Inledning

Gamla domböcker tar upp mål som ofta ger en inblick i hur man levde förr. I denna skrift tar jag upp sådana mål som jag tyckt varit intressanta av en eller annan anledning.

Vid tiden hölls tingen vid Vedens häradsrätt i Borgstena gästgivargård. Häradsrätterna var den första instansen på landsbygden och fanns kvar ända fram till 1971. Den utgjordes av tolv nämndemän, i regel framstående bönder i häradet. Ordförande var häradshövdingen eller dennes vikarie. Man hade ordinarie ting tre gånger om året, vinter, sommar och höst. Jag har valt att i de flesta fall återge den handskrivna texten, i helhet eller i valda delar, ordagrant. En svårighet vid läsningen är att man inte var så noga med att sätta ut punkter och inleda meningar med versaler. Dessutom förekommer många ålderdomliga ord. För dessa har jag ibland infogat en förklaring inom parentes. I detta sammanhang är Svenska Akademins ordbok (SAOB) en ovärderlig källa. Man kan nämna att många paragrafer inleds med förkortningen ”S:d”, vilket skall uttydas ”Samma dag”.

Jag kommer att successivt lägga till mer material på denna sida. Längre fram kommer jag också att infoga det i ett pdf-dokument.

1709

Länsman instämt frälsebönder för felaktigt levererad ränta

Följande mål från vintertinget 1709 rör sig om ränta från frälsebönder, som skulle ha levererats till länsmansänkan Märta Persdotter, men istället gått någon annanstans. Länsmannen Johan Andersson hade fått landshövdingen utlåtande och företräder här änkan.

Kapten Johan Hård företräder de svarande bönderna och anger att varken han eller de senare haft kunskap om landshövdingens utlåtande. Rätten beslutar, i enlighet med landshövdingen, att räntan framledes skall levereras till änkan Märta Persdotter.

                                             Cronones Ländzman Wälachtad
                                                 Johan Andersson
                                                       emoot
                                                  åboerne på säteriet Uddetorp och
                                                    hemmanet Skåtek

Kiäranden upwijste en af H:r Landzcammeraren och H:r Landzsecreteraren, uppå Sahl. Högwälborne H:r Landzhöfdingens wägnar, utfärdade resolution d: 1 Octobris sidstledne, i anledning hwar af han påstår, att swaranderne måge med laga plickt ansees, för det de, emoot förbud och ålagd seqvester [kvarstad], uthlefwererat räntorne, som efter undfången immission executorial, och laga medfahrt [förfarande] bordt tillkomma Ländsmans Enkian hustru Märta Persdotter.
Å swarandernes wägnar instälte sig frälseägaren Capitainen Wälborne H:r Johan Hård, intygandes, uppå Rättens tillfrågan , att hwarken han, eller bönderne, af ofwanbemälte resolution haft någon part eller kundskap, hwilket Ländzmannen sielf här in för Rätten måste widgå; hwarföre pröfwar Häradz Rätten skiähligt, swaranderne för denna gång ifrån Ländszmannens i så måtto giorde anspråk eller tillmäle, att frijkiänna; börandes dem lemnas communication utaf den af berörde Enkia uthwärkade resolution, som de sedan må kunna sig till rättelse ställa.

I flera mål vid häradsrätten och i jordeböckerna framgår det att säteriet Uddetorp i Borgstena vid tiden innehades av släkten Hård av Segerstad. En Agneta Hård förekommer i flera mål om Uddetorp och Johan Hård var troligen hennes bror, se Hård af Segerstad nr 17 – Adelsvapen-Wiki tabell 14 och 15. Gården Skottek i Fristads socken var ett frälsehemman även det tillhörigt släkten Hård.

Man kan fråga sig varför frälsebönder skulle leverera ränta till en länsmansänka. En trolig förklaring kan sökas dels i förhållandet att vissa hemmans räntor var avdelade att utgöra lön för en länsman, dels att frälsebönder inte helt var befriade från kronoskatter. Den kronoränta som bönderna skulle erlägga kan alltså genom indelningsverket ha varit anvisade till Märta Persdotter man, med villkor att hans änka en tid skulle få njuta samma förmåner.

Länsstyrelserna organiserades under 1630-talet och kom att bestå av två avdelningar – landskansliet och landskontoret. Landskamreren och landssekreteraren var chefer respektive avdelning och alltså underställda landshövdingen. Den i målet nämnde avlidne landshövdingen torde ha varit David Mackeléer som dog 1708 och efterträddes av Axel von Faltzburg.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:269, bild 2910 (1709).

Löjtnanten Lars Hierta pantsätter hemmanet Avelstomten i Borgstena

Vid sommartinget 1709 intecknades en obligation utgiven av löjtnanten Lars Hierta och hans fru Helena Hård. De hade tagit ett lån av handelsmannen Måns Larsson Hammarström och pantsatt sin andel i frälsehemmanet Avelstomten i Borgstena socken.

