Gamla domböcker tar upp mål som ofta ger en inblick i hur man levde förr. På denna sida tar jag upp sådana mål som jag tyckt varit intressanta av en eller annan anledning. Speciellt intressant är det ju om det rört någon av mina egna anor. I de fallen markerar jag det. Planen är att fylla på med mer material.

Under 1700- och 1800-talen hölls tingen vid Bollebygds häradsrätt i Fläskjum. Häradsrätterna var den första instansen på landsbygden och fanns kvar ända fram till 1971. Den utgjordes av tolv nämndemän, i regel framstående bönder i häradet. Ordförande var häradshövdingen eller dennes vikarie. Man hade ordinarie ting tre gånger om året, vinter, sommar och höst.

Jag har valt att i de flesta fall återge den handskrivna texten, i helhet eller i valda delar, ordagrant. En svårighet vid läsningen är att man inte var så noga med att sätta ut punkter och inleda meningar med versaler. Dessutom förekommer många ålderdomliga ord. För dessa har jag ibland infogat en förklaring inom parentes. I detta sammanhang är Svenska Akademins ordbok (SAOB) en ovärderlig källa. Man kan nämna att många paragrafer inleds med förkortningen ”S:d”, vilket skall uttydas ”Samma dag”.

1715

Elisabeth Catharina Sjöblad i tvist med piga

Vid vintertinget 1715 hade länsman instämt pigan Elin Olofsdotter från Älmås i Björketorps socken för att hon avvikit från sin tjänst hos friherrinnan Elisabeth Catharina Sjöblad på Forssa. Elin anger att hon warit nödsakad förmedelst åthskillig henne påbördad osanning. Hon döms enligt legohjonsstadgan från 1686 att till fru Sjöblad betala den gängse årslönen för en ladugårds- och kökspiga, nämligen sex daler silvermynt. Dessutom skall hon lämna tillbaka städjepenningen om 20 öre samt en halv skeppa råg och tre par skor.

Crono Ländzman Wäll:tt Lars Svensson framstälte tienste pigan Elin Olufzdotter i Ellmåhs, hwilken förleden Michaelis tijd, efter erhållen laga fästepenning skall antagit tienst hoos Högwälborne Fru Frijherrinnan  Elisabeth Chatharina Siöblad på Fårsa, men sedermehra nästledne Sundag efter trättonde dagen, olagligen bordtwekit utur des tienst, anhållandes i dy Wälbem:te Fru Frijherrinnan om laga plicht uppå denna des lagstadde tienste hion efter legehions stadgans innehåld. Elin Olufsdotter närwarandes tillstår således sant wara, förebärandes dock uppå tillfrågan sig der till warit nödsakad förmedelst åthskillig henne påbördad osanning, som ock at hon ej skall kunnat giöra Fru Frijherrinnan till pass; ärbiudandes sig dock giärna willia träda uti des tienst tillbaka igen, om sådant kunde henne tillåtas, hwarföre Tingz Rätten bewilljade henne Elin Olufzdotter tillstånd samma hoos Högwälborne Fru Frijherrinnan at försöka till mårgondagen.

Målet fortsatte dagen därpå som var den 18 januari. Här meddelar friherrinnan Sjöblad att hon inte vill återta Elin i sin tjänst. Rättens dom lyder:

                                                       Resolutio

Tingz Rätten kan uti så beskaffat måhl icke skrida ifrån Kong. Maij:tz Legehions stadgas d. A:o 1686 d. 23 Novembris klara och tydlige innehåld utan finner henne Elin Olufzdotter i Ellmåhs, som olag. och utan skiähl bordtwekit utur des lagstadde tienst förfallen till det straff och warnagell som Högbem:te stadgas 4 och 5 § § dictera, hwarföre hon äger betahla till Högwälborne Fru Frijherrinnan Elisabeth Catharina Siöblad så mycket en dylik ladugårdz och kiökz piga plägar bestås, nemb. sex dahl. silf:vmt om åhret, jempte den undfångne städie penning 20 öre smt sampt förnöija wälbem:te Fru för den uppå löhnen allaredan upburne ½ skieppa torr roug och 3 par skoer af behållit smorläder, orkar hon ej botum gånga så länge till tienst eller arbete, till des hon sig der med uthlöser.

Forssa säteri i Bollebygd tillhörde vid tiden släkten Silverhielm. Elisabeth Catharina var gift med Isak Georg Silverhielm (död 1692). Det finns inga Silverhielmar eller Sjöblad angivna i mantalslängderna i Forssa, så förmodligen vistades man här bara sporadiskt. Elisabeth Catharina dog 1725 på Stavsjö säteri i Malmbäcks socken, Jönköpings län.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:461, bild 50 (1715).

Bönder går i borgen för uppbördsskrivaren Anders Jonsson i Holmen

Av följande mål från vintertinget 1715 framgår att kronofogden Arvid Ahlgren antagit en Anders Jonsson i Holmen som uppbördsskrivare, med uppgift att uppbära kronans räntor i Bollebygds härad. Det framgår vidare att det krävdes att uppbördsskrivaren hade personer som gick i borgen för honom. Sex åboer i Töllsjö socken hade i detta fall undertecknat en kautionsskrift, dvs en borgensförbindelse, där de förband sig att ersätta kronofogden för skatt som Anders Jonsson, mot förmodan, inte lyckades uppbära.

Uppå Befallningzmannen Wälbet:de Herr Arvid Ahlgreens anmodan præsenterade Crono Ländzman Lars Svensson för Rätten en af åthskillige åboer ifrån Töllsiö sochn nämb. nämbdemannen Torsten Torstensson i Tårsta, Måns Jonsson i Hollmen, Anders Månsson i Gantaråhs, Thore Torstensson i Höghult, Per Biörnsson i Laggaregården sampt Per Larsson i Boosgården underskrefne cautions skrift hwarmedelst bem:te åboer förbinda sig en för alla och alla för en, at willja gå i borgen för Anders Joensson i Hollmen, hwilken Herr Befallningzman Ahlgren antagit till upbördzskrifware at upbära Kong. Maij:ttz räntor under des anförtrodde befallning här uti Bållebygds härad, som kommer at taga sin begynnelse för innewarande åhr 1715, förbindandes sig åfwanbem:te åboer i så måtto skohla wara Herr Befallningzmannen fullkomligen responsable för alt hwad han Anders Joensson emoth förmodan på upbörden skulle komma at kårta, och der någon af dem denna caution af hwarjehanda händelse skulle willja upsäja så förplichta de sig derom 6 månader föruth hoos Herr Befallningzman angifwa, men imedlertid för upbörden swara, som sielfwa orden uti cautions skriften tydeligen förmähla; Och som mehrbem:te Herr Befallningzman Ahlgreen till sin desto större säkerheet begiärer det måtte af Tingz Rätten undersökias om åfwanberörde cautionisters tillstånd och wederhäftighet; Altså har Tingz Rätten uppå noga ransakande, så wähl hoos nämbden som sampte. närwarande allmogen befunnit, at de alla efter desse tiders wilkor, äro bofaste, behåldne ährlige och redelige män; hwilket här med till behörigt bewijs blifwer lämbnat.

Jag har tidigare i Marks häradsrätt stött på ett mål från 1710 där tre personer går i borgen för ovannämnde kronofogde Ahlgrens skatteuppbörd.

Någon Anders Jonsson finns inte i mantalslängderna för Holmen, Töllsjö socken. Däremot finns en soldat med detta namn i Holmared. Kan det ha varit en felskrivning i protokollet?

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:461, bild 70 (1715).

Nämndeman Anders i Hällingsjös obeskedliga förrättning

I detta lite tragikomiska mål från sommartinget 1715 berättas att nämndemannen Anders i Hällingsjö hade haft i uppdrag att instämma Sven Jonsson i Sjönnered till häradstinget. Istället för att överlämna en stämningssedel hade nämndemannen lämnat ett kvitto. Han sade sig ha misstagit sig efter som han varken kunde läsa eller skriva. Rätten varnade Anders för att i fortsättningen inte ”igenkomma med en så obeskedlig förrättning”,

8. Bengt Bengtsson i Willingzgärde kärade till Swen Joensson i Skönnered för det han sig med wålld skola inträngt och satt i possesion af 1/8:del i Skönnered utan at käranden lag. afsagd blifwit och derifrån dömbd. Swen swarade sig icke wara lag. stämbder, utan framgaf ett qvittence af d. 7 April 1715 utgifwit af Inspectoren Miöberg till nämbdeman Anders i Hällingsiö på des crono tijonde och sade sig ingen annan stämbning bekommit hwarföre han icke kan i detta måhl begifwa sig till något answar. Nämbdeman intygade det han sig misstagit hemma i sitt huus som han intet kan hwarken läsa eller skrifwa och istället för stämbningz zedel tagit det omrörde qvittence, hwarföre resolverades at så wijda swaranden ingen laga stämbning bekommit, så kunde han emot sin protest ej beläggas at swara till det angifna måhlet, utan blef nämbdemannen warnat, at ej wijdare igenkomma med en så obeskedelig förrättning.

I och med nämndemannens misstag avbröts det egentliga målet som ju handlade om att Bengt Bengtsson i Villingsgärde anklagade Sven Jonsson för att på något sätt utdrivit honom från 1/8:del i Sjönnered.

I Hällingsjö fanns enligt mantalslängderna tre stycken Anders. Om man tittar på första sidan i protokollet från sommartinget, där nämndemännen listas, framgår det att det rörde sig om Anders Svensson.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:461, bild 1340 (1715).

Håkan Håkansson i Gissle vill vräka änkan Kerstin Andersdotter

Att obesuttna personer ofta levde under knappa omständigheter och kunde vara utelämnade till bönders godtycke vittnas det om i följande mål från sommartinget 1715. Här talas om att ett kontrakt slutits mellan bonden Håkan Håkansson i Gissle och Kerstin Andersdotters man, som stadgade att Kerstin och hennes man skulle få nyttja en stuga på Gissles ägor under sin livstid. Nu var Kerstins man död och Håkan ville avhysa henne från stugan. Lyckligtvis fick Kerstin häradsrätten på sin sida.

17. Samma dag Enkan hustru Kerstin Andersdotter i Gisslå anförde sitt kähromåhl emot Håkan Håkansson ibm för det han skall willia drijfwa henne uhr en stugu och ifrån en kålgård och en lijten lycka med åcker till ½ skeppeland på Gisslå ägor, som han lijkwäl igenom contract af d:n 18 Junii 1713 skall sig förbundit at lämbna både henne och hennes man i sin lijfstijd odrefne; begärande der med conserverat blifwa. Håkan förklarade sig intet skolat lofwat detta wijdare än så länge hennes man lefde, hwarföre som han skall wara död, så förmente at käranden bör härifrån depossideras hälst som hon skall taga till sig inhyses hion i stugan. Resolverades alldenstund Håkan Håkansson förmedelst skrifte. förskrifning af d:n 18 Junii 1713 förbundit sig at kärandens afledne man Anders Eskilsson med des hustru Kerstin Andersdotter skulle få förblifwa uti den stugan som Anders setat uti så länge de bägge lefwa, då deras arfwingar måge göra af henne hwar de behaga dertill med i Anderses och des hustrus lijfstijd få nyttia en kålgård och en lijten lycka med åcker till ½ skeppeland, hwar öfwer Håkan sielf skall hålla frijd och upkiöra det; altså bör bem:te Håkan hålla samma sin förskrifning och låta Enkan hustru Kierstin de henne lofwade willkor uti des lijfstijd wärke. få till godo niuta.

Enligt mantalslängderna för Björketorps socken anges Kerstins man, Anders Eskilsson, ha varit en brottfällning dvs lidande av fallandesot.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:461, bild 1440 (1715).

Jägerifiskalen Sven Thelning anklagad för förskingring

Vid sommartinget 1715 var jägerifiskalen Sven Thelning instämd av några personer i Bråtared. Det rörde sig om en gärd, dvs en tillfällig skatt, som skulle levereras till Uddevalla magasin. Enligt käranden, Hans Andersson och änkorna Anna och Elin, hade Thelning lovat att leverera gärden, råg och ost. För detta hade de givit honom 10 öre som ersättning för besväret. Emellertid anklagade de nu honom för att inte ha fullgjort uppdraget, utan själv behållit gärden och de 10 örena.

Thelning hävdar inledningsvis att han inte blivit instämd i laga tid, men efter att ha blivit överbevisad på denna punkt, berättar han att han betalt gärden i form av penningar till proviantmästare Helman. Dock kunde han inte uppvisa något kvitto på inbetalningen. Han begär uppskov i målet för att, som han säger, kunna visa att han riktigt betalt gärden.

19. Hans Andersson i Bråtared hemma af siukdombs förhindradt, igenom des swärfader Anders Börjesson i Backa, och 2:ne Enkor dersammastädes hustru Anna och Elin igenom Nämbdeman Assar Bengtzson i Buaråhs, klagade till Jägerij Fiscalen Herr Sven Thelning för det han dem 1711 skall hafwa emottagit ½ skeppa råg wärderat till 16 öre och 5 mark ost à 2 ./. smt at för dem i gärd framföra till Uddewalla magazin hwarföre de honom gifwit 1 d:r 4 ./. smt men Thelning skall samma gärd intet framfört utan hoos sig behållit, begärade at han dem derföre må wedergälla med rättegångz expencer. Thelning exciperade at han stämbningen för seent bekommit. Men Ländzman intygade at han honom den tillställt d. 26 Aprill sidst:ne klåckan 1 efter middagen. Och som det således befans at stämbningen war honom tijdigt nog i händer lefwererat så swarade han och tillstod at han den ½ skeppa råg och 5 mark ost emottagit samt derföre undfått 10 ./. smt och at han intet fört det med sig, utan betalt för dem med penningar till Profwiantmästaren Helman, doch hade han intet qvittence derpå at upwijsa, yttrandes sig icke fått qvittence på så lijtet, Ländzman berättade at han för Biörcketorpa gård, derest han är hemma betalt 3 d:r smt för 1 tunna korn samt 1 Lꙓ:d fläsk som i afräkning på gärden för Biörcketorp blifwit clarerat, hwilket icke skall hindt till. Thelning begärte dilation till nästa ting, at då wijsa sig ricktigt denna omtwistade gärd hafwa betalt, derhos yttrade sig at kärandes fullmäcktige icke med behörige fullmackter efter Processen woro försedde; hwarföre resolverades at Jägerij Fiscalen Thelning pålägges härmed till nästa ting at wijsa gilltige bewijs till det at han för käranderne utlagt de af dem undfångne gärde pertzedler och i det måhlet utan wijdare stämbning dem till swars at stånda, hwarmed bem:te kärande förbehollo sig expenser, för det han igenom sine undflyckter skall draga them på omkåstnadt och rättegång.

En jägerifiskal var en tjänsteman inom Jägeristaten (en skogsmyndighet), som hade till uppgift att bevaka jägeripersonalens (t.ex skogvaktare, kronoskyttar) arbete. Som sådan hade han inget med skatteuppbörd att skaffa, så det måste ha rört sig om ett privat avtal mellan parterna. Kanske hade han något annat ärende till Uddevalla.

