande.

48. Samma dag inlade samptelig åboarne i Tohlared, Giökalijd, Grimmared och Bueråhs Sättila sochn en sin skrift hwar medelst dhe andraga huru som icke långt ifrån deras hemman i på Halländska gräntzen skall wara en sågqwarn upbygd hwaräst dhe till sine hemmans bebygge och widmacht hållande icke skohla kunna så skiära någon den ringaste blåck och bräde emot betahlning utan allt till hallfnad och således derigenom skougen dubbelt tillgår innan dhe kunna bekomma tillräckelige bräder och byggningwärcke, hwarföre och till förekommande af skougens utödande och att den för efterkommanderne efter högsta möijeligheten må besparad blifwa, anhålla dhe att Häradz Rätten dem tillåta wille uti en wid Tohlared lijten rinnande bäck, till deras i bruk hafwande hemmans reparation och wid macht hållande få upbygga en lijten sågqwarn som allenast höst och wåhr när stor flod kommer gå kan, hwilket dhe förmoda dem så mycket mindre lärer kunna förwägras, som att dhe aldrig någon ståck till afsahlur skohla skiära; Och som Jägemästaren Herr Eric Geurler, Skougwachtaren Burman cronobetienterne och nämbden intygade så alldeles i sanning wara att äfwen förmälte åboer ej kunna afkomma till någon annan såg här i häradet för aflägsenheten skull utan till den i Halland hwaräst alla ståckar måst skiäras till hallfnad; så warde sådant wederbörligen attesterat och till Högwälborne Herr Baron och Landzhöfdingen ödmiukeligen hemställt om icke dese hemman Tohlered, Giökalijd, Grimmered och Bueråhs i Sättilla sochn i anseende till åfwan anförde omständigheter måge få till sine egna huus tarfwor få betiena sig af en såg i Tohlareds bäck som kan gå höst och wåhr när flod är.

Man får väl anta att landshövdingen beviljade denna ansökan och att sågkvarnen vid Tolareds bäck blev uppförd. Argumentet att man annars slösade på skogen bör ha varit övertygande och dessutom intygades behovet av flera viktiga personer.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:620 bild 907 (1724).

Mer om inkvarteringspenningar

Jag har tidigare, i samband med vintertinget 1722, skrivit om inkvarteringspenningar. Dessa avser kostnader för inkvartering av soldatföljen. Följande mål, från vintertinget 1724, tror jag belyser något hur detta system fungerade.

58. Samma dag inlade Ländsman Wäll. Mårten Hagengreen en längd hwarefter den påbudne 1716 åhrs Januarij månads inqvarterings Carolin är uti Torstorpz Öhrby och Säglora giäll der upburen, som och wijsar huru den till allmogen är återbetalt, jämbwähl och hwad som der resterar och intet blefwit upburit. Lijkaledes en längd hwar efter betahlningen för den af borgerskapet i Boråhs åhr 1716 till Wästgiöta tre och fyrmänningz Cavalleriet och Herr Ryttmästare Frihenbohms Compagnie utgiorde 6 weckors kåsten är upburen a 8 öre smt af hwart helt hemman och till allmogen i förbemelte giällder återlefwererad, hwilka längder som uplähsne blefwo, nämbden och närwarande allmoge tillstodo hafwa sin richtighet hwarföre skall sådant på den samma behörigen blifwa attesterat.

Det sägs här att man (kronan) tidigare uppburit penningar och att dessa i vissa fall återbetalts. Jag tolkar det som att alla hemman betalade in denna avgift och att de som faktiskt fick ombesörja inkvartering fick avgiften tillbaka.

Tydligen fick bönderna i nämnda socknar även vara med att bekosta inkvartering hos borgerskapet i Borås. Det är väl troligt att denna inkvartering var mer långvarig. Tre- och fyrmänningsregementen var nyuppsatta styrkor avsedda att ersätta sådana som var förlagda utomlands. Detta var naturligtvis en extra börda för bönderna och innebar att tre respektive fyra rotar gick ihop för att rekrytera och försörja en soldat.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:620 bild 908 (1724).