Samma dag upwijstes Lieutnantens Wälborne H:r Lars Hiertas, och dess frus Wälborne Helena Hårdz d: 1 Martii sidstledne uthgifne obligation på ett hundrade d:r silfwermynt, dem de tillstå sig hafwa af handelsmannen Måns Larsson Hammarström till låhns undfått, försäkrandes samma capital, jempte sitt behörige interesse, inom nästkommande Micaelis tijd att betala, och imedlertijd pantsättiandes ett halft hemman i Afwelstompta, hwaruti dock, efter Nämdens och de fleres här wid Rätten giorde intygande, Wälbemelte H:r Lieutnant och dess fru icke mehr än 2/3 parter är tillhörigt, hwilken underpant för wederbörandes säkerheet, till den kraft och wärkan lag förmår, intechnades.

I detta fall skulle återbetalning ske redan vid Michaelis, dvs i september samma år. Det sägs att Avelstomten utgjorde en underpant, vilket lär betyda att panten behölls av Lars Hierta mot utfärdandet av ett pantbrev.

En frälsebonde erlade ju ränta till hemmanets ägare. Man kan undra om panthavaren fick tillgodogöra sig denna ränta under den tid som lånet löpte.

Agneta Hård förekommer flitigt i olika mål vid den här tiden. Mer om henne följer i nedtecknade mål längre fram.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:269, bild 3020 (1709).

Pigan Elin Larsdotter i Hulta dömd för ohemul beskyllning

Vid sommartinget 1709 var pigan Elin Larsdotter instämd för att ha beskyllt sin matmoder, nämndemannen Hans Anderssons i Hulta hustru, för att ha varit orsak till att Elin haft ont i sin arm. Elin döms att plikta tre mark för ohemul beskyllning.

                                                  Nämdemannen Hans Andersson
                                                  i Hulta, på dess hustrus wägnar
                                                                        emoot
                                                  pijgan Elin Larsdotter i samma gård

Kiäranden har öfwertygat swaranden, genom hennes egen bekiännelse, att hon skylt hans hustru före, att wara orsak till, det hon Elin Larsdotter haft ondt i sin arm, det hon dock nu sedermehra intet påstår eller gitter bewijsa; hwarföre hon, i föllie af lag det 43 Capit: Tingmålabalken, sakfälles, dock uthom någon heders förklening, att plickta, såsom för ohemul beskyllning, sine 3 mark silfwermynt, och för öfrigit at umgiälla kiärandens tingsbekåstnad med 1 d:r silfwermynt.

Passagen ”uthom någon heders förklening” bör syfta på att rätten ansåg att beskyllningen inte skadade den utsattas heder och ära och därför medförde lindrigare böter. En liknande distinktion finns i 1734 års lag, Missgärningsbalkens kapitel 60.

Nämndemannen Hans Andersson fanns i Hulta Mellomgård.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:269, bild 3100 (1709).

Pigan Elin Larsdotter beskylld för att vara en skåpedirkare

Vid samma tillfälle som vid förra målet hade pigan Elin Larsdotter instämt änkan Anna Börgesdotter för att denna kallat henne ”skåpedirkare”. Den senare beklagar sig och ber om förlåtelse, men hon får trots detta plikta tre mark och betala Elins rättegångskostnader.

                                                 Pijgan Elin Larsdotter i Hulta
                                                                emoot
                                              Enkian hustru Anna Börgesdotter

Ehuruwähl swaranden i förstone aldeles sökte förneka, att hafwa kallat kiäranden en skåpedirkare, måste hon dock omsijder sådant tillstå, men beer om förlåtelse, efter hon intet påstår eller gitter, henne något oanständigt att bewijsa, utan förklarar sig med henne icke annat wetta, än hwad ehrligit och godt är, som hon ock om sitt wähl förhållande upwijst goda witnesbörder, hwarföre sakfälles swaranden, att efter det 43 Cap: Tingmålabalken, plichta sine 3 mark silfwermynt och och i öfrigit förnöija kiäranden dess Tingzbekåstnad med 1 d:r silfwermynt.

Att kalla någon för skåpedirkare bör ha varit en ganska allvarlig anklagelse. Troligen skall det tolkas ”skåpdyrkare”, dvs någon som bryter sig in i och stjäl från skåp.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:269, bild 3100 (1709).

Skogsuppsyningsmän skall utses i varje socken

Vård och tillsyn över skogarna var även förr en viktig angelägenhet för myndigheterna. På många håll rådde brist på skog lämplig som byggnadsvirke och man vakade över att skogarna inte föröddes av olaga avverkning och svedjande. I domböckerna kan man läsa om otaliga mål där bönder och andra är instämda och får plikta för olaga avverkning eller svedjande.