Det verkar konstigt att befolkning i Björketorp skulle vara skyldiga att transportera skattepersedlar hela vägen till Uddevalla. Det fanns något som kallades forslingsskyldighet och i Nordisk familjebok, Uggleupplagan, sägs under detta uppslagsord att det var stadgat att forsling inte skulle gå utanför lagsagans gränser. Björketorp låg vid tiden i Västgöta-Dals lagsaga, vilket Uddevalla inte gjorde. Kanske handlade det om exceptionella förhållanden under kriget. År 1715 förbereddes attacken mot Norge, som genomfördes under vintern följande år. Det verkar rimligt att man inför detta pressade bönder hårt att bidra med uppbyggandet av förråd vid gränsen och i Uddevalla.

Av texten framgår att man kunde omvandla naturaskatter till penningskatter. Det sägs att de kärande givit råg och ost och 1 daler 4 öre till Thelning. Med detta menas troligen att rågen, värd 16 öre, och osten värd 5 gånger 2 öre, tillsamman ger 26 öre. Detta blir tillsammans med 10 öre, som var Thelnings ersättning, 36 öre. Eftersom det går 32 öre på en daler, blir det sammanlagda värdet 1 daler och 4 öre. Man skickade alltså med honom rågen och osten plus 10 öre.

En oklarhet är länsmans inpass där han säger att han betalt 3 daler för 1 tunna korn och 1 Lꙓ:d fläsk (tolkat detta som lispund= 8.5 kg) för avräkning på gärden. Det är oklart vilken relevans detta uttalande har. För att jämföra värderingar av gärder?

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:461, bild 1460 (1715).

Om flottning av ekvirke till Göteborg

Under sommartinget 1715 förekom ett antal mål som rörde flottning av ekvirke från ”Nätsiö ohs” till Göteborg. Efter att ha studerat dagens karta tyckte jag mig kunna slå fast att platsen måste avse Mölndalsåns utlopp från Nedsjön.

I nedanstående mål vill kronofogde Arvid Ahlgren ha rättens attest att berörd allmoge fått ersättning för arbete med sådan flottning.

23. Cronones Befallningzman Wälb:de Herr Arvid Ahlgreen begärade Häradz Rättens attestatum at han richtigt betalt till allmogen deras arfwodis löhn, som de haft at fordra utaf Ländzmannen Lars Svensson för sine giorde dagzwärcken ungefär åhr 1706 då de flottat eekewärcke till Nätsiö ohs till Ammiralitetets behof i Giötheborg och som det efterfrågades och ingen hade häruppå något at klaga utan alla tillstodo, at de blifwit wäl förnögde och betalte för deras dagzwärcken till detta eeke wärckes flåttande; altså kunde det begärte attestatum icke förwägras utan härmed under nampn och häradz Signete meddelt blef.

Något längre fram följer ett annat mål som rör flottning på samma ställe. Det inleds så här:

26. Samma dag Extraordinarie Heijderijdaren Wälborne Herr Carl Lambert Jernsköld tilltalade nu som i senaste tinget Olof Erichsson i Fagerhullt, och Kieller i Ellmhullt från Säfwedahlens härad och Härrya sochn för det den senare uppå den förras begäran borttagit uhr arresten wed Nätsiö ohs 8 tolfter timber, dito 2 tolfter biörckeståckar, hwaremot Olof Erichsson sig till swars inställte med berättelse…

Den omtalade arresten är ett upplag av virke som av hejderidaren belagts med kvarstad (=arrest). Anledningen var att virket misstänktes härröra från olaga avverkning. Ett möjligt brott var, förutom avverkningen, att någon brutit kvarstaden och flottat virket. Målet är långt och tvistigheterna fortsätter i senare ting.

Carl Lambert Jernsköld (född 1693) var son till Johan Jernsköld på Smedstorp. En hejderidare var en underordnad tjänsteman vid Jägeristaten.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:461, bild 1490 (1715).

Olaga avverkning beordrad av framlidne häradshövdingen von Hoffdahl

I domböckerna är mål om olaga avverkning vid den här tiden mycket vanliga. Vid sommartinget 1715 hade jägmästaren Erik Geurler instämt ett stort antal personer i Bollebygds och Björketorps socknar för olaga skogsavverkning. Gemensamt för dem var att de hävdade att avverkningen skett på uppdrag av framlidne häradshövdingen Johan von Hoffdahl (död 1714).

Förhandlingen avslutas på nedanstående sätt, där rätten konstaterar att större delen av nämnden tillhörde de instämda. Av detta skäl befanns rätten inte vara domför och målet sköts på framtiden.

                                                        Resolutio

Såsom af föregående ransakning befinnes hurulede de der utinnan nämbde häradz boer warit dehls befallte, dehls anmodade, samt dem tillstånd gifwit utaf fram:ne Häradshöfdingen Wälborne Herr Johan von Hoffdahl uppå detta häradz crono allmännig at göra det hygge af 10 st. eekar som skulle anwändas till Apelnäsa broos reparerande och en stoor dehl timber som till bem:te Häradshöfdinges egit behof och des gård Apelnäs skall kommit, förutan hwad han skall gifwit somblinge lof till sine egne huustarfwor at anwända, warandes större dehlen af Nämbden interesserade uti det hygge som merbem:te Häradzhöfdinge sielf nyttiat at Tingz Rätten till det måhlez afdömmande sig icke dombför befinner; Altså pröfwar Tingz Rätten skähligt at först inhämta H:rar interessenternes uti det Hoffdahliske sterbhuuset förklaring, hwad fog och anledning som wälbem:te fram:ne Häradzhöfdinge kunnat hafwa at befalla, begära och lofgifwa till ofwannämbde skougzhyggen med hwad wara som till uplysning i denna saken tiena kan, hwarpå och så snart Häradz Rätten af uthäradz Nämbd angå, sedan Tingz Rättens definitive utslag föllia skall.

Nedan följer några utdrag från protokollet, det första berör reparation av bron vid von Hoffdahls Apelnäs. Enligt länsman skall häradshövdingen utövat påtryckningar på honom för att få honom att godkänna avverkning. Som häradshövding var han inte överordnad en länsman, men å andra sidan måste han ha varit en mäktig man i bygden.

Dito anklagade Jägmästaren samte. broo interessenterne som bygt och förfärdigat Apelnäsa broo å den norra sidan at wara answarige för 10 st. eekar, som de utan skogwacktarens wettenskap och utstämpling uti nästledne åhr skola huggit till broowärcke. Swaranderne förklarade sig dertill af både framledne Häradshöfdingen och Ländzman hafwa blifwit nödgade, hwarwid Ländzman Lars Swensson och Nämbdeman Bengt i Bråtared intygade, at merbem:te framledne Häradzhöfding Hoffdahl sedan han ärhållit wederbörligt tillstånd at denna broo som stod i fara, at af watnet alldeles bortflyta skulle repareras och lagas, har han mycket strängt mahnt på Ländzman, det han skulle tillhålla wederbörande at då straxt hugga eekar dettill, fast skönt de intet woro utsynta…

Bland många andra var personer instämda för olaga avverkning till två sågkvarnar:

                                                         Till Getabrohullt sågeqwarn

Bryngell i Buagärde och Ambiörn ibm sågetimber 1 tolt, Anders i Getabrohullt och Pär i Hunnare 1 dito, Jöran och Måns ibm 1 dito, 2:ne åboer i Öhrlid 1 dito, Gunne och Anders Fiällman i Erickstorp 1 dito.

                                                           Till Gissle såg

Olof i Högzgärde Nills i Mårghullt och Andor i Steenkulla 1 dito, Pär i Högzgärde och Assar i Buan 1 dito, Bengt i Hedegärde ½ dito, Lars och Swen i Mellomhullta 1 dito.

Johan von Hoffdahl ägde ett stort antal frälsehemman i Bollebygd och Mark och efter hans död uppstod tvister kring hans arv. En annan bemärkt man i trakten var ryttmästaren Gustaf Otto Billberg som var gift med von Hoffdahls dotter Maria Elisabeth von Hoffdahl (1684-1743). Maria fick efter fadern ett ansenligt arv bestående av frälsehemman. Gustaf Otto var hårt skuldsatt. Bland annat hade han lånat pengar av Ingela Gathenhielm, hustru till Lars i Gatan och då pantsatt sin hustrus frälsehemman. Om detta kan man läsa i Marks häradsrätts domböcker från 1720-talet.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:461, bild 1590, 1620 (1715).

Johan Lång ny brofogde och ängsvaktare

Vid sommartinget 1715 skulle tjänsten som brofogde och ängsvaktare utses. Nämndens förslag, John Lång, presenterades och ärendet gick vidare till landshövdingen för godkännande och utfärdande av fullmakt.

En brofogde hade till uppgift att utöva tillsyn över broars och vägars underhåll. Befattningen som ängsvaktare innefattade skyddandet av betesmark och ängar från obehörigt betande. Tyvärr framgår det inte huruvida arbetet avsåg hela häradet eller bara någon socken.

40. Cronones Befallningzman Wälb:de Herr Arvid Ahlgreen gaf tillkänna, huruledes broo fogde och ängewacktare tiensten här i orten woro ledig och at nödigt skall wara at den samma med en der till tienlig person besättias, hwartill præsenterades en wid nampn John Lång, som efter Nämbdens intygande om sig et gådt loford skall hafwa; hwarföre hos Högwälborne Herr Baron General Major och Landzhöfdingen recommenderas och föreslås bem:te John Lång till samma broofogde och ängewacktare tienst, at derpå ärhålla Högwälbem:te Herr General Major och Landzhöfdinges höggunstige fullmackt.

Namnet Lång antyder att han tidigare varit soldat. I generalmönsterrullorna finns vid tiden en Jon Svensson Lång, Älvsborgs regemente, Majorens kompani nr 264. Han tillhörde Sjönnereds rote i Björketorp. I mantalslängden för Björketorp 1712 anges han i Sjönnereds knekttorp som före detta soldat och utfattig. Han dog 1743 på Bråtared, 89 år gammal.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:461, bild 1670 (1715).

Försäljning av frälseskattehemmanet Habäck i Björketorp

Vid hösttinget 1715 omtalas ett mål där Assar Bengtsson i Burås säljer en del av Habäck till änkan Börta Olofsdotter. Försäljning av jord skulle vid tre ting uppbjudas innan lagfart utfärdades. Detta för att eventuella köpare med bördsrätt skulle få tillfälle att lägga ett bud. Här rör det sig om första uppbudet.

6. Halfparten af 5/8:dels skatterättigheet uti frällse skattehemmanet Habäck Biörcketorpa sochn som Nämbdeman Assar Bengtsson i Buråhs afstått och uplåtit till Enkan Börta Olofsdotter dersammastädes, hälst emedan hennes man Hans Eskillsson med henne det samma af ödesmåhl uptagit och derföre alla utskylder præsterat efter deras derom ingången transaction och föreningz skrift af d:n 22 i denna månad blef uppå begäran härmed lag. upbuden första gången.

Ett frälseskattehemman var ett hemman som tidigare varit rent frälse, men där adelsmannen sålt besittningsrätten till annan person och behållit ränterätten. Köparen, ofta den bonde som bebodde hemmanet, betalade en engångssumma och även en fast årlig ränta till adelsmannen. Förfarandet var ett sätt att kringgå adelns ensamrätt att inneha frälsejord. Säljaren kunde därmed få ett ekonomiskt tillskott och köparen fick en mer tryggad besittning, innebärande att han kunde sälja eller låta ärva besittningsrätten.

Tredje uppbudet av Habäck skedde vid sommartinget 1716.

I jordeböckerna verkar det vara regel att man som ägare angav ränteägaren. 1715 och 1719 anges således för Habäck följande:

Sahl. Wälborne Willhellm Jernskiöld sig tillbytt ifrån Kong. Maij:tt och Cronan och possideras af Wälborne fru Britta Jernskiöld.

Termen ”skatterättighet” motsvarade vid tiden det som kan kallas besittningsrätt, bruksrätt eller bördsrätt. Detta till skillnad mot ”ränterättigheten”, dvs förmånen att uppbära hemmanets räntor.

Det verkar som att ränterättigheten var den rättighet som främst var förknippad med adelns privilegier och denna kunde säljas och pantsättas oberoende av skatterättigheten. Detta framgår bla av ett mål (nr 16) längre fram vid hösttinget.

Willhelm Jernsköld (död 1690) var innehavare av Smedstorps säteri i Björketorp och Britta är troligen hans dotter.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:461, bild 4780 (1715).

Gamle och korpulente Johan Jernsköld kunde inte ta sig till Marks häradsrätt

Hösten 1715 tycks ha varit osedvanligt rå med mycket regn, stor ”wattuflod” och bortspolade broar. För den skull söker Johan Jernsköld på Smedstorp rättens attest på att han inte kunnat ta sig till Marks häradsrätt, där han var instämd. Som en ytterligare ursäkt tillfogar han att han är gammal och korpulent.

20. Wälborne Herr Johan Jernsköld androg för Rätten, huruledes han till Markz häradz höste ting warit instämd Herr Jägmästaren Geurler till answar för något eekehygge, men omöijeligen, som han en corpulent och gammal man är, skall kunnat komma till Tinget för de diupa wägarne och den stora wattufloden som den tijden warit, at broarne blifwit merändehles bortflutne begärade deröfwer Häradz Rättens attest. Och som Nämbden intygade at de intet kunna minnas en så stor wattuflod som den tijden war, at broarne då merendehls woro bortflutne, som nu sedermera blifwit lagade; Altså kunna den begärte attesten icke förwägras, utan härmed under Häradz signete meddelt blef.

Majoren Johan Jernsköld på Smedstorp, finns i Jernsköld nr 431 – Adelsvapen-Wiki, där han anges död 1719. Detta stämmer dock inte. Istället dog han 1729 (ArkivDigital Björketorp C:1, bild 103).

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:461, bild 4890 (1715).

1716

Barn kastat upp i Bollebygds kyrka

Vid vintertinget 1716 upptogs ett mål där barnen Per Gustafsson i Forssa och Ingeborg Andersdotter i Kråketorp anklagades för att ha kastat upp i Bollebygds kyrka. De frikänns sedan vittnen intygat att de inte smakat öl eller brännvin och att uppkastningen berott på svag hälsa och köld.

11. Samma dag Ländzmannen Lars Svensson angaf för Rätten huruledes gåssen Pär Gustafsson i Fårssa 8 åhr gammal sidst:ne juhledag i Bållebygdz kyrcka skall giort upkastning. Dito flickan Ingeborg Andersdotter är 12 åhr gammal för det hon annan dag Juhl skall giort det samma. Och som de hwilka stått närmast i stolarne der intill berättade, at allenast lijtet watn af desse barn blifwit upgifwit, intygandes gåssens fader Gustaf i Fårssa och flickans matfader Erich Swensson i Kråttorp at de hwarken öhl eller brännewijn smakat förr än de gått till kyrckan, utan har detta sig tilldragit af kiöllden och någon påkommande häftig hosta och kräkning efter som de af swag hällsa skola wara, som lätte. af så små barn kan sig tilldraga; Altså i anseende till alt sådant och bem:te barns ållder, kunde de med ingen plickt anses.

Per och Ingeborg var inte straffmyndiga, men det förekom att föräldrar av rätten dömdes att prygla sina barn.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:493, bild 850 (1716).