Bönder i Surtedal, Hyssna, ansöker om skatteköp

Vid sommartinget 1724 ansökte Bengt Andersson (fm mf mf mf f) och Anders Torkelsson om att få skatteköpa kronohemmanet Surtedal 3/8 mantal. Ett skatteköp innebar att äganderätten till hemmanet överfördes från kronan till bonden. Man skulle därefter fortsätta att betala ränta till kronan, men äganderätten medförde ökad trygghet åt bonden så att gården kunde säljas och ärvas. I texten nämns att Surtedal var anslagit landsstaten på lön. Detta var en följd av indelningsverket och indikerar att gårdens ränta skulle tillfalla någon lokal ämbetsman, t.ex. en kronofogde eller en länsman.

25. I lijka måtto upwijste Bengt Andersson och Anders Tårkelsson i Surtedahl ett wärderingz instrument som tillföllie af Landshöfdingens Högwälborne Baron Herr Gustaf Fochs remissorial af d. 6 Maij sidstledne d. 23 i samma månad af Häradshöfdingen Wälborne Herr Daniel Lagerqvist, Crono Befallningzman Wälbetrodde Petter Hagelberg, nämbdemännen Biörn Nilsson i Gundlared och Anders Gunnarsson i Hysna är upå bemelte Crono hemman Surtedahl 3/8 som Lands staten på löhn och beställning anslagit är, hwilket hemman af Kong. Maij:tt och Cronan dese åboer i underdånigheet söka till skatte få kiöpa, och finnes wara wärdt enligt Kong. Maij:ts allernådigste förordning af d. 19 Septembr. sidstledne så mycket som 6 åhrs ränta sig kan bestiga till 11 d:r 4 ./. 9 pgr sillfrmt om åhret efter gammal Crono wärdering giöra 66 d:r 26 öre silfwermynt. Så warder sådant jempte härads wanlige signete behörigen betygat.

År 1701 hade Karl XII, som ett led i att finansiera krigföringen, utfärdat en förordning om skatteköp. Här bestämdes att kronobonden vid en sådan försäljning skulle ha företrädesrätt, men endast om han kunde erbjuda den högsta köpeskillingen. I många fall, då bonden inte kunde betala ett tillräckligt högt pris, kunde det hända att ha fick gå från gården. Vid riksdagen 1719 tog man på nytt upp frågan om skatteköp och då bestämdes att kronobonden, utan någon auktion, skulle få köpa hemmanet. Vid nästa riksdag, 1723, behandlades återigen ärendet. Adeln menade då att bönderna gynnats för mycket, i och med att köpeskillingarna blivit satta för lågt. Man yrkade på att köpeskillingen skulle motsvara minst 6 års räntor, vilket man trodde skulle vara avskräckande. Även om man stannade vid detta beslut bromsades inte böndernas skatteköp. En förklaring till det är att de persedlar som ingick i räntorna värderades efter det sk kronovärdet, som åsatts långt tidigare. Genom 1700-talets nedgång i penningvärdet blev det därmed alltmer fördelaktigt att skatteköpa till 6 års räntor.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:620 bild 939 (1724).

Bönder i Rya Sörgård vill inhägna en ljungkulle

Vid hösttinget 1724 ansökte bönderna i Rya Sörgård, Hyssna, om att få inhägna en ljungkulle på allmänningen. Bland dem var min förfader Måns Larsson (fm mm mf ff).

25. Samma dag Måns Larsson, Erick Svensson, Oluf Andersson och Anders Pärsson i Söder Rya Hysna sochn, ingåfwo en sin skrift, som upläst blef, hwarutinnan dhe andraga huru som emellan Ilfwereds kiärr och Furu siön skall wara en lijten liungkulle, belägen in för deras hage giärdes gård, hwarken med skoug bewuxen eller af något beete skall bestå, men bemelte deras hage giärdes gård medelst denna kulle mycket skall förlängas, hwarföre dhe begiära att dem måtte tillåtas samma liung kulle till deras hage få inhängna, och att sådant skall wara med deras grannars samtycke, inlade dhe en attest datt. d. 24 i denna månaden, af dem utgifwen nemb. Joen Svensson i Backa, Anders Hansson på Högen, Carl Pärsson i Engamot, Börge Joensson i Mälltorp, Anders Andersson i Glafzered och Håkan Pärsson ibm, uti i hwilken attest dhe så mycket som dem anstår efterlåta dese Söder Rya åboer samma liung kulle få inhängna, hällst som sådant dem till ingen præjudice [till skada] wara skall, med mera som sielfwa attesten förmähler hwilket och nämbdemannen Anders Gunnarsson i Hysna bewittnade alldeles i sanning wara.