Kronan hade anställda funktionärer i den så kallade Jägeristaten som ansvarade för tillsyn av skogarna. Jägmästare, skogvaktare och hejderidare hörde till denna kategori och de hade i regel ganska stora distrikt.

I detta mål från sommartinget 1709 visas det att extra uppsyningsmän skall utses i varje socken. Dessa skulle då biträda de ordinarie ”jägeribetjänterna”.

Samma dag uplästes Högwälborne H:r Öfwersten och vice Landzhöfdingen Reinholt Pattkuls ankomna skrifwelse, daterad Wenersborg d: 24 Martii sidstledne, angående skogarne här i ohrten, att till deras bewårdande skall, såsom i Scharaborgs lähn är practicabelt, jempte Jägeriebetienterna förordnas andra beskiedelige män af allmogen, som tillijka med der å skola hafwa tillsyn och upsikt, hwilket bref communicerades med Cronones Ländzman Wälachtad Johan Andersson, som har att sammanträda med Jägeriebetienterne, och till slijke upsyningsmän projectera sådane uti hwarje sochn, som der till pröfwas dugelige.

Om vice landshövdingen Reinhold Patkull kan man läsa om i:

Patkull von Posendorff nr 131 – Adelsvapen-Wiki

Målet fortsatte vid hösttinget samma år (bild 3390) då följande personer infann sig och avlade en trohetsed.

Längjum                                      Fristad                           Hans Persson
Ö Råstorp                                    Fristad                           Anders Torstensson
Sik                                                 Fristad                           Anders Andersson
Sibbarp                                        Fristad                           Lars Månsson
Vämmenhult                              Bredared                           Per Andersson
Hult                                               Bredared                           Sven Börjesson
Gårdsfogdegården                    Sandhult                           Per Elofsson
Götebacka                                  Sandhult                           Arvid Andersson
Pjäkebacka                                 Sandhult                           Nils Larsson
Kypered                                       Sandhult                           Lars Jonsson
Västra Boda                                Torpa                           Jon Svensson
Dövedalen                                  Tämta                           Per Svensson

Nedanstående personer hade inte infunnit sig och skulle tillhållas att närvara vid nästa ting.

Långared                                     Borgstena                           Arvid Larsson
Ryda                                             Torpa                           Lars Carlsson
Kålgrav                                         Torpa                           Anders Jöransson
Hulta                                            Torpa                           Anders Persson
Pålsbo                                          Torpa                           Jöns

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:269, bild 3110 (1709).

Torpare i Lilla Näs fått hus nedbränt men betalat brandstod

Brandstod var en ersättning som en drabbad av vådeld kunde få av övriga häradsbor. Vid vintertinget 1710 var det torparen Per Elversson i Lilla Näs, Sandhults socken, som hade drabbats av eldsvåda. Efter att skadan besiktigats av länsman och nämnden, bedöms ersättningens storlek uppgå till 24 daler. Det nämns att Per, såsom övriga häradsbor, tidigare till andra utbetalt brandstod.

Samma dag aflade Torparen Per Elfwersson i Lilla Nääs, sin lijflige eed, med intygande at icke hafwa warit wållande, hwarke sielf eller genom dess huusfolk, til den olyckelige wådeld, som tre weckor före nästledne Juhl, hoos honom afbrändt en stuga, sampt cammar och kiök, hwilket af Ländsmannen Johan Andersson och Nämbden är besichtigat och wärderat till 24 d:r silfwermynt. Och som dem bewittnas, af denna Per Elfwersson tillförende, äfwen såsom de öfrige Häradz inbyggjarne, till andra utbetalt brandstud; dy submitteras Högwälborne H:r Landshöfdingens gunstige godtfinnande om ordres till wederbörande, at han i anledning af det 37 Capit: Byggninga balken LL:n må, till byggnadens ersättjande, den wärderade brandstuden åtniuta.

Texten kan tolkas som att en förutsättning för Pers ersättning är att han, liksom övriga häradsbor, tidigare betalt brandstod. Detta tyder på att det hänvisas till en sk brandstodsförening.

Jag har inte kunnat helt utröna hur dessa föreningar fungerade, om de var obligatorisk eller frivilliga, hur ersättning skulle värderas och hur bidragen skulle fördelas. Troligtvis kunde det fungera på olika sätt i olika delar av landet.

I 1734 års lag, byggningabalkens kapitel 24, behandlas brandstod och brandstodsföreningar. Följande paragrafer är där centrala:

4 §. Här sägs att brandstod skall ges av häradet vid vådeld. Dock ej för lösören, badstuga och kölna.

5 §. Vidare sägs att brandstod ges av alla häradets hemman efter hemmantalet.