Ödehemmanet Kaggesbo ska ej betala skatt

Vid vintertinget 1716 anmälde kronofogden Arvid Ahlgren att ödehemmanet Kaggesbo av misstag blivit uppförd som skattepliktigt. För sin säkerhets skull begärde Ahlgren rättens attest över det rätta förhållandet. I protokolltexten får man dock upplysning om vilka skatter ett fjärdedels kronohemman skulle betala.

30. S:d Cronones Befallningzman Wälb:de Arvid Ahlgren igenom en sin införsände skrift till Rätten af d. 5 i denna månad, begiärande Tingz Rättens attest at cronofierdingz hemmanet Kaggesbo i Bållebygdz sochn, aldeles legat öde pro A:o 1714, hwilket af hastighet på bem:te åhrs jorde ransakning skall blifwit upförd för behållit, men lijkwäl skall derföre restera efter upbördz längdens innehåld för samma åhr nem. ordinarie räntan 6 d:r 21 ./. 19 3/5 pg:r boskapz penningar 16 öre, skiutzfärdz penningar 24 öre, dagzwärckz pg:r 24 ./. contribution 16 öre, durchtougz giärd 16 ./. smt. Och som Nämbden intygade at bem:te Kaggesbo legat öde uti 45 åhr, som ingen åckren brukat icke eller finnes lijknelse till någon byggnad, så kunde den begiärte attesten icke förwägras, utan härmed under nampn och häradz wanlige signete meddelt blef.

durch toug = durchtåg, dvs genomresande soldatfölje. ”./.” är en symbol för ”öre”.

Enligt en geometrisk karta från 1756 blev Kaggesbo återupptaget. Här anges:

Geometrisk Charta Öfwer Kaggesbo

belägit uti Elfsborgs Lähn Bollebygds Härad och sochn,
som till följe af högvälborne Grefven och Landshöfdingen
herr Adolph Mörners ankomne ordres genom Jorde
ransaknings Protocollet daterat Skiene uti Junii
månad är 1755 blef af undertecknad Ordinarie Landtmätare
igienfunnit, afmätt och utistakat år 1756 uti Julii månad
och befants som följer.

I mantalslängderna anges hemmanet som ett öde kronohemman fram till 1756, då det noteras att kornetten Jernsköld fått tillstånd att uppta det. Denne kornett bör vara Carl Lambert Jernskölds son Vilhelm, född 1721 och död 1779 på Smedstorp.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:493, bild 1010 (1716).

Anders Bengtsson ny häradsprofoss

Vid sommartinget 1716 utsågs Anders Bengtsson till ny häradsprofoss i Marks och Bollebygds härader.

8. Samma dag upplästes häradz profåssens Anders Bengtssons fullmacht daterad tingzplatsen Skiähne i Marckz härad d: 16 Januarii sidstlednem hwarefter han är antagen at wara profoss i Marckz och detta häradet, efter den igenom döden afgångne Israel Aspelöf.

En häradsprofoss var enligt uppgift en tjänsteman inom länsförvaltningen med polisiära och straffverkställande uppgifter. De senare utgjordes av spö- och risstraff. Enligt en annan källa skulle han bistå bödeln och var som sådan socialt stigmatiserad.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:493, bild 2090 (1716).

Döde soldaten Anders Höks far vill ha ersättning av roten

Vid hösttinget 1716 fordrade Per Andersson i Hökhult, Töllsjö socken, ”godminne” lön och lega för sin son, av bönderna i Hökhults rote. Svaranden anser sig dock, under de 1 ½ år som sonen Anders Hök gått soldat, redan utgivit en tillräcklig ersättning. Dessutom påpekar man att Per Andersson själv ingår i roten.

Rotebönder undvek nog i det längsta att låta någon av dess söner rekryteras till soldat. Kanske var den påstådda ”godminne” lönen en utlovad ersättning till Per för att man tvingats rekrytera hans son.

6. Samma dag Pär Andersson i Hökhult efter laga stämbning, fordrade af samte. Hökhulta rotebönder godminne löhn och lega, för des sohn Anders Hök, som gådt solldat för dem och deras rothe, prætenderades derföre 6 d:r smt som roten honom skall hafwa lofwadt. Hwartill rote interessenterne swarade at emedan soldaten intet lefwat längre än 1 ½ åhr, som han gådt solldat för dem, ingifwandes en specification på hwad de honom gifwit, som sig inalles bestiger till 69 d:r 27 ./. smt, förutan deras andehl i monderingen i lijka måtto är kiäranden sielf interesserat till en 1/6:del i rothen, och för sin anpart intet något gifwit, tyckandes swaranderne, at de för 1 ½ åhrs knecktetiänst gifwit öfwer och icke under, nekandes i lijka måtto at hafwa lofwat käranden något godminne, skolandes somblige af de andre rote interessenterne gifwit mer och somblige mindre uti de 69 d:r
27 ./. smt, hwarföre willia de liqvidera sins emillan på det at sådant må komma till jämkningz uti en annan karls anskaffande.

                                                              Resolutio

I anseende til det at swaranderne anseen. utgifwit till soldaten Anders Pärsson Hök, som intet giort knecktetiänst mer för dem än 1 ½ åhr, pröfwar Häradz Rätten för skiähligt, det kiäranden intet fog hafwer, at fordra något godminne, efter som des sohn en så anseenlig summa endå af roten bekommit och at intet är bewijst at någon lega warit lofwad.

Av Karl Engströms bok Marks kompanis indelta soldater framgår att Hökhults rote i Töllsjö utgjordes av Hökhult 1 mtl och Spjuthult ½ mtl. Här upptas även Anders Hök som soldat mellan 1714-04-13 och 1715-12-26, död 1715.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:493, bild 3540 (1716).

Elisabeth Catharina Sjöblad vill stödja sina i Ryssland fångna söner

Vid hösttinget 1716 ville friherrinnan Elisabeth Catharina Sjöblad att rätten skulle attestera att två av hennes frälsehemman, Östra Kråketorp i Bollebygd och Älmås i Björketorp, var ograverade dvs inte belånade. Detta för att understödja hennes i Ryssland fångna söner.

Antagligen skulle hon, med räntorna som säkerhet, belåna hemmanen.

34. Samma dag å Frijherrinnans Högwälborne Fru Elisabeth Catharina Siöblads wägnar, des sohn Capitain Wälborne Herr Isac Silfwerhielm, androg för Rätten, huruledes hans frumoder skall wara nödsakad till sine fångna söners i Ryssland nödtorft och understöd i deras fångenskap at söka någon upnegotiation och försträckning uppå 2:ne hennes frällsehemman, Östra Kråtorp ½ i Bållebygdz sochn, som räntar 12 d:r smt och Ellmåhs ¼:del Biörcketorpa sochn à 7 d:r smt:s ränta, anhållandes derföre om Häradz Rättens attest, at samma hemman äro aldeles ograverade. Och som Nämbden med närwarande häradzboer uppå tillfrågan utläto sig at dem intet annat witterlig är, än at samma hemman äro ifrån alla gravationer frija och lediga under Fru Frijherrinnans egen disposition; Altså warder sådant härmed under nampn och häradz wanlige signete behörigen attesterat.

Enligt Silfverhielm nr 93 – Adelsvapen-Wiki var sonen Carl Magnus (född 1682) fången vid Poltava 1709, hemkommen 1722. Samma källa uppger för de tre andra sönerna:

Göran Adolf (född 1684) var fången i Stralsund 1715-10-27, hemkom 1717.

Gustaf Johan (född 1688) fången på sjön mellan Pommern och Skåne 1715, hemkom 1716.

Reinhold Bernt (född 1689) var fången av danskarna 1715-03-14, hemkom 1717.

De tre yngre sönerna bör ha blivit tillfångatagna då Stralsund belägrades av preussare, danskar och sachsare mellan 12 juli och 23 december 1715.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:493, bild 3950 (1716).

1717

Om ett testamente i Rävlanda

Bestämmelser om laglott, dvs att bröstarvingar inte kunde göras helt arvlösa, genomfördes först 1857. Innan dess kunde alltså föräldrar, genom testamente, låta ett av barnen få hela arvet.

Så görs vid följande mål från vintertinget 1717, där Ambjörn Andersson och Elin Torkelsdotter testamenterar all sin egendom till sonen Olof och hans hustru. Ett villkor är att Olof skall försörja föräldrarna till deras dödsdagar.

Från ett tidigare mål vid Bollebygds häradsrätt, hösttinget 1715, hade jag sett att min anmoder, Elin Ambjörnsdotter, var syster till Olof Ambjörnsson i Rävlanda Börjesgård. Elin blev alltså arvlös och man kan undra varför.

8. Samma dag upwijstes för Rätten, et skrifteligit testamente, som Ambiörn Andersson med des hustru Elin Torckelsdotter i Räflanda låtit författa, närwarandes såsom trowärdige witnen Oluf Bengtsson och Börge i Räflanda, hwarmedelst de förre ächta personer testamentera, skiäncka och gifwa after sin död, til deras sohn Oluf Ambiörnsson och des hustru Ingrid Erichsdotter i Räflanda all den qwarlåtenskap och löse egendomb, som kan finnas öfrig efter bem:te Ambiörn och des hustru Elin, så at deras andra barn alsingen macht skola hafwa något arf at taga med Oluf Ambiörnsson och des hustru, efter deras föräldrar, eller något åtahl här å i framtiijden göra, utan bem:te Oluf och des hustru all qwarlåtenskap efter de döda, så behålla, nyttia och bruka, som sin lag och wälfångne egendomb doch med det förord och de wilkor, at bem:te Oluf och des hustru, skola nära skiöta och försörja sina föräldrar Ambiörn och des hustru Elin, i deras höga ållderdomb, och til dödzstunden, äfwen som Oluf med des hustru, uti en långlig tijd, allaredan des föräldrar der med här til dagz skal hafwa tillhanda gått, och härefter at giöra skola wara förplichtade, hwilket testamente om det med testatorum död, och yttersta wilja stadfästat blifwer, så warder det och til den wärckan, som Kong. testamentsordningen d. A:o 1686 uttrycke. föreskrifwer, af Häradz Rätten confirmerat och gillat.

Att studera domböcker kan ge viktiga ledtrådar till släktforskning, vilket målet från hösttinget 1715 och detta mål exemplifierar. Tidigare hade jag inte känt till namnen på Ambjörns och Olofs hustrur.

En källa till oro är emellertid Ambjörn och hans efternamn. I mantalslängderna nämns under Rävlanda Börjesgård vid aktuella år endast förnamnet Ambjörn, med ett undantag. Undantaget är år 1700 där enbart förnamn anges, förutom för Ambjörn som står med efternamnet Olofsson angivet.

Frågan är här om det rör sig om en felskrivning av efternamnet i endera av källorna, eller om det faktiskt fanns två Ambjörn.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:525, bild 400 (1717).

Häradets bönder om svedjande

Att åren under Stora nordiska kriget innebar stora påfrestningar för landets allmoge är oomtvistat. Kriget medförde att de förutom de vanliga skatterna, besvärades av fler inkvarteringar, skjutsningar och extra skatter (gärder) för olika ändamål.

I följande mål från vintertinget 1715 framgår det att häradets bönder vänt sig till landshövdingen för att få tillåtelse att på allmänningen idka svedjebruk. Sådant hade tydligen inte varit tillåtet på en ”rund och långlig tid”.  

På landshövdingens uppmaning hade man sammanställt en förteckning över varje hemmans behov av, inte bara svedjande, utan också byggningstimmer och saluvirke.

30. Samma dag samte. allmogen här i häradet beklagade sig at dem på en rund och långlig tijd, intet något swediande til sine swaga hemmans hielp och understöd uppå allmänningen warit tillåtit der lijkwäl utskyldrerne i desse beklaglige krigztijder, alt mer och mer skola tilltaga, jemte beswäret med inqvarteringar, giärder, skiutzningar och hwarjehanda andra uthgifter, hwar före som deras hemman af forno skola blifwit taxerade och skattlagde för skougens nyttiande och bruk, efter som ägorna till deras hemman här i häradet, så aldeles swaga skola wara, at om de der till intet blifwa hulpna med swediande, utom nödigt byggningz timber och sahlu wärcke, så ser de sig ingen annan uthwäg, än at många af deras hemman lära aldeles blifwa öde, och åboarne förswagade till så många pålagors och uthskylders præsterande; inläggandes fördenskull en skrifte. specification som de efter Högwälborne Herr Landzhöfdingens resolution låtit författa, hwarutinnan finnes upfördt för hwar gård, huru mycket swediande, byggningz timber och sahluwärcke som de anhålla, at till deras hielp och tarfwor få hugga och nyttia nem.

Här följer en sockenvis förteckning över varje gårds behov av svedjande, byggningstimmer och saluvirke.

Rätten attesterar böndernas anhållan och saken hänvisas vidare till länets landshövding.

Det är intressant att notera att de flesta gårdar anhåller om att få avverka virke till avsalu. Sådan verksamhet har jag inte kunnat se vid läsning av domböcker från Marks häradsrätt. Kanske hade Bollbygds härad bättre möjligheter att leverera virke till Göteborg.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:525, bild 590 (1717).

Om betalning av upphandlingsavgifter

I ett mål från sommartinget 1717 upptogs en ärende om upphandlingsavgifter. Protokollstexten inleds på följande sätt:

7. S:d Cronones Befallningzman Wälb:de Arvid Ahlgreen insinuerade i Rätten en längd som för närwarande allmoge upläst blef, uppå det Höglof. Ridderskapet och Adelen, Krigz och Civil betiente samt Prästerskapet, så och adelens med andre ståndzpersoners betiente och tienstefolck till den förra uphandlingz afgiften, uti detta härad pro A:o 1716. Dito en längd för samma åhr, på den senare uphandlingz avgiften…

Den omnämnda längden bifogas inte, varför det är något oklart om det bara var de angivna kategorierna som skulle betala en sådan avgift.

En upphandlingsavgift torde vara en ersättning till kronan för att denna, istället för leverans av naturaprodukter (säd, smör etc), fick penningar. Kronans tjänstemän fick då själva upphandla dessa produkter på någon marknad, för vilket besvär man alltså uttog en avgift.

Förmodligen hade kronans primära behov av naturaprodukter ett samband med uppbyggandet av förråd inför krigsinsatsen mot Norge.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:525, bild 1440 (1717).

Huruvida skatteköp hanterats enligt lag

Skatteköp innebar att kronan försålde bruksrätten av ett kronohemman, varvid detta omvandlades till ett skattehemman. En sådan möjlighet infördes 1701 av Karl XII, som ett medel att bidra till krigsansträngningarna. Enligt denna förordning skulle kronobonden ha förköpsrätt, men enbart om han kunde betala det högsta priset.

En ny lag, som avsåg att gynna bonden framför mer köpstarka köpare, tillkom vid riksdagen 1719. Enligt denna skulle bonden, efter en oberoende värdering och utan något utbud med auktion el. dyl., ha förköpsrätt.

Vid hösttinget 1717 behandlades ett ärende där landshövdingen uppdrog åt rätten att granska lagligheten i skatteköp som genomförts 1710.

Rätten intygar att specificerade hemman sålts till den högstbjudande. Tydligen hade även värdering genomförts.