                                                                             Resolutio

Såsom åboerne i Söder Rya Måns Larsson Erick Joensson Oluf Andersson och Anders Pärsson bewist med nämbdemans Anders Gunnarssons i Hysna och des grannars attest att den liungkulle som Ryaboerne emellan Ilfwereds kierr och Furu siön belägen till sin hage begiära få intaga att der med förkorta sin giärdesgård till ingens mehn eller præjudice wara skall; alltså underställes deras ansökning om denna lilla intaga utaf allmänningen till wijdare Högwälborne Herr Baron och Landzhöfdingens gådtfinnande huruwijda sådant dem må kunna tillåtas.

Enligt dagens karta ligger, öster om Rya Sörgård, Furusjön och Ilvertjärnen. Det bör vara någonstans här emellan som hagen och ljungkullen låg.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:620 bild 1114 (1724).

Änkan Börta Eriksdotter i Mölnebacka Lillegård ansöker om skatteköp

Öjer Andersson i Mölnebacka Lillegård dog 1720. Vid hösttinget 1724 ansökte hans änka Börta Eriksdotter (ff mm mf mm m) om att få köpa gården till skatte. Ofta, i sådana här fall, fanns det flera brukare på en gård och man ansökte då gemensamt. På Lillegården fanns vid tiden bara ett hushåll och Börta fick alltså sköta processen själv, vilket hon fick göra som myndig änka.

51. Samma dag enkian Börta Ericksdotter i Lilla Möhlnebacka presenterade för Rätten ett ransak och wärderingsinstrument, som d. 17:de i denna månaden efter Landzhöfdingens Högwälborne Baron Herr Gustaf Focks remissorial af d. 20 Augusti sidstledne ärhållit, och förrättadt af Häradzhöfdingen Wälborne Herr Daniel Lagerqvist och nämbdemannen Biörn Nillsson i Gundlered sampt Anders Gunnarsson i Hysna uppå crono hemmanet Lilla Möhlnebacka 1/4 :ding hwilket hemman af Kong. Maij:tt och Cronan som åboen söker till skatte i underdånighet sig att få tillhandla, finnes enligt Kong.Maij:s allernådigste förordning av den 19 Septembr. 1723 wara wärderat för så mycket som 6 åhrs ränta befinnes stiga till som är utan tionden, 11 d:r 14 ./. 14 pg smt om åhret efter gammal crono wärdering och giör 68 d:r 20 öre 12 pen sillf:rmt. Och Nämbden med närwarande tingz allmoge enhälleligen intygade att detta hemman icke högre kan wärderas än som äfwen förmält är. Så warder sådant jämpte härads wanlige signete wederbörligen attesterat.

Detta är det andra fallet under 1724 då någon av mina anor ansöker om skatteköp. Vid sommartinget gällde det ju Surtedal i Hyssna.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:620 bild 1135 (1724).

Pigor i Hyssna burit tillåtna spetsar

Vid hösttinget 1724 behandlades ännu ett mål om förbud mot lyxvaror. Här var några pigor i Hyssna instämda av länsmannen. Här får man veta att de bar spetsar som hade sytts fast på deras huvor.

70. Samma dag Ländzman Wäll. Petter Hedström hade till detta ting låtit instämma pigorne Börta Börgesdotter i Branskoug, Ingierd Joensdotter i Bondared och Marta Nilsdotter i Guthullt för dhet dhe haft wid kyrkian förbudna spetzar. Dese pigor inställte sig och fram wiste sine hufwer hwar uppå spetzarne sydde woro och befunnes dhe knapt wara en finger breda och således icke strijdande emot Kong. förordningen. Hwarföre blefwo dhe från kiärandes tilltahl i så måtto befrijade.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:620 bild 1150 (1724).