6 §. Här stadgas att brandstodsförening skall upprättas emellan häradsbor. Denna skall ange hur mycket ersättning som skall utgå. Häradsrätten skall besiktiga skadan och avgöra hur stor brandstod varje hemman skall bidra med. Den drabbade skall visa rättens dom för konungens befallningshavande (landshövdingen), som förordnar om brandstodens uppbärande.

7 §. Här stadgas förbud mot att gå omkring och tigga brandstod.

Efter 1734 tycks det vara ganska klart vad som gällde. Det var obligatoriskt att upprätta brandstodsföreningar och obligatoriskt för varje hemman att bidra. Inget sägs dock hur värdering praktiskt skall genomföras. Ett mål från Bollebygds häradsrätt, sommartinget 1736, handlar om upprättandet av en förening. Det är av intresse eftersom man där på förhand anger hur olika skador skall värderas. Nedan anges protokolltexten i sin helhet:

7. Samma dag företog sig Tingz Rätten at till underdånigt föllie af hans Kong. Maij:ts nådige befallning och der på af Herr Baron och Landshöfdingen ankomne bref med allmogen uprätta en brandstods förening, till ersättning af de huus som genom olycke. wådeld i aska läggas och efter noga bepröfwande wärderar de efter huusesyns ordningen till ett hemman bestådde huus till – 313 d:r 29 ./. smt efter tillgång finnes af skog i hela häradet uppå härads och sochne allmänningarne warandes altså till stuga cammar och farstuga upfördt                            –  63:24
Till giästestuga                                                                                –  26:24
Wistehuus med låhs och gångiärn                                                      –  20:24
Sädes och miölbord                                                                        –  20: –
Hemlij huus                                                                                       –    3: –
                                          Ladugård
En lada af 2:ne gollf och loge                                                       –  65:   2
Fähuus                                                                                               –  27:14
Stall                                                                                                    –  13:  9
Fårhuus                                                                                             –  15:12
Swinhuus                                                                                           –    3:28
Torck och mälthuus                                                                        –  20:18
Skattlagd qwarn                                                                              –  25:21
                                                                                                          313:29

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:301, bild 2210 (1710).

Agneta Hård på Uddetorp klagar över grannar och åbor

På säteriet Uddetorp i Borgstena socken regerade vid tiden Agneta Horn av Segerstad. Hon återfinns i Hård af Segerstad nr 17 – Adelsvapen-Wiki tabell 14, där det uppges att hon gifte sig andra gången på Uddetorp 1715 och dog där 1729.

Agnetas bror Adolf var löjtnant vid Västgöta kavalleri och blev 1678 dödad i en duell med Olof Bengtsson Silverlod från Stackenäs i Marks härad. Hugo Johansson förtäljer om Olof Silverlod och duellen i sin något romantiserade berättelse i boken Kyrkklockorna i Sätila.

Vid sommartinget 1710 vände sig Agneta Hård till häradsrätten och klagade över att Uddetorps grannar gjorde intrång på hennes ägor. Rätten utfäster ett bötesbelopp till personer som framledes begår sådana överträdelser.

Uppå Wälborne Fru Agneta Hårdz skriftelige begiäran, om at laga förbod, emot de grannar och åboer, som bo wid eller omkring des sätesgård Uddetorp, at de icke måge, såsom för detta skal skiedt, tillwälla sig något nytiande af betet uppå säterietz enskylte ägor, inom hank och stöör, eller giärdzlegårdarne nederrifwa, och antingen der på, eller genom grindar och stättor sine creatur insläppa; har Tingz Rätten funnit skiäligt, at bewilia och resolvera, det skal hädan efter, wid 5 d:r silfwermyntz wite till giörandes ingen af grannarne, eller andra, sig understå, at i ofwannämde måhl Wälbemälte Fru Agneta Hård uti des privilegierade frälseegendom någon oförrätt tillfoga, eller på hwariehanda sätt föroroa.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:301, bild 2330 (1710).

Om husröta på Agneta Hårds hemman Gamsen

Vid sommartinget 1710 inlämnade Agneta Hård en lista över ”missbyggnad” på hennes frälsehemman Gamsen i Bredareds socken, brukat av bonden Anders Andersson. Missbyggnaden värderades till 38 daler och 24 öre. Vid rätten intecknade hon Anders kreatur; två oxar, två kor, arton får och fem lamm, som i värde motsvarade skulden.

Frälsepersoners rätt att hålla husesyn med sina landbor och att utmäta skulder reglerades i 1734 års lag, Byggningabalken, samt i Adelns privilegier från 1723. Motsvarande lagar fanns säkert 1710.