8. Samma dag Cronones Befallningzman Wälb:de Arvid Ahlgreen præsenterade för Rätten, Landzhöfdingens Högwälborne Herr Gustaf Focks till honom aflåtne skrifwelse af d: 17 Septembris sidst:ne hwarutinnan honom ibland annat anbefalles at inkomma med wederbörligt bewijs huru wijda de hemman som blifwit ifrån Crono til Skatte kiöpte, och hwarå skattebrefwen åhr 1710 i Arboga under Påsktijden skohla warit uthfärdade kunna lag. warit uthbudne; Hwarföre och till ödmiuk hörsamste föllie deraf Befallningzman i Rätten insinuerade en förteckning på samma skattehemman här i häradet belägne, med begiäran at Häradz Rätten noga undersöka wille om icke desse skattehemman efter wahnlig praxin äro uthbudne hwarföre blef Tingz Rätten föranlåten at upläsa samma förteckning som ad acta förwarad ligger och noga efterfråga huru härmed tillgångit månde wara, då det enhälleligen så wäl af Nämbden som närwarande allmoge intygades at alla de uppå samma specification antechnade hemman å tingen blifwit til den mästbiudande ordente. uthbudne, jembwäl at kiöpeskillingen wid uthbiudningen på somblige stigit öf:r sielfwa wärderings summorne, hwilket allt uppå den ingifne förtechningen jempte häradz wahnlige signete wederbör. attesterat blef.

I en jordebok från 1825, Älvsborgs län (ArkivDigital), anges vilka hemman som tidigare skatteköpts. Enlig denna genomfördes 1710 bara ett fåtal skatteköp i häradet, de flesta av bönder. Undantagen var ett hemman i Kyrkebyn i Bollebygd som köptes av kyrkoherden Ericus Nilsson Törnsten samt Skogsgärde i Björketorp som köptes av häradshövdingen von Hoffdahl.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:525, bild 3850 (1717).

Om en skattefrälsetomt vid Gräsryd, Björketorps socken

Ett frälseskattehemman var ett tidigare skattehemman, för vilket kronan genom köp eller på annat sätt överlåtit räntan till en adelsperson. För skattebondens del betydde detta att han istället för att betala ränta till kronan, betalade motsvarande till adelspersonen. Följande mål från hösttinget 1717, rör en skattefrälsetomt, som brukades av åboarna på skattehemmanet Gräsryd. Kommissarien Carl Settner säljer 1715 tomten till nämndemannen Anders Svensson i Hällingsjö.

Här väcks ett antal frågor som man inte når full klarhet i vid en läsning av protokolltexten:

• Vad är det som säljs, bruksrätten eller rätten att uppbära ränta från tomten?
• Varför står Johan Jernsköld i jordeböcker som ägare både före och efter försäljningen?
• Frälsejord var ett adligt privilegium. Hur kommer det sig att Anders Svensson kunde bli köpare?

28. Samma dag Nämbdeman Anders Swensson i Hällingsiö efter laga stämbning påstod, det må Commissarien Carl Settner gifwa behörig underrättelse, hwaräst den skattefrälse tompt i Gräsryd ägor är belägen som han till nämbdeman försållt för 100 d:r smt,efter kiöpebrefwet af d: 20 Januarij 1715, hwilken skal ränta 1 ꙓ:d smör och 2 åhr. hästar, som giör uti penningar 2 d:r 8 ./. smt. Settner swarade, at han menar det samma tompt skall wara belägen uti eekes ängen i Gräserydz giärde, som Herr Johan Jernskiöld på Smedztorp innehafwer, men sådant med intet skiähl bewijsa kunde beropandes sig ytterligare, at han nogsamt wet af jordeboken, at samma tompt skall wara belägen i Gräserydz ägor, och des utan skall Gräserydz åboer gifwit skatt för samma tompt. Parterne begiärade härutinnan upskåf, at sig wijdare här å få betänkia.

31. S:d bewilliades fasta til Nämbdemannen Anders Swensson i Hällingsiö på en skattefrälsetompt i Gräsryd som för detta mantahls Commissarien Carl Settner sålt til honom för 100 d:r smt efter kiöpebrefwet af d: 20 Januarij 1715, efter som 3 laga upbud med oklandrat stånd derå kommit är; ty skall fastebrefwet i sin wanlige form extraderat blifwa. Actum ut Supra [gjort som ovan]

En fyllig information om bakgrunden till försäljningen, men också kring vad som hände med tomten längre fram, får man i en av Lantmäteriets historiska kartor. Den är från 1773 där ryttmästaren på Smedstorp Wilhelm Jernsköld (1721-1779) begär en utbrytning av tomten från Gräsryds inägor. Förutom Jernsköld och lantmätaren Heinrich Malmsten deltog från Gräsryd:

Anders Larsson som ägde Västergården 1, ¼ mantal
Pigan Britta Andersdotter som ägde 2/3 i Västergården 2, ¼ mantal
Flickan Kerstin Persdotter som ägde 1/3 i Västergården 2, ¼ mantal
Lars Larsson som ägde Östergården 1, ¼ mantal (förmyndare för Britta och Kerstin)
Lars Assarsson som ägde Östergården 2, ¼ mantal

Jernsköld medförde vid förrättningen 27 april några köpebrev, med vilka han ville visa sin äganderätt till tomten. Av dessa framgick det att år 1687 hade en överstelöjtnant Pihlfelt sålt tomten till Wilhelms farfar Johan Jernsköld för 100 daler silvermynt.

Längre fram, år 1715, hade Johan Jernsköld i sin tur sålt tomten till förre mantalskommissarien och kronobefallningsmannen Carl Settner för en lika stor köpepenning.

Det köp som tas upp i domboken från 1717 beskrivs på följande sätt: Settner hade för en honom påkommen lefverants i Giötheborg, lånt af Nembdeman Anders Svensson i Hellingsiö 100:de daler smt på denna frälsetompt, så har samma Krono Befalningsman igenom köpebref försållt tompten til Nembdemannen för ofwannembde lån och Nembdemannen i anseende dertil, erhållit på denna tompts skaft och skjöte den 9: October 1717.

Av det sista köpebrevet som Jernsköld uppvisade framgick det att år 1737 hade Anders Svensson sålt tomten till Wilhelms far, Carl Lambert Jernsköld, för 100 daler. Tomten hade därefter tillfallit Wilhelm genom arv, som vid förrättningen tillfogade följande anmärkning:

…och år 1747 första gången, efter ett särskilt af dess Herr fader, med Gräsryds åboer ingångit contract, annammat skatten, hwilken skatt eller ränta Gräsryds åboer, för nyttjandet af denna frälsetompt, til och med år 1756: då Herr Ryttmästaren och Riddaren therefter blef commenderad til Pomern, rigtigt betalte, med sedermera therifrån sig undandragit, hwilken innestående ränta för 16 års tid Posessoren [ägaren, dvs Wilhelm Jernsköld] förbehåller sig wid Domstolen i orten, efter utbrytningen af denna tompts behöriga storlek, få lagligen utkräfia.

Efter vissa turer, där åboarna i Gräsryd motsatte sig avmätningen, uppsköts förrättningen till augusti samma år. Då hade en skriftlig överenskommelse mellan dessa och Jernsköld träffats, vilken löd:

Wij undertecknade skatterätts ägare til Kronohemmanet Gräsryd, förklara härigenom: at afstå til Ryttmästaren och Riddaren af Kong. Maij:ts Swärds orden, Wälborne Herr Willhelm Jernschiöld, ett emot wårt hemmans äng och frälsetomptens storlek proportionerat ängstycke af sex gode kärrestackars wall, på ett sådant ställe ther wij emellan oss kunna öfwerenskomma, at til afmätning för Herr Landtmätaren Malmsten utwisa, hwilket ängstycke, för nu och tilkommande tider, skall swara och wara beräknat för den frälsetompt af ett lispunds smörs ränta och 2:ne årliga hästar, som Kronones jordebok utsätter och Herr Ryttmästaren och Riddaren, enligit flere köpebref är ägare til.

Hwaremot jag Willhelm Jernschiöld lofwar: at så länge samte. åboerne i Gräsryd ricktigt och hwarje år om Michaeli tid erlägger sex daler smt för nyttjandet af thenna äng, samt efter lag häfdar henne, och intil dess jag finner mig wid, therom annorlunda förordna, skola the fram för någon annan i min lifstid wara närmst berättigad: at emot förenembde ränta bruka thenna frälsetompt; dock likwäl förbehåller jag mig af samte. åboerne i Gräsryd: at för så många år, som de icke kunna upwisa quittence, och ej betalt ränta för thenna frälsetompt utan widare process, och efter hwarje års marckegång til mig lefwerera den innestående skatten, samt tillika ersätta de dagswärken jag wid denna landtmätare förrättning förskiutit och deltaga i det arfwode landtmätaren för denna gången wid detta gjöromål förtjänt.

Man får väl konstatera att Jernskölds villkor var hårda och man undrar om bönderna verkligen var medvetna om vad man gick med på. Dels blir de inte utlovade någon ovillkorlig rätt att bruka tomten, dels blir de skyldiga att retroaktivt erlägga ränta för åren efter 1756.

Det framgår klart av denna historia att det är rätten att uppbära ränta som köps och säljs. Birger Ekeberg beskriver i sin bok, Om frälseränta, hur ränterätten vid tiden betraktades som en fast egendom, med samma rättsregler avseende köp, skifte och gåvor.

Domböckerna innehåller otaliga exempel på transaktioner med ränterätter mellan adliga personer, där räntan från frälsehemman köps eller pantsätts. Att nämndemannen Anders Svensson, som icke-adlig person, kunde agera köpare framstår som ett undantag och stred förmodligen mot adelns privilegier.

Johan Jernsköld dog 1719 och att han i jordeböckerna därefter står som innehavare av skattefrälsetomten är således en felskrivning.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:525, bild 4040 (1717).

1718

Länsman Lars Svenssons son anklagad för lönskaläger

Mål med lönskaläger är vanliga i domböckerna. Det speciella med följande mål från vintertinget 1718, är att det är en son till en länsman som står anklagad.

16. Samma dag framstältes för Rätten kånan Karin Larsdotter som tiänt Länsman Lars Svensson på Hultet och bekiände sig wara lägrat utaf hans sohn Isac Larsson om 15 åhrs ålder, skolandes deras beblandelse skiedt 2:ne gånger för om Korsmässetijden förledit åhr och sedan om midsommars tijden om nätterne, då han skall gått uhr sin säng til Karin, medan Länsmannen bägge gångerna war borta. Isac tillstår detta, och begiärade bägge at få plickta efter lag, hälst som hon intet kan öfwertyga honom något echtenskapz löfte. Ännu har kåhnan icke framfödt barnet. Rätten förehölt henne, om hon icke torde hafwa någon annan, eftersom Isac tyckes wara något ung til at kunnat råda henne med barn, men hon bedyrade sig ingen annan barnefader hafwa.

                                                             Resolutio

Tingz Rätten wil låta beroo denna lägersmåhls sak til nästa ting at Karin Larsdotter i medlertijd kan få framföda barnet och man der utaf må kunna pröfwa om födzlotijden kommer öfwerens med hennes uthlåtelse, när häfdandet skal skiedt och at hon i barnsnöden må tilspörias om rätta barnafadren, med mera hwarpå Tingz Rättens definitive uthslag föllia skall Actum ut Supra.

Målet fortsatte vid sommartinget samma år (nr 16, bild 14100), där flickan benämns Karin Andersdotter i Basegärde. Hon hade några dagar för Vårfrudagen (25 mars) framfött ett barn som fortfarande levde.

Isac dömdes att böta 10 daler silvermynt och dessutom skulle han, för barnets uppfostran, erlägga 4 daler årligen till Karin, till dess barnet själv kunde försörja sig. Karin fick böta 5 daler silvermynt. Bägge skulle också, en söndag, utstå uppenbar kyrkoplikt.

Det fanns två korsdagar i den svenska almanackan, 3 maj och 14 september.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:554, bild 12280 (1718).

Korpralen Lars Collings dotter tjänat som piga utan lön

Följande mål från sommartinget 1718 rör korpralen Lars Collings dotter, Kerstin Larsdotter, som av Lars påstås, utan lön, ha tjänat hos Bryngel Svensson i Torstad, Töllsjö socken.

9. Samma dag Corporalen Lars Colling kiärade til Bryngel Swensson i Tårsta, för det at kiärandes dotter Kierstin Larsdotter om 11 åhrs ålder, skall tiänt hos swaranden i 1 ½ åhr och derföre intet fått ringaste löhn. Swaranden berättade at Kierstin för den tijden hon tiänt hos honom fådt en kiortel, en tröija och en särck samt 2 par skoor med annat, skolandes han intet lofwat henne någon wiss löhn, desutan skall hon uti olaga tijd afwiket sin tiänst. Bryngel Swensson gaf flickan Kerstin Larsdotter för des giorde tiänst 1 d:r 8 ./. smt, hwilka penningar han och honom in för Rätten henne tilstälte, hwarmed parterne woro nögda.

Att någon tjänade som piga vid så unga år torde ha varit ovanligt. Dock, en soldatfamilj hade det nog i regel knapert.

Om Lars Colling kan man läsa i Karl Engströms bok; Marks kompanis indelta soldater. Lars Andersson Kålling, som han benämns här, var soldat under flera rotar i trakten:

Rote 297 Holmen, Bollebygd Lars Andersson Kålling 1694-1703-11-25. Var rote nr 276 Tappebos lejde soldat. Transport till rote nr 209 Almered Storegård. Återkom 1710.

Rote 209 Almered Storegård, Sätila 1703-11-25 – 1710. Kom från rote nr 297 Holmen och återgick till samma rote nr 297.

Rote 297 Holmen, Bollebygd 1710 – 1712-08-08. Kom tillbaka från rote nr 209 Almered Storegård. Transport till rote nr 253 Gräsryd.

Rote 253 Gräsryd, Björketorp 1712-08-08 – 1714-04-14. Kom från rote nr 297 Holmen. Avancerade till korpral vid rote nr 276 Tappebo.

Rote 276 Tappebo, Töllsjö korpral 1714-04-14 – 1717-09-03. Kom hit från rote nr 253 Gräsryd. För ålder och bräcklighet dimitteras 1717.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:554, bild 14050 (1718).

Per Olofsson i Hunnared betalt för mycket i kontribution

Vid sommartinget 1718 kärade Per Olofsson i Hunnared, Bollebygds socken, till kronorättaren Måns Olofsson. Tydligen hade Per betalt samma kontribution (en tillfällig skatt) både till kronorättaren och till en uppbördsskrivare.

11. Samma dag kiärade Pär Olofsson i Hunared til Rättaren Måns Olofsson i Erichstorp, för det han skall emottagit af honom 2 d:r smt till contribution, som Måns skall lefwererat til Upbördzskrifwaren, och war 1 d:r i fembstyfrar och 1 d:r i små styfrar, hwilket skiedt förr än uphögningen blef hafwande doch Pär sedermera sielf betahlt til Upbördzskrifwaren samma contribution, och således nu fordrar sina penningar af Cronorättaren tillbakas. Häremoth hade swaranden intet annat at inwända, utan at han förr än honom witterligit blef om uphögningen, skall han samma penningar wäxlat bort emoth caroliner.