Kyrkoherde Falckenholm om oordning i Örby kyrka

Att var och en hade en egen anvisad plats i kyrkan, ett stolsrum, var viktigt. Männen satt på höger sida och kvinnorna på den vänstra. Ju mer förnäm en gård var, ju längre fram fick dess gårdsfolk sitta. Hur placeringen skulle ske bestämdes på sockenstämman och i protokollen från stämmorna kan man se att det ofta förekom klagomål mot personer som inte respekterade ordningen.

I följande mål från hösttinget 1724 klagar kyrkoherden Falckenholm i Örby över att stolordningen inte respekteras, vilket skapar förargelse och vedervilja under gudstjänsten. Tydligen hade stolordningen i Örby inrättats redan 1650.

73. Samma dag Kyrkioherden Ehrewyrdige och Höglärde Magister Herr Bengt Falckenholm igenom en des skrift föredrog Tingz Rätten den oordning och sielfzwålld som någon en tijd bort åth så wähl mans som qwinnes personer i Örby kyrkia skola förspörja låtit i det dhe twärt emot den stohle ordning som A:o 1650 d. 12 Octobr med heela församblingens förening och samtycke wedertagen och sig på gammal inrättning skall grunda, hwilken A:o 1684 d. 8 Octobr åter fastställd och efter Herr Magisterns och Kyrkioherdens anträde till Pastoratet A:o 1706 d. 18 Februarii renoverad och antagen är, skall utwällja sig wisa stohlerum hwar som hälst dem behagar, hwar af skall förorsaka åfta i församblingen under uppenbara gudstiensten stor förargelse, wijderwillja, tryckiande och stötande på dem som stohlerummet egenteligen tillhörer, att så wähl andachten i Herrans hus förstörd warder, och som hwarken förmaningar eller påminnelser ett sådant sielfzwåld och förtryck skohla kunnat sådant afstyra och förhindra; så anhåller han att Tingz Rätten will wid utsatt wijte slijkt förbiuda.

                                                                Resolutio

I anseende till ofwan anförda orsaker pröfwar Tingz Rätten för skiähligt wara att alldeles förbiuda ett sådant sielfzwålld,  till att få sittia hwar de behaga i kyrkian och intet intaga sine stohlrum som de sielfwa äga wid 5 d:r smt wijte, som den skall hafwa förbrutit, hwilken sig här emot förseer, hwilket hwilket förbid till wedebörandes åtwarning allmänt å predijkestohlen afkunnas bör.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:620 bild 1153 (1724).

1725

Ängsvaktare Sven Jonsson har för stort distrik

Vid vintertinget 1725 uppkom ett mål där en ängsvaktare infann sig. Detta är en syssla som jag hittills aldrig hört talas om. Denne ängsvaktare, Sven Jonsson, hade ett distrikt som omfattande Torestorp, Örby och Seglora pastorat (gäld). Här infattas följande socknar:

Torestorps pastorat: Torestorp med annexen Älekulla och Öxabäck

Örby pastorat: Örby med annexen Kinna och Svänasjö

Seglora pastorat: Seglora med annexen Fritsla, Kinnarumma och Skephult

Det var alltså ett stort distrikt och Sven ville överlåta halva till fd soldaten Nils Jonsson.

79. Samma dag Engewachtaren Swen Joensson framkom för Rätten, andragandes huru som han någon tijd bort åth warit ängewachtare öfwer Torstorpz Örby och Säglora giällder, men som det skall falla honom allt för beswärligt att kunna som sig bör hafwa inseande på swijne rotandet uti en så widlyftig district så will han afsäija sig halhfwa dehlen der af nemb. Kinna sochn och Säglora giälld, och han behåller Örby sochn och Torstorpz giälld, föreslåendes i des ställe förlofwade soldaten Nills Joensson i Kinna som för Rätten sig inställte och begiärade att få denna lediga beställning emottaga, hwilket Nils Joensson efterlåtit blef. Hwarföre tillkommer det honom samma ängewachtare beställning förswarligen förwallta, i så måtto att alla swijn uti denna des district nemb. Kinna sochn och Säglora giälld blifwa ringade när tiählen går uhr jorden in till thes tiählen igen kommer på det ängwallen ej må uprotat warda, hwilken som icke så ringar sine swijn och håller them ringade som sagt är, och giöres skada af sådanne oringade swijn, tå kiännes öfwerheten wid hwart fierde swijn som bemelte ängewachtare skall till löhn bekomma, enligt Kong. Maij:tts huusesynsordning d. A. 1681 d. 18 Julii 26 § hwilket allt wederbörande till efterrättelse länder.   