Samma dag instälte sig Wälborne Fru Agneta Hård, præsenterandes en af Nämbdemännen Anders Andersson i Taryd och Anders Larsson i Asstorp hållen och skrifteligen författad husesyns lista, öfwer den på frälsehemmanet Gambsen befundne missbygnad, hwarutinnan som på den ena åboens Anders Anderssons fierdedehls bruk, efter wärdering huserötan sig bestiger till 38 d:r 24 öre silfwermynt; Så är Wälbemälte Fru Agneta Hårdz begiäran, at åboens boskap, bestående af twänne oxar, twänne koor, aderton fåår, och femb lamb, som till en lika summa äre wärderade, må wara henne för huserötan en säker tilgång, så at, på händelse af Anders Anderssons dödelige frånfälle, icke någon af hans arfwingar, må den ringaste des egendom eller qwarlåtenskap tillgripa, innan merwälbemälte Fru sin fulle förnöjelse erhåller, hwilket des giorde reservatum till den kraft och wärkan lag förmår, Rätten sålunda welat inteckna.

Frågan är om Anders Andersson fick behålla kreatur under sin livstid. Hursomhelst noteras han i en mantalslängd från 1711 som fattig. I längden från efterföljande år anges han och hustrun vara döda.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:301, bild 2330 (1710).

Torparen Erik Larsson köper skattejord i Örlanda Östergård

Torpare nämns vid den här tiden ganska sällan i domböckerna. Det var först vid slutet av 1700-talet som det blev vanligt att bönder upplät torp på sina ägor och torparbefolkningens storlek började expandera.

Den Erik Larsson som nämns i följande mål från sommartinget 1710 innehade sannolikt ett torp på säteriet Uddetorps ägor, mot att han där gjorde dagsverken. Erik tycks här ha gjort en klassresa i och med köpet av ett skattehemman.

Torparen Erich Larsson i Uddetorp upwiste för Rätten, drängens Arfwid Larssons i Boråhs honom meddelte kiöpebref af d: 17 April sidstledne, på en fierdedehls skattejord i Östergården Örlanda, den han till bemälte Erich Larsson försåldt, emot en nöjachtig försäkrad betalning af 18 Riksdaler Courent, der på han allenast 1 Rd:r betalt, och i öfrigit försäkrat till nästa kommande höst 1 Rd:r förnöja, sampt de återstående 16 Rd:r på fyra åhr betala, hwilken skattefierding uppå begiäran lagligen upbuden blifwer.

Erik får fasta på skattejorden vid hösttinget 1712. Det sägs där att han bodde på Uddetorpa torp och att köpet blivit lagligen uppbjudet vid sommartinget och hösttinget 1710 samt vid vintertinget 1711. Det gick alltså över ett år från sista uppbudet till dess att fasta utfärdades.

Erik Larsson står skriven i Örlanda Östergård i mantalslängden från 1714.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:301, bild 2340 (1710).

Soldathustrun Kerstin Hansdotter i Viared överfallen med skällsord

Vid sommartinget 1710 hade soldathustrun Kerstin Hansdotter instämt skomakaren Bengt Nilsson för okvädingsord. Vittnen intygar att han kallat henne tjuvkona och ”skamfote Kierstin” då hon vägrat att sälja öl till honom. Han döms att plikta sex mark silvermynt.

                                        Tremännings soldatehustrun Kierstin
                                          Hansdotter i Wiared
                                                      emot
                                         Skomakaren Mäster Bengt Nilsson
                                               i Ödegiärdet

Kiäranden, genom des ingifne skrift, beklagar sig högeligen der öfwer, at swaranden för någon tid sedan om en Söndagznatt, då han kommit ifrån Boråhs, henne i sin sömn öfwerfallit, och med åtskillige skiälsord angripit, derföre hon påstår honom böra plickta after lag, och der hoos ersättia hennes Tingsbekåstnad, efter bifogad expence-räkning, till 4 d:r 11 öre silfwermynt.
Swaranden förnekar aldeles hennes klagomål, och begiär upskåf till nästa Häradz Ting at han må kunna henne instämma för den otilbörlighet hon emot honom skal föröfwat; men emädan han då lika fult kan hafwa sin regress, för hwad han finner sig befogad, henne at tilltala; dy finner Rätten intet billigt at samtyckia den begiärte dilation, utan som kiäranden anhåller, at des instämde witnen Börge Bengtzson i Wiared, och Christofer Jakobsson i Ryssnäs måtte förhöras, så blefwo de inkallade, hwilka, utom någon laglig exception efter aflagd eed berättade sig warit med swaranden i fölie, då han, som ofwanrördt är, kommit till kiärandens hus, begiärandes få kiöpa öhl eller brännwijn, men för det honom wägrat, twänne gånger kallat henne tiufkåna, och skamfote Kierstin, fördenskuld, som han på det sättet är öfwertygad; ty blifwer han, i fölie af lag, det 43 Capit: Tingmåla balken, sakfäld, såsom för twänne oqwädesord, at plickta sine 6 mark silfwermynt, och der jempte hennes anbrackte Tingzbekåstnad på sig och witnen, dock till 2 d:r 8 öre silfwermynt modererad, ersätia.