                                                                  Resolutio

Det bör Cronorättaren Måns Olofsson betala til kiäranden Pär i Hunered 6 st: fembstyfrar, och 30 öre smt i små styfrar hwarmed de böra wara åthskilde.

Kronorättare: lägre befattningshavare som hade till uppgift att biträda kronobetjäningen, i vissa trakter under 1700-talet liktydigt med fjärdingsman.

Enligt Nationalencyklopedin var en styver ett 1 öres silvermynt. Silvermyntet 5 öre värdehöjdes 1717 till 6 öre och kallades sexstyver. Så 6×6 öre + 30 öre = 36 + 30 öre = 2 daler och 2 öre eftersom det går 32 öre på en daler.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:554, bild 14050 (1718).

1719

Gustaf Otto Billberg instämmer Björketorps sexmän för ärvd ljuskrona

Gustaf Otto Billberg var gift med häradshövding Johan von Hoffdahls dotter, Maria Elisabeth, och var genom hustrun en arvtagare till den hoffdahlska förmögenheten. I följande mål från sommartinget 1719 framgår det att Johan von Hoffdahl testamenterat en ljuskrona, värd 50 daler, till Björketorps kyrka.

Protokollets första mening är inte helt lättolkad, men det bör vara så att kyrkans sexmän tagit emot ljuskronan, men bokfört dess värde till endast 24 daler. Därefter har de krävt Billberg, som arvinge, på resterande belopp.

I målet instämmer Billberg sexmännen för att få denna fordran upphävd.

6. Ryttmästaren Wälborne Herr Gustaf Otto Billberg, efter stämbning kärade till Biörcketorpa kyrkias säxmän för det de af honom emottaget en malm liusekrona i betalning för de 50 d:r smt, som sahl. Herr Häradzhöfdingen Hoffdahl till kyrkian testamenterat och sedermera upfört bem:te liusekrona allenast för 24 d:r smt, och emot aftal fordra resten.
Till answar instälte sig kyrkians sexmän såsom Lars Månsson i Bugiärdet, Lars Gunnarsson i Berg, Torsten Bengtsson i Lilla Reflanda, Anders Larsson i Backa, Måns Torstensson i Stenbacka och Jöns Erichsson i Reflanda, som i så måtto blefwo härom med Herr Ryttmästaren förente: att kyrkian behåller den omtwistade liusekronan för sitt af Herr Häradzhöfdingen Hoffdahl undfångne Testamente af fembtijo dahl:r smt, och wara sedan alt widare åtahl i detta målet ifrån befriad.

Sexmännen var förtroendemän, valda av sockenstämman, som bla hade till uppgift att bistå kyrkoherden med underhåll av kyrka och prästgård. Man skulle också övervaka socknens kyrkotukt.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:570, bild 9320 (1719).

Sven Jonsson i Sjönnered och pantsatta kläder

Man kan undra om Sven Jonsson i Sjönnered var mer eller mindre utfattig, eftersom han pantsatt sina kläder till nämndemannen Anders Svensson i Hällingsjö.

11. Swen Jonsson i Skönered kärade till Enkian Börta Larsdotter i Hällingzsiö, angående nogra pantsatte kläder hon skall förwägra honom att inlösa. Igenom ingifwen skrift anhölt hustru Börta om anstånd i saken förmedelst sin opassligheet och ållderdombs swagheet, som hindrar henne at kunna sielf komma till Tinget; och som Nembden betygade så i sanning wara, så samtyckte och Rätten till den begärte dilation i anledning af Kong. Maij:ts stadga af d: 4 Julij 1695.

Målet fortsatte vid hösttinget samma år:

5. Swen Jonsson i Skiönnered kiärade till sahl. Nämbdemannen Anders Swenssons i Hällingsiö hustru Enkian Börta Larsdotter, at få återlösa de åtskillige gångkläder och pantzedlar som Nämbdemannen haft i underpant för 13 d:r smt. Uppå Enkians wägnar, des swåger Gunne Swensson i Wehlingzgiärde, wägrade intet återlösen af kläderne, så snart penninge låhnet med interesse betahlas.

                                                                 Resolutio

Enär Swen Joensson betalar de 13 d:r smt:s skuldfordran med åhrligit interesse, så bör af swaranden han hafwa sine pantsatte kläder tillbaka, doch afgår på hufwudstolen och capitalet, så mycket som Swen kan bewijsa richtigt wara gulldit, hwarom de hafwa sinsemellan at liqvidera.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:570, bild 9340 (1719).

Anders Jonsson i Klippan fått sitt arv i mynttecken

En förmyndare skulle bland annat omhänderta sin skyddslings arv tills denne blev myndig vid 18 års ålder. Vid följande mål från sommartinget 1719 klagar drängen Anders Jonsson på att han av sin förmyndare fått ut sitt arv i mynttecken.

Mynttecken, eller nödmynt, var mynt som präglades under åren 1715 till 1719. Syftet med dessa var att de skulle förbättra landets finansiella situation och avsikten var att de senare skulle lösas in. De hade ett högre nominellt värde än motsvarande silvermynt och betraktades därför som mindre värda.

10. Drängen Anders Jonsson i Klippan klagade till sin förmyndare Hans Andersson i Lilla Bråtared, för det han betalt honom sitt erf med 18 d:r smt i mynttecken.
På Hans Anderssons wägnar war des swärfader Anders Börgesson i Backa här på Tinget tillstädes, hwilken bilade denna twisten igenom en wänelig förening i så måtto: att Anders Jonsson behåller bem:te 18 d:r smt i myntetecken, och till sitt skadeståndz ersättning bekommer inom åhretz slut 7 d:r smt uti redbart silfwermynt, som Anders Börgesson i Backa åtog sig sielf att betala, som till en oryggelig efterlefnad faststält blef.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:570, bild 9350 (1719).

1720

Om fänrik Otto von Helmers giftermål

Vid vintertinget 1720 upptogs ett mål där fänriken Otto Wilhelm von Helmers, under äktenskapslöfte, avlat ett barn med Anna Svensdotter Thelning. Eftersom fänriken ville gifta sig med Anna hade ärendet gått vidare till domkapitlet i Göteborg för bedömning. En viktig punkt var tydligen att säkerställa att von Helmers inte tidigare var gift. Att så inte var fallet intygas av fältväbeln Friedrich von Qvanten.

3. Samma dag Kyrkioherden Ehrewyrdige Herr Georg Montin, insinuerade i Rätten, Wener. Consistorii i Gborg skrifwelse till honom af d: 18 Decembr: sidstledne, angående det Fendrichen under Cronoborgz Lähns Regemente Wälborne Herr Otto Wilhelm von Helmers under echtenskapz löfte, med barn rådt Anna Swensdotter Thelning, och begiärer henne få taga till ächta, som han för närwarande äfwen sielf tillstod, och sin åstundan tillkiänna gaf, men innan sådant kan winna sin wärckställigheet, finner Consistorium nödigt att Fältwäblen af Elfsborgz Lähns Regemente, och Majorens Compagnie, Wälborne Fredrich von Qvanten, först beedigar sin attest, som han under dato d: 15 Decembr: sidstledne utgifwit det bem:te Fälltwäbel som ifrån barndommen skall kiändt Fendrichen von Helmers ej skall förstådt hwarken af Herr Fendrichens officerare, den tijden han tiänt under Lif Dragoune Regementet eller andre att bem:te Helmers inlåtit sig i annat giftermåhl som Herr von Qvanten nu äfwen wärcke. på det högsta försäkrade att han sådant aldrig förnummit. Och som merbem:te Fälltwäbel von Qvanten samma sin utgifne attests innehåld med hand å bok och sin saligheetz eed verificerade, så warder detta till bewijs deröfwer afte begiäran meddehlt, och härmed attesterat.

Georg Magni Montin var kyrkoherde i Bollebygd mellan 1718 och 1738, se 247 (Göteborgs stifts herdaminne ur kyrkan och skolan) .

Friedrich von Qvanten torde vara denna person Von Qvanten nr 506 – Adelsvapen-Wiki tabell 4. Åldern stämmer med GMR 1719, bild 206.

Jag har inte lyckats hitta några uppgifter om von Helmers bortsett från följande noteringar i Björketorps kyrkobok:

Barnet Elisabeth 1/2 1719, oäkta dotter (Björketorp C:1 bild 81)

Giftet 22/2 1720 (Björketorp C:1 bild 83)

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:578, bild 4210 (1720).

Tvist om en vadmalsstamp i Hällingsjö

Hällingsjö i Björketorp var ett frälsehemman vid tiden tillhörigt Maria Elisabeth von Hoffdahl, som ärvt det av sin far, häradshövdingen Johan von Hoffdahl. Marias man, ryttmästaren Gustaf Otto Billberg i Apelnäs, var väl den som förvaltade arvet.

En av brukarna på Hällingsjö var Börta Larsdotter, änka efter häradsdomaren Anders Svensson.

Vid vintertinget 1720 hade Börta Larsdotter instämt Anders Hansson i Stockabäck för att denne, tillsammans med några kumpaner, ”uthuggit” en vadmals- och skinnstamp i Hällingsjö. Detta skulle ha skett på uppdrag av Gustaf Otto Billberg. Denne var inte närvarande vid rätten, utan uppgavs vara vid riksdagen i Stockholm. Målet uppsköts därför.

15. Enkian hustru Börta Larsdotter i Hällingsiö, beswärade sig öfwer Anders Hansson i Ståckebäck, för det han utan lag och domb wåldsammeligen skall uthuggit en inbygder wallmars och skinstamp med all des tillbehör uti stamphuuset på Enkians åbodde frälsehemman Hällingsiö, såsom och derigenom ruinerat giärdesgårdarne deromkring. Skadan är ännu intet mäten, men Anders Hansson tillstod at des frällsehuus bonde, Ryttmästaren Wälborne Herr Gustaf Otto Billberg skall befallt honom tillijka med des gårdzfougde Anders Swensson på Apelnäs och Isac i Bueråhs med drängen på Apelnäs Måns samma stamp med hoar och tillbehör uhr stamphuuset wed Hällingsiö at hugga, samt derifrån afföra till Ståckabäck, hwaräst Anders Hansson sig det samma ägnat, och nu nyttiar. Bem:te gårdzfougde Anders Swensson infant sig, och sade sig måst sådant giöra efter sin huusbondes Herr Ryttmästarens befallning, som skall lofwat swara för allt hwad som efter komma kunde, begiärandes derföre upskåf i saken, til des at Herr Ryttmästaren som nu är i Stockholm med Rijksdagen hemkommer, och här wed hörd blifwer.

                                                                Resolutio

Tingz Rätten bewilliar anstånd, til des at Ryttmästaren Wälborne Herr Gustaf Otto Bilberg med de flere, som förgifwes denna wåldsamhet skola wärckställt och befrämjat, härwed först hörd blifwa.

Målet fortsatte sedermera vid sommartinget. Dit hade nämndemannen Anders Persson instämt Billberg, Anders Hansson och hans medhjälpare. Denne Anders Persson hade nyligen blivit gift med Börta Larsdotter och hade efterträtt Börtas förre man som nämndeman.

Inte heller vid detta tillfälle infann sig Gustaf Otto Billberg. Dock uppvisades vid rätten en skrivelse från honom, daterad Stockholm den 5 mars, i vilken han tog fullt ansvar för ärendet och hävdade att han köpt de lösa redskapen i stamphuset av Anders Hansson i Stockabäck. Målet uppsköts ännu en gång och avslutades först vid sommartinget 1721:

24. Samma dag instälte sig för Rätten, parterne, Nämbdeman Anders Pärsson i Hällingsiö sampt Anders Hansson i Ståckebäck och berättade sig wara förlijkte om den skinn och walmars stamp med des tillbehör, som Anders Hansson borttagit utur stamphuuset i Hällingsiö den han tillförene nyttiat och skall wara skiedt efter Ryttmästarens Wälborne Herr Gustaf Otto Bilbergs befalning som skickat sitt folck til Hällingsiö samma skinn och wallmars stamp med des tillbehör af afhämpta och Anders Hansson äfwen nu i Ståckabäck brukar och utfäster Anders Hansson äfwen till Nämbdeman Anders Pärsson uti betalning både för stampen, samt anwände rättegångz expenser in summa 22 d:r smt hwarmed Anders Pärsson sade sig wara förnögd, och således denna förlijkning sins emellan med handslag in för Rätten bekräftade.

En förlikning sker alltså, där Anders Hansson betalar en ersättning till Anders Persson och Börta Larsdotter, mot att han får behålla stampen med tillbehör.

Billberg medverkade alltså vid 1720 års riksdag. Här antogs den nya regeringsformen och Ulrika Eleonoras man valdes till kung som Fredrik I.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:578, bild 4310 (1720).

Soldaten Andor Eriksson Lind begått våldtäkt

Tydligen blev grova brott direkt hänvisade till hovrätten för dom. I domboken från vintertinget 1720 finns följande korta notering:

25. Denna Tingz Rättens ransakning öfwer soldaten Andor Erichsson Lind, som begått wåldtäckt med unga pigan Ingeborg Ifwarsdotter är till Höglof. Kong. Håfrätten d: 22 i denna månaden exraderad.

I Karl Engströms bok Marks kompanis indelta soldater noteras för Andor Lind, som då tjänade för nr 250 Rävlanda Mellomgårds rote, följande:

För meddelst karlen bedrivit hor, av våld tagit en piga, bliver av Kungl. Göta Hofrätts Rannsakning dömder att slita spö 30 par och uppenbar kyrkoplikt, att gå uti 3 års tid på fästningen Bohus och intet komma till kompaniet igen.

Det verkar dock som att han slapp att sitta på Bohus fästning. I samma bok finns han angiven som soldat under 260 Halls rote, Björketorp, där han tjänstgjorde 1720-10-11 till 1721-12-04. Det sägs där att han fått ”pardon från straff” och blivit transporterad till rote nr 230 Stenaskjum.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:578, bild 4350 (1720).

Gästgivaren Lars Månsson i Bugärde klagar på skjutsbönder

Av följande mål från sommartinget 1720 ser man att det vid tiden fanns ett gästgiveri i Stora Bugärde, Björketorps socken. Här är det Lars Månsson som klagar över försumlighet hos skjutsbönder på gården Kåhult.

6. S:d giästgifwaren Lars Månsson i Bugiärde hade till detta Ting instämbt samte. åboerne i Kåhult, för det de skohla wisa olydnad med skiutz när de derom ansagde blifwa. Swaranderne nekade aldeles till at hafwa warit försummelige med skiutzning, hwilket ej eller dem öfwerbewijsas kunde, hwarföre förmantes dhe, at intet wara tröga med skiutzning enär dhe blifwa upbådade, så kiärt dem är, at undwijka det straff som derpå föllia lärer.

Gästgiveriet flyttades 1849 till Hällingsjö. Enligt uppgift var en av anledningarna att man i Bugärde hade problem med att få bönder att ställa upp med skjutsning.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:578, bild 5150 (1720).