Sven fick alltså, som lön, vart fjärde oringat svin som han upptäckte. Jag misstänker att denna syssla inte hade så hög status i bondesamhället.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:632 bild 813 (1725).

Underhåll av Mölnebacka bro

Mölnebacka i Hajom förekommer ganska flitigt i domböckerna vid den här tiden. Vid sommartinget 1775 hade Per Larsson (ff mm mf ff f)  och Börta Eriksdotter (ff mm mf mm m) instämt ett stort antal åbor för att man önskade hjälp med att uppbygga och underhålla Mölnebacka bro.

94. S:dag Pär Larsson i Mölnebacka å egna och enkians Börta Ericksdotters ibm wägnar efter laga stämbning påstod at samptelig. åboerne i Haijoms by, sampt Gustaf Andersson och Börge Biörnsson i Hiortorp, Anders Hansson och Börge Mårtensson i Hiortorpa Heede, Jöns och Swen Arfwidssöner i Sörbacka, Lars Andersson i Friared, Joen Mårtensson, Bengt Pärsson Carl Larsson och Börge Jönsson i Kursered måge påläggas proportionaliter at bygga och hålla Möllnebacka broo wid macht hwaröfwer en stor farwäg, sampt nästan heela sochnens qwarne wäg wara skall, och således allt för swårt för dem att densamma ensamma wid macht hålla. Inläggandes der hos en förtechning på dem som godwilligt antagit del uti denna brobyggnad såsom Bataillons Präste Herr Johan Cullen i Friared, Swen Andersson och Pär Joensson i Stakagården Knut Börgesson i Fendricksgården, Anders Larsson och Måns Börgesson i Landbogården, Anders Börgesson och Anders Larsson i Åkesgård, Erick Hansson i Askiershed, Olof Pärsson i Skallared, sampt åboerne i Hårsåhs och Lilla Askiersheed, förordandes att swaranderne i så måtto icke heller läre undandraga sig denna brobyggnad och reparation äfwen at påtaga. Samtel. swaranderne infunno sig med utlåtande at de för ingen del antaga sig detta beswär, som de aldrig tillförne skola wart, utan skall samma broo af urminnes tijder blifwit hållen af Möllnebacka åboer allena, dock torde de wähl icke förwägra sig till hielp at framkiöra åsar och wärcket då broen under tijder kommer å nyo at upbyggas, men intet såsom någon pålaga, utan af god willja.

                                                                 Resolutio

Efter som swaranderne utlåtit sig af god willja dock utan twång och pålaga att wara behielpelige med åsars sampt wärckets framskaffande enär denna bro förfaller och kommer å nyo att upbyggas; så kan icke heller Tingz Rätten dem annorlunda der till förplichta, så länge intet fullkomligen är bewijst at de i forna tijder haft sine byggningz låtter i denna bro eller att de den äro skyldige, hafwandes Möllnebacka boen elliest att lägga sig wid det som öfrige interessenterne så frijwilligt uti åftabemelte brobyggnad sig åtagit.

Man får hoppas att Per och Börta verkligen fick hjälp av de personer som frivilligt anmält sig. Det sägs att socknens väg till kvarnen gick över bron, vilket tyder på att den tidens kvarn, till skillnad mot den nuvarande, låg på den västra sidan om Surtan.

Källor: Advokatfiskalen Älvsborgs län – EVIIAABA:632 bild 1052 (1725).