Kerstin Hansdotter fanns troligen i Viared Västergård. Enligt en mantalslängd anges där 1715 tremänningssoldaten Lars Funcke. I längden från 1720 finns noteringen ”Lars Funckes enka”.

Tremänningsregementen var förband där tre rotar gick ihop för att rekrytera en soldat.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:301, bild 2400 (1710).

Bönder i Ödegärde och Ryssnäs besvärar sig över Borås invånares intrång

Förr var utmarken, dvs mark som låg utanför gårdarnas inhägnade områden, en viktig resurs för bönderna. Den nyttjades för insamling av ved och byggnadsvirke och för kreatursbete. Där kunde också anläggningar för kvarndrift, kolning, tjärbränning med mera uppföras och man samlade in löv, frukter, mossor och mycket annat.

Utmarken var vid den här tiden oskiftad, dvs inte under enskild egendom, utan kunde efter olika regler och i olika utsträckning, nyttjas allmänt.

Vid sommartinget 1710 vände sig bönder i Ödegärdet och Ryssnäs till häradsrätten och klagade på att invånare i Borås släppte in hästar i skogen, tog näver och därmed orsakade deras hemman ”men och skada”. Här fanns alltså en tvist när det gällde nyttjanderätten till en viss utmark.

Rätten går på de klagandes linje och säger att de framledes kan erbjudas laglig handräckning. Med detta torde man mena att utpekade personer måste av bönderna lagligen instämmas till häradsrätten.

Nämdemannen Carl Larsson i Ödegiärde och Christofer Jakobsson i Ryssnäs, genom deras ingifne supplique, beswärade sig öfwer den oförrätt, som stadens Boråhs inwåhnare dem skola förorsaka uti mulebetet, medelts en stoor hop hästars dijtsläppande, jämwäl at många, som intet i skogen äre intereserade, fälla neder och flå näfwer, deras hemman till meen och skada, anhållandes at sådant missbruk må blifwa afskafat, och med laga plickt ansedt; Hwar till Rätten sig ej annorlunda kunnat utlåta, än at, enär någon i så måtto specialiter [noggrant] angifwes, skal dem wederfaras all skiälig och laglig handräckning.

Örjan Hill ger i sin uppsats Utmark i Mark (Fässingen 1999) följande klassifikation av oskiftade utmarker:

1. Byaskogar – byarnas enskilda egendom, hög grad av självbestämmande
2. Kronoparker – kronans enskilda egendom
3. Allmänningar
   1. Landsallmänningar
   1. Häradsallmänningar
   1. Sockenallmänningar

Allmänningarna fick användas av bönderna utan ersättning och till husbehov, men hela tiden under stark kontroll av myndigheterna.

Det är oklart till vilken kategori ovan nämnda skog räknades, men troligtvis var den en byaskog eller sockenallmänning.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:301, bild 2420 (1710).

Uppbördsskrivaren Anders Persson efterträder länsman Johan Andersson

Att kronans tjänstemän som sysslade med skatteuppbörd hade personer som gick i borgen för uppbördens fullständighet framgår på flera ställen i domböckerna. Förmodligen var detta ett krav från kronans sida.

Vid hösttinget 1710 efterträdde uppbördsskrivaren Anders Persson den tidigare länsmannen Johan Andersson. Den förras fyra borgensmän närvarade vid tinget.

Samma dag præsenterade Upbördz skrifwaren Anders Pehrsson, Högwälborne H:r Landzhöfdingens Faltzburgs, fullmacht, på Länsmans tiensten efter Johan Andersson, som skrifteligen för sin ålderdoms bräckelighet skull begiärt afskied, under accord med bemälte Anders Pehrsson, at uti sin lijfstijd få behålla den ena fierdingen i bostället sampt i åhr förestå tiensten, och derföre niuta löhnen, producerandes han, Anders Pehrsson, cautionister för den extraordinarie upbörd, som han äger emottaga, hwilka sig här personligen instälte, nemb. Befallningzmannen Per Bengtsson Ekeberg på Påtorp, Oluf Jonsson i Tubbekulla, Johan Persson i Söhlebo, och Anders Bryngelsson i Asklanda. Fördenskul, såsom Anders Pehrsson här in för Rätten giorde sin lifliga ed, ty warder ock här med hans fullmacht af Häradz Rätten verifierad.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:301, bild 2470 (1710).

Soldatänkan Ingrid Persdotter i Sibbarp instämt mannens rotebönder

Att soldatänkor hade det extra svårt vittnas det om i många mål. Ofta fick en änka strida mot mannens, ibland njugga, rotebönder då han dött i kriget. Här vid sommartinget 1710 är det Ingrid Persdotter i Sibbarp, som lämnats ensam med små barn och nu vill ha ut mannens innestående lön.