Bönder ej fått betalt för sina trosshästar

Trosshästar var sådana hästar som användes för att transportera trossen, dvs arméns proviant och utrustning. De trosshästar som förekommer i följande mål, hade mot löfte om senare betalning, år 1718 uppburits från fyra bönder i häradet. Hästarna hade dock dött i Norge samma år, vilket väl betyder att de använts vid det fälttåg där Karl XII sedermera dog.

I sin nöd begär de drabbade bönderna, med stöd av fogden Arvid Ahlgren, att få stöd av övriga av häradets allmoge, vilket de verkar få.

10. S:d Cronones Befallningzman Wälb:de Arvid Ahlgreen, androg för Rätten huruledes åhr 1718, 4 st tråtzhästar, af detta häradet, efter höga öfwerhetens befallning blifwit uthgiorde, och till Norrige afgått, hwaräst dhe och omkommit, men bönderne som dem måst tillsläppa ingen betahlning derföre åthniutit fast skiönt dem sådant aldeles lofwat och försäkradt blifwit, hwarom och så Högwälborne Herr Baron och Landzhöfdingen skall skrifwit till Kong. StatsContoiret, men fått till swars, at så snart tillgång af medel blifwer, skall betahlningen derföre föllia, i medlertid lamentera dhe, som derigenom hästelösa blifwit och fattige bönder äro, öfwer at de så länge med betahlningen skola blifwa uppehåldne, wetandes icke eller när den kan uthfalla, dy begiärade så wäl Befallningzman som sielfa bönderne, det Tingz Rätten allmogen föreställa wille, om icke de som häradsboerne i Marck, berömm. giordt hafwa, skulle willia förnöja bönderne för deras 4 st bortmiste tråtzhästar, emedan de som dem måst uthgiöra icke mehra dertill warit skyldige än som den öfrige allmogen i häradet, williandes de som ägare af hästarne warit, giärna endå afslå tredieparten af det wärdie som på bem:te hästar fattas, när de dem aftagne blefwo, kunnandes allmogen sedan när betahlningen ifrån Kong. StatsContoiret uthassigneras, då få sitt förskått igen tillbakas, och dhe nödlijdande i medlertijd, med en lijten bewillning af hwart mathlag hielpas och understödias, som icke kan löpa mycket på hwar; detta förestältes Nämbden och närwarande Tingz allmoge, hwilka mästedehlen det samma för sina personer bejakade, med förmodan at de frånwarande deras medbröder, sådant icke eller torde förwägra, hwilket uppå begiäran härmed attesterat warder.

Statskontoret var ett ämbetsverk som sorterade under Kammarkollegium.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:578, bild 5160 (1720).

Soldaten Abraham Liedgren stulit en brännvinspanna

I följande mål får man veta att det på Bohus fästning fanns en marketentare vid namn Jean. Soldaten Abraham Liedgren hade till honom sålt en brännvinspanna som han tidigare stulit från sin svärmor, Anna Ivarsdotter i Gräsryd, Björketorps socken. Pannan hade slutligen hamnat hos Kerstin Andersdotter i Bråtared, som köpt den av marketentaren.

I målet har hustru Anna instämt hustru Kerstin för att få tillbaka sin brännvinspanna.

11. Hustru Anna Ifwarsdotter wid Gräseryd kiärade till hustru Kerstin Andersdotter i Bråtared för en brännewijns panna som kiärandens egen måg, den tillförne lagwundne tiufwen, soldaten Abraham Liedgreen för Furubergz rothe skall stuhlit ifrån bem:te sin swärmoder nattetijd och den samma försållt till hustru Kerstin Andersdotter, samt wärdet mäst i öhl och brännewijn skall förtärdt: begiärade få sitt igen, ehwarest det kan finnas. Elliest berättade Nämbden, at samma soldat Liedgreen är för någon tijd sedan med nya monderingen förrymd från roten, så at ingen weet hwart han tagit wägen. Kerstin Andersdotter tillstod frijwilligt at pannan är till henne försålld utaf marqvetentaren på Bohuus Jean benämbd för 8 d:r 16 ./. smt reda contante penningar, hälst bem:te Jean skall af Liedgreen haft samma panna i pant, hwarwid Liedgreen sielf äfwen skall warit tillstädes och efterlåtit henne kiöpa, som han aldrig kunnat troo warit olof. fången, emedan solldaten skall berättadt at hans swärmoder skall efterlåtit honom sällia samma panna till at frälsa sig uhr sin giälld med, hafwandes swarandes afledne fader, Anders Börjesson sidst:ne sommar för sin död gifwit tillkiänna, at pannan stådt hos des dotter i Bråtared, som hon ej eller någonsin fördölgt.

                                                           Resolutio

Tingz Rätten pröfwar skiähligt, det bör hustru Anna Ifwarzdotter utan lösen få taga sin panna igen, ehwarest hon finnes, hafwandes hustru Kerstin Andersdotter sedan at sökia sine fångesmän, bäst hon förstår och gitter. I lijka måtto bör soldaten Abraham Liedgren efterslås och der han ertappas kan ställas för brott sine till rätta.

Enligt Karl Engström tjänade Liedgren vid rote nummer 263 Furuberg mellan åren 1710 och 1720, varefter han uppges ha rymt.

Husbehovsbränning var förbjuden mellan åren 1718 och 1731. Säkert förekom en omfattande lönnbränning. Från 1731 fick ägare av mantalssatt jord rätt att bränna mot en avgift. Under Gustaf III:s tid då kronobrännerier inrättades var husbehovsbränningen åter förbjuden.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:578, bild 6770 (1720).

Drängen Anders Gabrielsson slagit bonden Torkel Persson

Man kan förstå att det kunde gå vilt till i samband med att mycket folk samlades vid tingen. Vid hösttinget 1720 hade drängen Anders Gabrielsson slagit bonden Torkel Persson i Björboås.

31. Samma dag Länsman Lars Svensson angaf för Rätten drängen Anders Gabrielsson här i Fläskium, för det han förleden lögerdagz brutit tingzfreden, och slagit bonden Torckel Pärsson i Biörboåhs för munnen at näsan blött sampt tagit en öhlkanna och slagit uth öfwer folcket som warit inne i stugun. Nämbdeman Bengt Olofsson i Bråtared upsteg för Rätten och på sin eed berättade så tillgångit wara, hwilket drängen Anders ej eller kunde förneka, bad om förlåtelse.

                                                     Resolutio

Fördenskull plichtar Anders Gabrielsson för ting fredzbrott sine 40 mark smt. Orckar han han ej botum, umgiälla med 4 par spöö, 3 slag af hwart paret.

Spöstraffet innebar att man hade fyra par vidjor där man för varje par slog tre gånger. Sammanlagt alltså 12 slag.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:578, bild 6920 (1720).

1721

Händelser vid leverans av gärd till Vänersborg

Följande mål från vintertinget 1721 berättar om den tragikomiska historien då Lars Börjesson i Råssa med häst fraktat en gärd (en slags skatt) till Vänersborg. Hästen, som han lånat av Sven Torstensson i Hårsvad, hade på plats till alla olycka blivit uppbringad av en officer. Sven anklagar därför Lars för förlusten av hästen.

11. Swen Tårstensson i Hårswad, kärade till Lars Börjesson i Råssa för en häst som han skall tagit af Swen i wård, at föra des giärd på till Wennersborg, men skall låtit hästen aldeles förkomma. Begiärade derföre någon ersättning. Lars sade sig giordt kiäranden dett till willies, at taga des häst och giärd med sig till Wennersborg, men som den gången marcherat 4 regementer igenom staden, så har en utaf krigz befählet medan Lars warit inne at lefwerera giärden, wåldsammerligen hästen tagit, och på den samma fort bortrijdit sin wäg, som Lars ibland en så stor myckenheet krigzfolck den samma intet kunnat igenfå, fast skiönt han skall gått 2:ne dagzresor nohl omkring Wennersborg, tijt åth marchen skulle anlända, sport efter hästen, så at om Swen hade warit der sielf, skall han intet kunnat achta honom bättre, hwilket äfwen Jöns Erichsson i Miöhullt, Erich Andersson i Kråttorp, Mattis Joensson i Kulla och Hälge i Nättlehullt med många flere här närwarande, som då warit med i Wennersborg intygade at så aldeles i sanning är. Parterne togo dermed afträde till förlijkning.

Jag har förgäves i litteraturen sökt efter beskrivningar av hur skatt i praktiken levererades till kronan. Samlade fogden in skatt lokalt, genom att något möte hölls där en sockens bönder deltog? Eller ansvarade bönderna själva för transport till någon ort, t.ex. ett kronomagasin? Även om skatt in natura kunde omvandlas till penningskatter, kvarstår frågan.

Jag antar att det kunde variera och att bägge sätten förkom. I detta mål skulle uppenbarligen bönderna själva frakta skatten den långa vägen till Vänersborg, där länsstyrelsen hade sitt säte och man antagligen hade något magasin för säd.

Att flera bönder slog följe till målet verkar också rimligt. Resan måste ha varit ansträngande och risken för överfall varit överhängande.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:591, bild 776 (1721).

Om leverans av avrad och kronotionde till Göteborg

I följande mål från vintertinget 1721 får allmoge i häradet, på landshövdingens förfrågan, uttala sig om huruvida de mäktar att, in natura, leverera avrad i form av spannmål och krontionde till magasinet i Göteborg.

Svaret blir att detta ter sig mycket svårt och man motiverar det med att trakten har svaga sädeshemman och att man dessutom lidit av missväxt. Rättens attest följer.

Uppenbarligen handlar detta inte om huruvida man kan betala sina kronoutlagor eller ej, utan om huruvida det kan ske in natura. Troligtvis hade man i de flesta fall möjlighet att omvandla spannmålsskatt till penningar, vilket underlättade för trakter där förutsättningar för spannmålsodling var sämre.

22. Samma dag tillföllie af Landzhöfdingens Högwälborne Baron Herr Gustaf Focks meddelte resolution ad d: 15 Decembris sidstledne blef noga efterfrågat och undersökt, huruwijda en dehl allmoge i detta häradet, utom deras hemmans wärcke. skada och undergång, kunna mächta med, at utgiöra in natura den påbudne afradz spannemåhlen och cronotijonden till magazinet i Giötheborg. Och som närwarande prästerskapet, cronobetiente Nämbd och allmoge, enhälle. bewittnade at detta härad som består af mycker magra och swaga sädeshemman, hwilket desutan förledit åhr af den starcka torcken lijdit en ganska stor misswäxt, förutan det at hagel på många ställen säden aldeles förderfwat, så at allmogen ej tillfyllest hafwa tillräckeligit förråd uppå nödtorftigt uppehälle och spijsning till sina egna huushåld, utan måste den samma ifrån andra och långwägade orter kiöpa, så framt de skola conservera hwad som till deras hemmans upsående och uthsäde betarfwas, hälst som de och med så swår inqvartering graverade äro, hwarföre är för dem ogiörligit, till at in natura præstera den påbudne afradz och tijonde säden; Så warder sådant, jempte häradz wanlige signete sanfärde. attesterat à tergo [på baksidan] uppå den ingifne förtechningen, hwaräst både hemmanens namn och spannemåhlens skieppetahl finnas upförde antechnadt och extraderat blef.

Jag förstår begreppet ”avrad” som att det avser en ersättning som någon fick betala för nyttjandet av annans jord. Avrad erlades således av krono- och frälsebönder, till kronan respektive frälsemannen. Detta i kontrast till skattebönder, som erlade skatt till kronan. Skillnaden mellan avrad och skatt var att det första sågs som en privaträttslig företeelse, medan det senare var offentligrättsligt. Bägge slagen av utlagor kunde dock benämnas ”ränta”.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:591, bild 780 (1721).

Baron Conrad Sparre i tvist med sina frälsebönder i Holmen

I detta mål från hösttinget 1721 avhandlas en tvist mellan baronen Konrad Sparre och åboarna på skattefrälsehemmanet Holmen i Töllsjö, uppbördsskrivaren Måns Jonsson samt Lars och Olof Rangilsson.

Målet drivs av Sparres fogde, Petter Malmberg, där bönderna dels anklagas för att ej betalt full ränta, dels vägrat att i Göteborg hämta två tunnor salt och frakta dessa till Sparres gård, Malma, i Skaraborgs län.

När det gäller räntebetalningen, så kretsar frågan kring en förhöjning av denna för år 1720. Här verkar det ha handlat om någon oklarhet kring vad som skulle gälla, och bönderna erbjuder sig att betala resterande värde. Däremot vill man inte betala motsvarande höjning retroaktivt för åren 1718 och 1719, eftersom man inte blivit för detta lagligen instämda.

Avseende frakten av salt så förmenar bönderna at de böra wara ifrån allt skiutz frija, enär de sina skiutz färdz penningar, jempte den öfrige skatten betala.

13. S:d efter utfärdat behörig stämbning, kiärade Öfwersten Högwälborne Baron Herr Conrad Sparre igenom des fullmächtig, frälse befallningzmannen Wäl. Petter Malmberg, till åboarne uppå skattefrälsehemmanet Holmen, Upbördzskrifwaren Wäl. Måns Joensson samt Lars och Oluf Rangilssöner, för det de in till denna dag, skola wijst sig emot honom, såsom des rätta huusbonde är, tröga och motwilliga samt ej sin fulla skatt efter uthräkningen betalt, ifrån åhr 1718 till åhr 1720, inclusive, med en fierdepartz förhögning utom ordinarie skatten. Inläggandes en af Landzcammereraren Herr Jonas Hök underskrefwen uthräkning uprättad efter 1720 åhrs marckegångz taxa till 39 d:r 29 öre, 6 1/5 pg:r smt, hwarefter kiäranden påstår, att de förbem:te åhr, resten betala måge, jempte förorsakade expenser, efter ingifwen rächning till 15 d:r 8 ./. smt. Swaranderne instälte sig, och bewijste med qvittencer, at de richtigt, och när de blifwit derom tillsagde, betalt deras wahnlige skatt som skall wara 29 d:r 4 ./. smt åhr. samt för åhr 1720 33 d:r 4 ./. smt, förmenades att efter som de ej skola blifwit för åhren 1718 och 1719, straxt fordrade någon förhögning efter marckegångz taxan, som för de åhren kunnat warit, så skall dem nu alt för swårt falla, så långt efter altsammans i det nu gångbara myntet erlägga, warandes de derföre ej eller stämbde, utan allenast för motwilligheet i skattens uthgiörande samt resor och beswär, som derföre skola wara anwände, hwilket de med stämbningens upwijsande bewijste, williandes lijkwäl icke för åhr 1720 sig undandraga, att efter marckegången betala, hwad den ingifne uthrächningen innehåller, som dem först i Maii månad innewarande åhr, blifwit communicerat, och de med Malmbergs bref af d: 29 April sidstledne bestyrckte. Och hwad det angår, att dem skall fordras 1/4de partz förhögning, för det de ej skola betalt räntan i rättan tijd, så förklarade de, att när skatten blifwit fordrat, skola de den straxt betahlt, och ändå utom lagsagun fördt till Befallningzman, hos hwilken de i förledne åhr wid Andersmässotijden, sedan han dem till sig stämbt, äfwen warit och welat bem:te sin skatt clarera. Men så har Malmberg då warit bortrester, så at den en så lång resa, nem. till Skaraborgz lähn fåfängt giöra måste. Sedermera hafwa de åter tillbudit at sin skatt betala efter wahnligheeten, men så skall doch Malmberg wägrat sig den den att emottaga, innan han sitt herrskapz utlåtande, huru stor skatt de erlägga skulle, fått inhämpta, till hwilket alt Befallningzman ej neka kunde. Och som de således ej wijsat sig, som angifwes, tredska och motwillige; så begiärade swaranderne, ifrån kiärandes påstående i dy måhle befrijade blifwa. Malmberg angaf att när de förledit åhr blifwit anbefalte giöra en resa till Giötheborg, derifrån at afhämpta 2:ne tunnor sallt, och skiutza till Malma sätesgård i Skaraborgz lähn skola de sådant intet efterkommit, utan motwillia i det målet wijsat; Hwaremot swaranderne föreboro, at ehuru willige dertill wäl kunnat wara, hafwa de sådant endå icke förmått åstad komma, emedan för dem hwilka äro boende långt bort i skougzbygden ifrån landzwägen, aldeles omöije. skall wara, at med wagn eller kiärra, som Nämbden och intygade, komma ifrån gården, så skulle wara ogiörligt att föra 2:ne salttunnor på hästryggen, desutan förmeente, at de böra wara ifrån allt skiutz frija, enär de sina skiutz färdz penningar, jempte den öfrige skatten betala. Wijdare hade parterne intet at andraga; hwarföre tog Häradz Rätten detta måhl i betiänckande tills i morgon, will Gud, då parterne hafwa Häradz Rättens utslag att höra.