1729

Ett sedlighetsbrott med lyckligt slut

På sommartinget i Skene 1729, paragraf 15, finns följande:

S: dag [samma dag] Bengt Börgesson i Bönhult Foutskiäls sochn instämdt des son Börge Bengtsson och qwinfolcket Elin Swensdotter för det de med hwarandra begådt lönskeläge. Bägge tillstädes och tillstodo sitt brott. Hafwandes Elin med sig på armen ett pigebarn som de samman aflat. Tingzrätten efterfrågade om någondera tillförne sig med lägersmål försedt hwarpå nämnden intygade att de för slijkt brott ej warit tillförne för rätta.

Lönskaläge innebar sexuell samvaro där bägge parterna var ogifta. Allvarligare var enkelt hor, där den ena var gift och den andra ogift. Mest allvarligt var dubbelt hor, där bägge var gifta på varsitt håll. Dubbelt hor skulle enligt lagen bestraffas med döden, även om domen i regel mildrades i högre instanser.

Rätten dömer så här:

                                                                   Resolutio

Till föllie af 3 cap. giftm: B CL. [giftermålsbalken Kristoffers landslag] och 1694 åhrs förordning sakfälles drängen Börge Bengtsson för begångit lägersmål att plichta sine 40 mr smt [mark silvermynt] och Elin Swensdotter sine 20 mr till treskiftes samt stånda dertill med hwarandra en söndag uppenbara kyrkioplicht, börandes des utan Börge Bengtsson till barnets uppfostran åhrligen erlägga tre dahl. smt så länge barnet lefwer och sielf ej förmår sig födan förtierna.

Uppenbar kyrkoplikt innebar att man i kyrkan, inför församlingen, skulle bekänna sitt brott och uttrycka sin ånger.

Av mantalslängderna 1730 i Fotskäl och Tostared framgår det att Börje och Elin nu var gifta i Bönhult Västergård och att Elin var dotter till änkan Botilla i Tostareds Stom. Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:721, bild 1940 (1729).

Förbud mot lyxvaror

Vid samma ting, 1729, finns i paragraf 17:

S: dag Ländsmannen Wälb. Magnus Åhlberg anklagade fölliande tienstepigor för det de skola brukat wid kyrkan förbudne mysser och band nembl. Börta Larsdotter i Istorp, Karin Bengtsdotter i Töllebäck, Elin Bengtsdotter i Ekarebod och Anna Börgesdotter i Stora Kulla, som nyhligen upkommit af en siukdoms, hwarföre des matmoder Ingrid Eriksdotter för henne sig inställte och Anna Börgesdotter i Rusagården. Samptelige upwiste sina brukade hallfsidens mysser och tafts band och tillstodo at de dem wid kyrkian burit.

                                                        Resolutio

Såsom tienstepigorna Börta Larsdotter, Karin Bengtsdotter, Elin Bengtsdotter, Anna Börgesdotter i Kulla och Anna Börgesdotter i Ruusagården befinnes emot 4§ af Kong. förordningen om yppighetens afskaffande af d. 3 Juni 1720, hafwa wid kyrkian burit hallfsiden mysser och tafts band, alltså warda de och tillföllie af högst berörde förordning för dese begångne förbrytelser belagde med åtta dagars fängelse wid watteen och bröd jemte åtwarning at hädan efter taga sig för dylika förseelser bättre till wara.

Överflöds- eller yppighetsförordningar utgick med jämna mellanrum under 1600- och 1700-talen. Det kunde gälla restriktioner på tyger, men även sådana saker som vin, kaffe och tobak. Syftet kunde vara att olika samhällsklasser skulle skilja sig åt, men också ekonomiska; att man ville reglera import och främja inhemsk produktion.

Man hoppas att flickorna uthärdade sitt straff på ett bra sätt och att de fick spara sina sidenplagg tills förordningen upphävdes 1739.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:721, bild 1940 (1729).

Strid om kvarnar i Hajom

Mitt intryck, då jag läser protokoll från häradsrätten, är att denna arbetade på ett seriöst sätt. Att även småfolk kunde få en rättvis prövning ser man många exempel på. Drängar och pigor som stämmer sina husbönder och bönder som tvistar med överhet får ofta rätt. I följande mål verkar två bönder ha klarat sig väl mot två mäktiga adelsmän och de får dessutom juridisk hjälp av en kronans representant.