Målet är också principiellt intressant eftersom rotebönderna, efter det att Ingrid lämnat sin instämning, vänt sig till landshövdingen och där fått stöd för sin sak. Det är uppenbart att häradsrätten ogillar ett sådant förfarande, som ju föregriper den rättsliga processen och inkräktar på rättens mandat. Man säger dessutom att sådana situationer inte är ovanliga och att man finner det nödvändigt att vända sig till hovrätten.

                                         Soldate Enkian Ingrid Persdotter i Sebbarp
                                                                       emot
                                      Samptelige rote interessenterne dersammastädes,
                                          angående resterande löhn och leije efter
                                          contractet

Ehuruwäl käranden här inför Rätten præsenterar ett underskrifwit contract, som af alla rotebönderne är uti wederbörande officerares närwaru samtyckt, underskrefwit och förplichtat at oryggeligen hållas skal, hwar på doch en del skal restera och innestå, som soldate Enkian med gråtande tårar söker til godo niuta, emedan hennes man som för samma leije och löhn tient, har ock uti krigztiensten för fienden lifwet måst tilsättia, och lemnat henne med barnen efter sig i armod och fattigdom, så kan doch Häradz Rätten sig här med för denna gången intet befatta, emedan bemälte swarande parter och rote interessenter, sedan saken finnes wara lag. instämd utwärkat sig Högwälborne H:r Landzhöfdingens resolution på en dess ingifne supplique, daterad Boerås d. 17 Septembr. näst. af innehåld, det har denna soldatens Enkia icke det ringaste, mer än soldaten i lijftijden undfådt, nu skiähl at fordra, ej heller bör roten anten för ett eller annat mer gifwa på dess afledne mans wägnar, ehwad contract roten ock med honom hafwa ingått; Hwarföre finner Rätten nödigt wara, hos den Högloflige Kong. Håf Rätten i underdånighet sig förfråga, huru man sig i sådane måhl förhålla skall, emedan ofta händer, at sedan saken finns wara instämd, at på endera partens angifwande, utwärkas H:r Landzhöfdingens definitie resolution, uti det som således instämdt är altås måste klaganden imedlertijd afwachta widare slut i saken.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:301, bild 2490 (1710).

Frälsebönder får böta för olaga avverkning och svedjande

Vid hösttinget 1710 fick ett antal frälsebönder böta för olaga avverkning och svedjande. Samtliga av dessas hemman hade tillhört en Claes Fleming, innehavare av säteriet Påtorp i Fristads socken. Denne återfinns i Fleming nr 4 – Adelsvapen-Wiki tabell 26, där han uppges ha avlidit 1706. Frälsefogden Per Bengtsson bör ha varit Flemings representant på orten.

Samma dag föredrog Cronones Skogwachtare, Måns Larsson i Huhle, åtskillige frälsebönder hwilka med olofligit skogzhygge och swediande finnes beträdde, på hwilkas wägnar wid Rätten sig instälte, Frälsefogden wid Påtorp, Wälbetrodde Pehr Bengtsson, hwilken under ransakningen det samma icke kunde förneka, allenast föregifwandes deras fattigdom, för hwilken orsak Rätten dem ingalunda befrija kunde, utan blefwo efterfölliande sakfälde nemb.

Torsten i Sälleberg [Silleberg] för 4 st. granar han försåldt til Boerås                           2 d:r smt
Anders i Aspåhs [Äspås] sammaledes 4 stycken                                        2 d:r smt
Oluf i Grafryd dito 4 st.                                                                                             2 d:r smt
Enkians dräng i Eruhsåhs [Eriksås?] 4 st. dito                                               2 d:r smt
Andor och Johan i Fagerhult 6 st. dito                                                                                 3 d:r smt
Gustaf i Grafryd 2 stycken dito                                                                                 1 d:r smt
Nils i Grafryd 4 stycken dito                                                                                     2 d:r smt

Men hwad angår Gustaf i Stockhult som skal begådt swediande på Wäghall, anhåller Befallningzmannen, at samma ort må besichtigas, emedan det skal warit en gammal hage, hörandes till hemmanet Stockhult, hwartil Rätten samtyckte. I öfrigt kunde Skogwachtaren intet öfwertyga Knut på Börsagården i Wängia, at hafwa huggit de 2:nne rijsekar som finnes angifne, utan är allenast ett rychte, hwarom Skogwachtaren åligger widare ransaka.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:301, bild 2570 (1710).

1711

Tostered i Borgstena förpantat till kyrkoherden Elavus Wagner

Änkan Bengta Nilsdotter hade tidigare förpantat sin gård Tostered till kyrkoherden Elavus Wagner mot ett lån om 29 daler. Lånet var avsett att bekosta Bengtas brors studier. Vid vintertinget 1711 sker ett andra uppbud av gården. Tredje uppbudet sker vid följande sommarting, men därefter har jag inte hittat någon ytterligare information.