Målet fortsatte nästa dag (nr 42, bild 1030). Rätten uppmanar bönderna att betala 1720 års skatt, efter förhöjningen uppgående till 39 daler, med avdrag för de 33 daler man redan betalt. Detta hade de dock redan gått med på.

När det gäller deras vägran att frakta salt befrias de från plikt, med motiveringen att de betalt skjutsfärdspenningar och att inget kontrakt slutits med Sparre.

Målet exemplifierar väl ett fall där en ränteägare till ett skattefrälsehemman försöker pressa bönder till fler än tillbörliga utlagor. Ränteägaren, dvs adelsmannen, hade endast rätt att uppbära motsvarigheten till de räntor som bönderna eljest skulle erlägga till kronan.

Om Konrad Sparres äventyrliga leverne kan man läsa i Konrad Sparre – Wikipedia.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:591, bild 1012 (1721).

Getter ätit upp en rågsvedja för Lars Torkelsson i Inlag

Inrättandet av svedjor, för att där odla råg, var omgärdat av kronans kontroll och restriktioner. Lars Torkelsson i Inlag, Bollebygds socken, hade uppenbarligen fått tillstånd att anlägga en sådan.

Vid hösttinget 1721 hade Lars instämt bönder i Tubbared, för att deras getter tagit sig in på hans svedja och där ätit upp rågen.

31. Lars Torgelsson i Inlag klagade till samma åboer i Tubbare, för det deras gietter upätit en kiärandes rågswedia, som Nämbdemanen Pär Trulsson i Nättlehullt besichtigat, och wärderat skadan till 1 skieppa råug. Parterne förlijktes således at swaranderne gifwa kiäranden 1 ½ skieppa roug, och 8 öre smt för stämbningens uttagande, hwarmed och Rätten lät det förblifwa.

Skäppa var ett mått som verkar ha haft olika volymer i olika delar landet. Här kanske det var fråga om en västgötaskäppa som rymde 22 liter.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:591, bild 1023 (1721).

Om adelns privilegier att försälja öl

Enligt Krog- och gästgivareförordningen från 1664 var det förbjudet, för boende inom två mils avstånd från en gästgivargård, att sälja öl, vin eller brännvin. För adeln, med dess privilegier, gjordes dock undantag.

Följande mål från hösttinget 1721 rör en krog belägen på säteriet Forssas enskilda ägor. En gästgivare, Anders Exelius, hade till tinget instämt Mårten Lindström som där bedrev ölförsäljning.

33. Samma dag hade giästgifwaren Anders Exelius för öhlsälgning instämbt Mårten Linström, som sitter uti en krog på säterijet Fårsa ägor. Capitain Wälborne Herr Isac Gabriel Silfwerhielm, som är ägare af säterije och denna krog förmeente at Adelige Privilegierne det skola medgifwa, at frälsemannen äger tillstånd, på sine enskylte frälseägor utan giästgifwarens åtahl, hålla öhlsälgning, förmodandes således at denna Mårten Lindström lärer blifwa ifrån giästgifwaren Exelii angifwande befrijat. Exelius kunde uppå tillfrågan icke eller neka, att denna krog ju står uppå Herr Capitains säteries Fårsa enskylte ägor. Resolverades: fördenskull, och emedan Capitain Wälborne Herr Isac Silfwerhielm sielf underhåller denna krog, hwilket honom tillåtit är efter de af Kong. Maij:ts Adelen allernådigst förunte Privilegier, d: A:o 1652 § 4 1668 § 25 och 1686 § 21. Ty kunde Rätten Mårten Lindström efter giästgifwarens påstående icke med någon plicht för öhlsälgning belägga, utan blifwer han ifrån des tilltahl i detta måhl aldeles befrijat.

Anders Exelius var troligen en före detta soldat, vilket indikeras av att han i mantalslängden för Bollebygd 1721 står upptagen i Kulla knektetorp, men anges skriven i Erikstorp Andersgård. Följande år noteras att han flyttat från Erikstorp till Fläskjums gästgivargård.

Det verkar som att Isac Silverhielm satt på två stolar i det här fallet. Som framgår av ett mål vid hösttinget 1722 (se nedan) var han ägare av gästgivargården i frälsehemmanet Fläskjum. Under förutsättning av att Anders Exelius satt på Fläskjums gästgiveri, så verkar det lite konstigt att han klagar på en krog som låg på Silverhielms ägor.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:591, bild 1024 (1721).

1722

Ett frälseskatteköp av hemmanet Berg, Björketorps socken

Vid vintertinget 1722 fick Per Eriksson och Lars Gunnarsson fasta på skatterättigheten av halva frälsehemmanet Berg i Björketorps socken. Säljare var jungfru Catharina Ribbing.

Enligt mantalslängd från 1720 fanns förutom Per Och Lars, en Olof Persson som brukare i Berg. De förras del bör då ha motsvarat halva hemmanet.

I följande protokoll och protokollet från första uppbudet finns ingen information kring vad köpebrevet stadgade. Men troligtvis fanns det skrivningar om att Per och Lars fick brukningsrätt och rätt att låta ärva sina delar. I gengäld skulle de säkert betala en årlig ränta till säljaren.

Begreppet skatterättighet kan framstå som lite förvillande, men skall tolkas som en rätt att betala skatt. Det svarar alltså mot någon form av bruks- eller besittningsrätt. Detta till skillnad mot ränterättigheten, som säljaren förbehöll sig.

9. S:d resolverades till fasta uppå skatterättigheten af halfwa frällsehemmanet Berg, Biörcketorpz sochn, för åboarne dersammastädes Pär Erichsson och Lars Gunnarsson, som Wälborne Jungfru Catharina Ribbing försållt för 100 d:r smt efter kiöpebrefwet af d: 29 Junii 1717. Och som upbuden lag. skiedde äro, nemb. 1720 d: 9 Februarii första gången, d: 9 Maii andra gången, och 21 Octobr samma åhr tredie gången; Så skall fastan i sin behörige form extraderat blifwa.

I jordeboken från 1715 anges fru Catharina Ribbing som ägare av Berg och 1725 jungfru Catharina Billberg. Det senare är förmodligen en felskrivning eftersom Ribbing återkommer i senare jordeböcker. Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:600, bild 922 (1722).

Kapten Wilhelm Claude de Laval fällt högdjur på Bollebygds allmänning

Vid tiden rådde ett generellt förbud för jakt på högdjur, dvs främst älg, hjort och rådjur. För adeln gällde dock, enligt dess privilegier, undantag. Detta framgår av följande mål från vintertinget 1722.

21. S:d hade Landtjägmästaren Herr Eric Geurler låtit instämma Capitain Wälborne Herr Wilhelm Claude de la Walle, för högdiurs fällande på Bållebygdz häradz allmänning, påståendes Herr Jägmästaren, at Herr Capitain antingen måtte dertill wijsa lof och tillstånd, eller och plichta efter lag. Hwaremot infant sig Wälbem:te Herr Capitain, och inlade sin frumoders Wälborne Anna Jernskiöldz gifne fullmacht af d: 18 Decembr 1719, hwarutinnan honom tillstädies at i förmågo af Ade. Privilegiernes § 17 uppå des frumoders tillständige lott och dehl uti berörde allmänning, för des frälsehemman Hede fälla högdiur och fogel. Och som Herr Jägmästaren dermed war förnögd så wijda Herr Capitains frumoder är ägare till Heede; Så lät och Rätten derwed så länge förblifwa.

Paragraf 17 i Adelns privilegier från 1723 lyder:

Så må ock Ridderskapet och Adelen fritt wara, til at skiuta foglar och diur uppå sina egne gods och egor, utom den i lag förbudne tiden, såsom och der de hafwa lått uti, eller uppå Lands eller Härads allmänningar, Cronones enskylte parkar och Jägeri platser undantagne, och skal ingen wara tillåtit, at jaga och skiuta uppå Adelens enskylte ägor, eller i deras fiskewatn fiska och fara, det ware sig Wåre befallningshafwande och betiente, eller andre, utom jordägandens goda willia, ja och samtycke.

Anna Jernsköld var syster till major Johan Jernsköld (död 1729) på Smedstorp. Wilhelm var Annas son i giftet med Jean de Laval.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:600, bild 997 (1722).

Om en botäppa i Holmared

”Botäppa” kallades det för om man inte hade fritt tillträde till sina ägor. Vid vintertinget 1722 hade bönderna i Holmared, Töllsjö, instämt bönderna i Sjögared för en botäppa.

25. Till detta Ting hafwa wähl sampte. åboerne i Holmared låtit instämma åboarne i Siögared för bohltäppe af en owahnlig wäg wid de förras giärde, men som efter Häradzdommarens Torsten Thorssons i Tårsta och Nämbdemannens Assar Anderssons i Bua både skrift. och munte. intygande, förberörde parter uti denna strijdighet, en sådan förlijkning sins emellan wän. ingått, att wägen som är utom ängs gierdesgården skall blifwa efter wahnligheeten nu som förr. Des utan uthlofwa Siögareds boerne att kiäranderne skohla på sina ägor niuta så god hägn och fred som swaranderne, hwilket och parterne sielfwa här närwarande tillstodo; Så läth och Rätten der wed äfwen förblifwa.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:600, bild 1000 (1722).

Isac Silverhielm bistår sin mjölnare Lars Jönsson vid tinget

Man ser då och då i domböckerna att en adelsperson bistår sina frälsebönder vid tingen. I följande fall från sommartinget 1722 har mjölnaren vid Forssa, Lars Jönsson, en fordran av Hans Ingmarsson i Björnhult. Vid tinget för Forssas ägare, Isac Gabriel Silverhielm, Lars Jönssons talan.

13. Samma dag uppå Mölnarens wid Fårsa Lars Jönssons wägnar, des huusbonde Capitain Wälborne Herr Isac Silfwerhielm, kiärade till Hans Ingmarsson i Biörnhullt för 6 d:r 22 öre smtz skulld. Hans Ingmarsson tillstod att han är skyldig Lars men huru mycket kan han intet minnas, innan han får räkna öfwer, doch tillstod 3 d:r 16 ./. smt, skolandes han för honom utgifwit på inqvarterings penningar och annat, som han begiärer till liqvidation komma måtte, utfästandes sedan willia betala sin skulld 14 dagar efter Michelsmässo. Imedlertid pantsätter han till säkerheet en rödhielmat koo, hwilket allt Hans pålades att fullgiöra med 3 mark smtz expenser.

Isac Gabriel Silverhielm var son till, den i ett mål från 1715 omtalade Elisabeth Catharina Sjöblad (död 1725).

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:600, bild 1006 (1722).

Isac Silverhielm om Fläskjums gästgivargård

Enligt en förordning från 1651 skulle en gästgivargård hålla 8 skjutshästar, 2 vagnar, 4 kärror och 2 slädar. För de fall då gästgivarens egna resurser inte räckte fanns ett system för håll- och reservskjuts.

Jag har uppfattat det som att det fanns två varianter. Dels var vissa hemman anslagna för att, enligt ett rullande schema, under en tid befinna sig vid gästgiveriet och hålla beredskap med häst och vagn. Dels kunde det finnas hemman, dit vilket gästgivaren vid behov skickade bud, varefter bonden eller hans dräng skulle infinna sig. Det är möjligt att de två varianterna utgjorde hållskjuts respektive reservskjuts, men det är oklart om de fanns parallellt.

I följande mål anhåller Isac Silverhielm, såsom ägare av Fläskjums gästgivargård, att få anslaget fler hästhållshemman. Det framgår här inte exakt vilka förpliktelser dessa hemman skulle ha.

Dessutom framhåller Silverhielm att gästgivargården inte ensamt kunde producera tillräckligt med hö för att emotse resandes krav. Han anhåller därför om förtur att få uppköpa hö från häradets ödeshemman.

27. Samma dag ingaf Capitain Wälborne Herr Isac Gabriel Silfwerhielm en sin skrift hwarutinnan han såsom ägare till frälsehemmanet och giästgifwaregården Fläskium, andrager huru såsom till denna giästgifwaregård allt för få hästhåldz hemman anslagne äro, så at de resande derigenom mycket komma att hindras i synnerheet den tijden på åhret enär swåra wägar och hästarne medelst foderlöse mycket magre och utmächtade äro, hwarföre anhöllt Herr Capitain att flere hemman till skiutzens underhållande måge blifwa denna giästgifwaregård tilldehlte, såsom Östra och Wästra Fiällatorp, sampt Wästra Backa och Östra Erichztorp, som och Nills och Erich uti Nedre Erichztorp. Desutan anförde Herr Capitain, att till denna giästgifwaregård är fast ringa höbohl, så at omöijeligt will falla för giästgifwaren, at kunna för betalning lemna alla de resande till sina hästar foder, som de under tijden esomoftast fordra; Hwarföre begiärer Herr Capitain, att giästgifwaren må fram för någon annan tillåtas och hafwa frijheet, att upkiöpa det här i häradet befintelige ödeshemmans höö, enär han derföre så mycket gifwer som någon annan. Och som Cronobetienterne med Nämbden och närwarande allmoge intygade, att detta Herr Capitains andragande är hwar för sig af sådan beskaffenheet som här ofwanföre anfördt står; så warder sådant jempte häradz wanlige signete behörigen attesterat och, och har Herr Capitain uti sitt ansökiande att ålijta [vända sig till] Högwälborne Herr Baron och Landzhöfdingen om des höggunstige ytterligare resolution härom.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:600, bild 1015 (1722).

Gustaf Andersson i Kärret har problem med att lösa ut sina syskon

Följande mål från hösttinget 1722 belyser hur det, i en stor syskonskara, kunde uppstå tvistigheter då en part skulle lösa ut sina syskon från deras ärvda fasta egendom.