Vid sommartinget 1729 hade mina förfäder Per Larsson, Mölnebacka Storegård och Anders Eriksson på Mölnebacka Lillegård instämt flera bönder vid Gyltagården och Prästgården i Hajoms by för att dessa hade uppbyggt en kvarn som genom åns uppdämning orsakat skada på Pers ägor. Bönderna hade också till sin kvarn intagit ett antal namngivna intressenter, varigenom Anders, som ju ägde en tullkvarn, skulle lida skada.

Både Gyltagården och Prästegården var frälsehemman och ägdes av adelsmän, den förra av riksrådet greve Gustaf Cronhielm och den senare av översten Johan Abraham Lillie. Lillie, som var född i Hjärtared i Tvärred, hade adlats för sin insats vid försvaret av Nya Älvsborg vid det danska anfallet 1716.

Rätten beslöt att uppskjuta målet till dess att förhör hållits med Lillie och Cronhielms representant, frälseinspektören Johan Hedström.

Målet fortsatte vid hösttinget samma år, då Per och Anders representerades av Häradskommissarien Wälbtrodde Georg Ruda. Överste Lillie företräddes av Regements Auditeur Reinhold Höijer. Käranden anförde att kvarnen, då en kvarnkommission hölls, stod på ett annat ställe, uti en bäck, och borde därför flyttas tillbaka dit. Man hänvisade också till en syn, som tidigare hållits, då nämnda skador besiktigats.

Svarandesidan ifrågasatte hur denna syn hade gått till. Eftersom den gjorts vid högvatten, menade man att Mölnebackas ängar vid sådana tillfällen skulle översvämmas även om inte kvarnen med dess damm fanns.

Rätten beslöt att häradshövdingen och några nämndemän skulle hålla en ny syn med vederbörande parter närvarande.

Jag har inte hittat några ledtrådar kring hur denna syn utföll eller om den någonsin blev av. Nästa gång målet dyker upp är vid sommartinget 1730, då Per Larsson instämmer bönderna för ”expenser” i samband med hösttinget. Rätten vill dock inte befatta sig med detta. Dock nämns att kvarnen nu flyttats längre ner. Så kanske saken löstes i godo på detta sätt.

Följande karta visar Mölnebacka och Surtans lopp ned mot Hajoms by. Där ån meandrar öster om Mölnebacka låg förr åker- och ängslappar, så det var säkert där man fick översvämning. I protokollet sägs att kvarnen tidigare låg vid en bäck och på dagens karta finns två möjliga.

Man kan notera att vägen från Hajoms by, som korsar Surtan, och sedan svänger norrut mot Mölnebacka finns med på kartan från 1833. Likadant de två streckade vägstumparna söder om denna väg. Man skulle säkert kunna hitta spår av kvarnplatserna om man tog en promenad vid det markerade området.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:721, bild 1990, 4140, 4240, 4280 (1729), EVIIAABA:751 bild 3260 (1730).

Frälseränta i Hårsås

Vid sommartinget 1729 infann sig Arvid Jonsson, son till min förfader Jon Arvidsson (ff mf mm ff f), med en skrift från en Anna Christina Tunberg.

33. S:dag drängen Arfwid Joensson i Hårsåhs ingaf en skrift undertechnad af Anna Christina Tunberg som berättas wara i Stockholm hwar utinnan hon andrager det hon tillika med des broder Carl Tunberg ej nämbnandes någons caracter efter Högwälborne fröknernes Rosenstiernornes gåfwobref, äro ägare af hemmanet Hårsåhs i Haijoms sochn och som således halhfwa räntan der af henne skall tillkomma, så begiär hon at Tingsrätten wille antyda bonden Joen [Arvids far], at till Inspectoren Wälbetrodde Hindrick Dryander räntan betala som skriften ad acto [lägga till handlingar] utwijsar.

                                                             Resolutio

Alldenstund detta måhl hwarken är instämbt, ej heller wederbörande har wid hörda; Ty kan Tingsrätten desförinnan sig dermed icke befatta.

Enligt jordeboken för 1691 ägdes Hårsås av Olof Rosenstiernas (1638-96) omyndiga döttrar. Dessa kan vara Elsa och Christina, bägge döda ogifta 1734 i Visbohammar nära Gnesta. Några år senare tillkom Gabriel Lilliehöök som ägare och därefter, 1725, en Erik Tunberg. 1750 anges Carl och Christina Tunberg som ägare.

Hur kommer det då sig att Hårsås var ett frälsehemman och vad innebar det? Från början har säkert gården varit ett kronohemman, dvs det ägdes av kronan och bonden betalade ett årligt arrende. Under 1600-talet sålde eller skänkte kronan ofta kronohemman till adeln, detta som en ersättning för utförda tjänster civilt eller inom krigsorganisationen. Hemmanet blev då ett frälsehemman och var befriad från de flesta skatter. Bonden fick sedan istället betala arrende, ränta, till adelsmannen. Räntan kunde betalas på olika sätt, genom dagsverken, in natura med t.ex. smör eller senare med pengar. Ursprungligen fick enbart adeln äga frälsejord, men detta utsträcktes under 1700-talet till andra grupper. Bönder fick äganderätt först 1789.

Jag har ofta undrat hur det praktiskt gick till att leverera räntan till en adelsman som bodde långt bort. Det verkar ju orimligt att en bonde i Hårsås skulle ta sig upp till trakten av Gnesta för att leverera smör. Vad jag förstått hade bönder en viss forslingsskyldighet, men var gränserna för denna gick vet jag inte. Ett delsvar får man av ovanstående utdrag, där det framgår att leverans skulle ske till en inspektör. Det kan vara så att nämnde inspektör var anställd av jordägaren och hade till uppgift att resa runt till olika frälsehemman och samla in räntor.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:721, bild 2090 (1729).

Skadegörelse på Hjorttorps åkrar och ängar

Vid hösttinget 1729 besvärade sig folket i Hjorttorp, Hajom, över resande som genade över åkrar och ängar och därmed skadade skördarna. Vid den här tiden fanns mina förfäder på Hjorttorp Nedergård:

Börje Björnsson (ff mm mf fm f) med
hustrun Ingierd Andersdotter och

Anders Eriksson (ff mf mf ff) med
hustrun Ragnela Olofsdotter

S:d samteliga åboarne i Neder- och Landbogården Hiortorp, samt Haijoms by, genom en i Rätten ingifwen skrift, beswärade sig der öfwer, at dem stor skada på deras åcker och äng skall tillfogas medelst åtskillige resande tagit sig en genwäg ifrån den så kallade Hallebron på landswägen Hiorttorp öfwer deras ängar och åckrar till landswägen igen wid Källe Kulla benembt, hwilken de skola företagit sig at både rida och kiöra, äfwen om högsta sommaren då grödan står på marcken, – fast stora landswägen är at tillgå, och den andre ej är någon farwäg; förden skull anhåller de at sådant wid wijte måtte förbudit blifwa. Nämbden så wäl som flere närwarande intygade at aldeles så i sanning befinnes som ofwan förmält är.

                                                             Resolutio

Så wida icke någon allmän farwäg är emellan den så kallade Hallebroen wid Hiortorp öfwer denna tillika med Haijoms bys ägor ägor, till andra landswägen igen, utan stora landzwägen om Hiortorp är at tillgå; så blifwer och här medelst allmänt förbudit der öfwer taga någon gienwäg at resa eller kiöra de hemmans åboer till förfång och skada, som der hafwa sina ägor, och det wid femb dahl. smt:s wijte, hwar till jempte laga boten och skadans ersättande den skall wara förfallen som sig här emot förbryter, åliggandes dock wederbörande at låta detta förbud allmänt å Predijkstolarne till efterrättelse kundgiöras, hwaräst de willia at det giälla skall.

Att det var frestande att från Hallebron ta en genväg söderut över Hjorttorps åkrar och ängar förstår man om man tittar på kartan. Från Hallebron gick den gamla landsvägen uppför en brant backe till Hjorttorps by. Här var ett vägskäl där man österut färdades mot Skene och söderut till Fotskäl. Från Hallebron genade man alltså åt höger och anslöt till landsvägen längre söderut.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:721, bild 4930 (1729).