I detta fall är det Gustaf Andersson som löst ut fyra bröder och fyra systrar från skattehemmanet ¼ Kärret i Björketorps socken. Dock återstår ytterligare två bröder, vars andelar han inte löst in. Bägge bröderna har som soldater varit fångna i Danmark, varav Erik Andersson Holm ännu inte hemkommit.

Nu har Gustaf instämt Erik Anderssons hustru, Karin Andersdotter, för att hon vägrat låta sin och mannens del inlösas. Hon begär i sin tur uppskov till nästa ting, då hennes man förhoppningsvis kommit hem. Detta beviljas också av rätten.

13. Samma dag Gustaf Andersson i Kiärret androg, huru såsom han sig tillhandlat af sine syskon, större dehlen af deras ärftlige tillfallne andehlar uti skattefierdingen Kiärret, nemb. 4 broderlåtter och 4 systerlåtter, så att han tillijka med sin egen anpart nu wärckeligen äger 5 broderlotter och 4 systerlotter, som lagbudne och lagståndne äro, felandes honom ännu 2:ne broderlotter innan han till hela 4:de dehlen ägande blifwer, nemb. des bröder soldaternes Gunnar Andersson Hersbergz och Erich Andersson Hollms andehlar, hwillken senare som utur sin fångenskap i Dannemarck, sedan freden slötz, ännu icke hemkommit, utan berättas der qwarblifwit, hwarföre till att ärnå ett ändteligit sluth härutinnan, och få sine bröders ringa andehlar sig tillösa, har han till den ändan instämbt bem:te Erich Anderssons hustru Karin Andersdotter, som härtill aldeles sig wägrade och begiärde upskåf till nästa ting, hwartill hon förmente des man torde hemkomma, eller och att en måhlsman till des omyndige barn måtte imedlertijd förordnas, som deras rätt i ackt taga kan, äfwenwäl begaf kiäranden sig till detta upskåf på det han till nästa ting må kunna instämma sine syskon, och tillstå kiöpebrefwetz richtigheet, att de till honom sina andehlar red. försållt hafwa, efter inga kiöpewitnen i kiöpebrefwet finnas införde, till hwilken begiärte dilation Tingz Rätten fant skiäligt att samtycka.

Målet fortsätter först vid sommartinget 1723 (bild 852 och 868). Erik Andersson har då fortfarande inte kommit hem och Gunnar Andersson och Karin Andersson är svarande.

Gunnar Andersson hänvisar i rätten till att han, eftersom han varit ute i kriget, inte fått ut något arv efter sin mor och inte heller, likt sina bröder, fått några gåvopenningar, bröllopskost eller bogift. Han vill därför ha sin andel av egendomen som säkerhet för arvet.

Karin Andersdotter kräver att, med sina två omyndiga barn, få kvarstå i den tredjedel i skattehemmanet som hon hittills brukat, till dess hennes man återkommer.

Rättens utslag blir att man ger Gustaf Andersson rätt. Han skall få inlösa de två återstående andelarna, antingen efter mätismanna ord eller efter parternas överenskommelse. Man baserar domen på en kunglig förordning från 10 juni 1684 som säger att ingen som inte äger åtminstone ¼ i ett skattehemman, kan bebo och bruka eller vägra låta sig inlösa sin del av den som äger den största delen. Dessutom åberopas Kung. Maj:ts förklaring till Kammarkollegiet 14 augusti 1721 angående hemmansklyvning.

När det gäller arvskiftet kan rätten inte uttala sig förrän saken blivit instämd.

I protokollet anges slutligen att båda parterna appellerat till lagmansrätten, varför saken inte blev definitivt avgjord.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:600, bild 1294 (1722).

Kronoskytten Gunnar Tjäder avancerar till skogvaktare

Enligt Förvaltningshistorisk ordbok var en kronoskytt en person som för kronans räkning jagade villebråd. I detta mål från hösttinget 1722 utnämns kronoskytten med det passande namnet, Gunnar Tjärder, till skogvaktare Bollebygds härad samt Sätila och Surteby pastorat.

Det verkar ha varit ett ganska stort distrikt som denne skogvaktare fick ansvara för.

16. Samma dag blef för Nämbden och närwarande allmoge, som af en stor hop församblade woro, dem till efterrättelse upläsen, Landzhöfdingens Högwälborne Baron Herr Gustaf Focks uthgifne fullmackt, daterad Wennersborg d: 25 Junii sidstledne på skougwacktarebeställningen här i Bållebygdz härad, för Crono skytten Gunnar Tiäder efter Skougwacktaren Anders Burman, som hijt till dagz haft detta härad tillijka med Sättila och Surteby giälder, hwilket uppå begiäran härmed attesterat warder.

Jag förmodar att kronoskyttar och skogvaktare sorterade under Jägeristaten, ett ämbetsverk motsvarande dagens Skogsstyrelse.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:600, bild 1295(1722).

1723

Bönders ersättning för inkvarterade officerare

Inkvartering och skjutsning lär ha varit ett av böndernas mest betungande besvär, även om det utgick ersättning. Följande mål från vintertinget 1723, rör betalning för inkvartering av två officerare från Upplands ståndsdragoner.

2. Samma dag bewijste Länsman Wäl. Lars Svensson, med så wähl Nämbdens bewittnande, som en dehl allmoges, som här tillstädes woro, egit tillstående, at de ricktigt bekommit sin betahlning för den inqvartering, som efterföljande officerare af Uplandz Ståndz Dragouner åthniutit åhr 1721, nemb. Cornetten Rabe, som haft sin inqvartering ifrån d: 1 Aprilis, till d: 22 Maii derpå följande af 68 ½ hemman à 25 öre, 53 d:r 24 ½ ./. smt, dito Föraren Sörling Maii till d: 5 Junii innehaft 7 ½ hemman à 1 d:r ½ öre, giör 7 d:r 20 1/3 ./., tillsammans 61 d:r 12 5/6 ./.; hwarföre warder sådant wederbörligen attesterat.

Det är inte helt klart hur en inkvartering skett och vilka det är som fått ersättning. Om vi tar kornetten Rabes fall, så var han under perioden troligen inkvarterad på ett och samma ställe. Förutom husrum skulle han då förses med mat, dryck, hö till hästen mm. Detta fick han från det hemman där han var inkvarterad, men antagligen levererades naturaprodukter även från andra hemman.

För Rabes del nämns 68 ½ hemman à 25 öre, totalt 53 daler 24,5 öre. Detta skall troligen tolkas som att länsman, eller annan tjänsteman, samlat in 25 öre av vart och ett av 68 ½ hemman. Hela summan har sedan fördelats till de hemman som var involverade i inkvarteringen, detta i proportion till deras bidrag.

Ett stöd för att länsman kunde samla in penningar från allmogen fås i ett efterföljande mål.

10. I lijka måtto begiärade Länsman Wäl. Lars Svensson, igenom en des skrift till Rätten, att honom bewillias behörigt attestatum, at den Inqvarterings Carolin, som han af en dehl allmoge här i häradet åhr 1716 upburit till 47 d:r 30 ./. smt, är dem efter höga wederbörandes ordres återlefwererad ; Hwarföre blef den här närwarande Tingz allmogen offente. tillfrågad om de slijka penningar tillbaka undfått då Nämbden så wähl som de enhälligen swarade att Ländzmannen dem richtigt tillbaka lefwererat så att de intet hafwa derpå att fordra eller tala. Fördenskull warder sådant under namn och signete behörigen betygat.

Här är det dock inte uppenbart klart till vilka återleveransen skett. Det kan, som ovan, ha varit en ersättning till hemman som varit involverade i inkvarteringen. Men det kan också ha varit något annat – att länsman felaktigt uppburit penningarna och enligt överordnads order fått återbetala.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:611, bild 789 (1723).

Soldatänkan Anna Hansdotter sålt släprock

Att soldatänkor hade det speciellt svårt kan man väl förstå. Dels hade de ofta små barn att försörja, dels blev de ofta vräkta från det torp man bebodde.

Vid följande mål från hösttinget 1723 hade rotebönderna instämt änkan Anna Hansdotter och anklagade henne för att hon sålt en släprock. Instämningen hade dock inte skett i laga tid, så målet sköts upp.

En släprock var ett vardagsplagg som troligtvis burits av hennes avlidne man. En soldats utrustning bekostades av roten och betraktades som dennes egendom.

3. Samte. åboerne i Backa, Anders Andersson, Pähr Olofsson, Pähr Pährsson och Måns Andersson hade låtit instämma afledne Corporalens Sefred Ströms enkia Anna Hansdotter för en släpeklädningz råck som hon sållt bort ifrån rothen. Å enkians wägnar inställte sig hennes swåger Anders Hansson i Ståckebäck, som bewijste, att hon ej fått stämbningen i rättan tijd och således för denna gången ej swara will; hwarföre anstår härmed till des laga stämbning föregår, så frampt de emedlertijd ej kunna komma till förening.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:611, bild 1127 (1723).

Carl Gustaf Billberg köper frälsehemmanet Kråketorp, Bollebygds socken

Vid hösttinget 1723 fick Carl Gustaf Billberg fasta för frälsehemmanet Kråketorp i Bollebygds socken. Säljare var friherrinnan Elsa Ebba Fleming.

14. Samma dag resolverades till fasta för Secreteraren Wälborne Herr Carl Gustaf Bilberg, uppå frälsehemmanet Kråketorp ½, Bållebygdz sochn, som han sig tillhandlat af Frijherrinnan Högwälborne Fru Elsa Ebba Flemming, eenligit kiöpebrefwet af d: 13 Octobr: 1721, hwilket hemman lag. finns upbudit wara, nemb. 1722 d. 6 Februarii första gången, d. 9 Maii derpå fölliande andra gången och 23 Octobr: samma åhr 3:die gången, sampt således öfwer natt och åhr oklandrat laga stånd åkommit; hwarföre skall fastan i sin behörige form extraderat blifwa.

Carl Gustaf bör ha varit en son till ryttmästaren Gustaf Otto Billberg på Apelnäs. Jag skulle tro att Elsa Ebba är den dotter som anges i Fleming af Lais nr 39 – Adelsvapen-Wiki, tabell 2.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:611, bild 1140 (1723).

Joakim Gabrielsson Barfodius får bördsbrev

För att fullfölja en utbildning inom ett hantverksyrke krävdes ett sk bördsbrev. Det viktigaste med ett sådant tycks ha varit att intyga att personen i fråga var född i ”äkta säng”.

Här, vid hösttinget 1723, är det skräddarlärlingen, drängen Joakim Gabrielsson Barfodius som ansöker om bördsbrev.

Rättens uppgift är att intyga riktigheten i den attest som utfärdats av kyrkoherden Montin.

38. Samma dag framkom för mig och sittiande Rätten Crono Ländsman Wäl. Lars Svensson, och anhöllt om bördsbref för unga drängen Joachim Gabrielsson Barfodius, som uti Giötheborg lärer det loflige skräddarehandtwärcket inläggandes till des ärhållande Kyrkioherdens här i församblingen, Ehrewyrdige Herr Georg Montins attest i dag daterad, hwarutinnan betygas att bem:te unge dräng är af rätt ächta säng, samt hederlige och ährlige föräldrar, fadren afledne Gabriel Barfodius och modren hustru Ingrid Fridelia, född hijt till werlden uti detta härad, Bållebygdz sochn, och hemmanet Fläskium åhr 1711 d: 14 Augusti, deslijkest hafwa warit wittne till des dop, Isac Fridell och Anders Andersson i Fläskium samt afledne kyrkioherdens Ehrewyrdige Herr Eric Törnsteens hustru Madame Anna Holtzberg och pigan Beata i Kiesebohl. Och som Nämbden intyga wijste, så aldeles i sanning wara som ofwanförmählt är; så kunde det begiärte bördzbrefwet icke förwägras, utan lemnas Joachim Gabrielsson Barfodius dett om des börd, att wara af rätt äckta säng född med mera till säkert bewijs.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:611, bild 1158 (1723).

1724

Lunetta Hamilton behöver ekar till gästgiveriet Bugärdes reparation

I detta mål från vintertinget 1724 får man reda på att gästgiveriet i Bugärde, Björketorps socken, var ett frälsehemman och ägdes av Lunetta Hamilton. Här begär hon rättens attest på att ekvirke behövs för reparation av gästgivargården.

10. Samma dag lät Högwälborne Fröken Lunnetta Hammilton i Rätten ingifwa en sin skrift, hwarutinnan hon begiärer sex stycken torra ekar till des frällsehemman giästgifwaregården Bugiärdes reparation. Och som Rätten hade sig bekant att desse ekar der till behöfwas; Så warder sådant jämpte härads wanlige signete behörigen attesterat, hafwandes Wählbemelte Fröken att förskaffa sig Landshöfdingens Högwälborne Baron Herr Gustaf Focks ordres för wederbörande Jägerij betiente till utsyningens förrättande emot återplantering af 2:ne unga i stället för hwarje torr, som för boskapz beten behörigen fredas och wårdas bör.

Denna Lunetta är förmodligen identisk med den dotter till Malkolm Hamilton som nämns i Hamilton af Hageby nr 99 – Adelsvapen-Wiki , tabell 1. Hon dog 1761 och enligt en uppgift på Anbytarforum skall hon möjligtvis vara begravd i Tyska kyrkan i Göteborg.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:620, bild 853 (1724).

Sven Jonsson får fasta för 1/4 skattejord i Sjönnered

Eftersom min anmoder Elin Ambjörnsdotter i sitt andra gifte, var gift med Sven Jonsson i Sjönnered och bodde där, så har jag ett speciellt intresse för gården och de som levde där.

Följande mål, från vintertinget 1724 där Sven Jonsson köper delar av hemmanet, ger pusselbitar till vissa släktrelationer.

22. Samma dag blef till fasta resolverat för Swen Joensson i Skiönnered uppå ¼ dingz skattejord der sammastädes, hwilken fierding lagligen upbuden är d: 9 Maij 1722 första gången, d: 23 Octobr: samma åhr andra gången och 5 Februarij 1723 tredie gången, och således öfwer natt och åhr oklandrat laga stånd åkommit, hwarföre skall fastebrefwet i sin behörige form extraderat blifwa.

I småprotokollen, sommartinget 1722, sid 379, får man information kring vilka säljarna var.

5. 1/6 dehl i Skiönneredz skattejord, som Ingell Andersson på Apelnähs försålt till Swen Joensson i Skiönnered för 10 Rd:r Courent efter kiöpebrefwet af d: 5 Maij 1696. Dito 1/6 dehl i samma skattegård som Bengt Bengtzson Häggreen i Wehlingzgierde och Pähr Pährsson Falck(?) till bem:te Swen afstådt emoth 10 Rd:r enligit kiöpebrefwet d: 30:de Aprilii sidst:ne. Likaledes 1/6 dehl i bem:te skattehemman Skiönnered, som Swen Joenssons son Jonas Swensson i Stora Furuberg å egne och des broders wägnar till honom sammaledes sålt för 10 Rd:r som giör tillsammans 3/6 dehlar i bem:te Skiönnered, blifwer efter begiäran laglig upbudne första gången.

En oklarhet här består i att Sven i de tre uppbuden anges ha köpt 3/6, dvs ett halvt hemman, men att han bara får fasta för en fjärdedel.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:620, bild 861 (1724).