Samma dag præsenterade Cronones Ländzman Wählachtad Anders Persson uppå Kyrkioherdens i Algutztorp Ehrewyrdige Herr Elai Wagners wägnar en förpantningzskrift som hustru Bengta Nillsdotter, med dess framledne man uthgifwit på en fierding skattjord, Tostared, emoth 29 d:r Courantz undfångit penninge låhn, som hennes broder Anders Nillson, till sine studiers fortsättiande till godo niutit. Fördenskull blef denna skatte fierding efter H:r Kyrkioherdens begiäran andra gången till upbud bewilliat.

Vid försäljning av arvejord skulle enligt lag denna uppbjudas vid tre på varandra följande ting. Syftet med detta var hindra att jord otillbörligen hamnade utanför en släkt. Släktingar till säljaren gavs då tillfälle att klandra försäljningen och erbjuda ett bud som motsvarade det pris som avtalats mellan köpare och säljare. Detta skulle ske av släktingen, bördemannen, genom att han vid tinget, ”inom natt och år”, uppvisade penningsumman. Om inget klander gavs skulle rätten utfärda ett fastebrev.

Elavus Wagner var kyrkoherde i Algutstorp, Kullings härad, från 1698. Han avled 1721, 91 år gammal. I 581 (Skara stifts herdaminne. Sednare delen) kan man läsa om honom. Där sägs bla att han i sitt första gifte, 1685, var gift med en dotter till frälsefogden på Påtorp, Bengt Ekberg.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:333, bild 2220 (1711).

Elisabeth Eriksdotter anklagad för att ha grävt upp en kopparkittel i Bosnäs

I följande mål från vintertinget 1711 hade Anders Larsson Flinta instämt pigan Elisabeth Eriksdotter. Där anklagade han henne för att, på hans ägor i Stora Bosnäs, Torpa socken, ha grävt upp en kopparkittel innehållande pengar.

Vid förhöret berättade Elisabeth att hon en afton befunnit sig på Bosnäs och där sett ett ”ljus eller eld”. En dotter till Anders Larsson hade också varit närvarande och då uppmanat Elisabeth att med sitt ”åkkläde” märka ut platsen, vilket hon dock inte gjort. Hon förnekade också ”högeligen” att på platsen ha grävt upp någonting.

Man kommer här att tänka på folksägner om eldsken och lyktgubbar ute i markerna och att sådant kunde betyda att en skatt fanns nedgrävd på platsen.

Målet togs upp igen vid det efterföljande sommartinget. Här visar det sig dock att angivaren, Anders Larsson, dött. Man får därmed inga ytterligare upplysningar om omständigheterna och målet avslutas med att Elisabeth blir ifrån slijkt tillmähle för denna gång fri ehrkiänd.

Samma dag instälte sig Anders Larsson Flinta från Boosnääs, hwilken till detta Häradz Ting, låtit instämma pigan Elisabeth Erickzdotter från Bohråhs, som han förmenar skall med andras tillhielp upgräfwit en kopparkittell, hwarutinnan skall wara befunnit åthskillige i jorden nedgräfne penningar, eller andra persedlar och att rummet der kittelen ståt, är af Nämbdemannen Oluf i Almhult besichtigat att wara skiett på deras anskylte ägor, hwarföre pijgan blef inkallad och examinerad, hwilken omsider giorde den berättelse att hon en gång warit i Boosnääs, och om aftonen sedt på samma ställe bränna lius eller elds, då Anders Larssons dotter budit, hon skulle kasta af sig ett åkekläde, såsom der med att uthmärka ort och ställe, hwarest samma lius och eld skall synt wara, men hon för rägnwäder skull, som då hastigt påstod, berättar sig sådant icke kunna efterkomma, derhoos högeligen förnekar att ingen ting på det stället upgräfwit, icke heller skall hon wetta om någon annan sig den mödan påtagit, producerandes sin då warande huusbondes Lars Carlsson i Rya attest, att han intet förståt henne haft sådan egendomb, men att hon i sin tienst hoos honom redeligen och wähl sig förhållit, och som ofwanbem:te Anders Larsson Flinta angifwer ännu flere personer, som willia hållas härutinnan misstänkta, så måste ock de samma jempte pigan till nästa Häradz Ting behörigen instämmas, att undergå widare ransakning hwilket parterna till efterrättelse lämbnas.

Den citerade formuleringen från sommartinget kan tyda på att Elisabeth inte blev definitivt frikänd, utan att målet kunde tas upp igen om ytterligare omständigheter framkom.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:333, bild 2240 (1711).

Övermaga pojken Måns Andersson döms att risas av sin far

Vid hösttinget 1711 var pojken Måns Andersson i Hestra instämd för att ha dödat och sålt ett rådjurskid. Han anges som ”övermaga”, vilket torde betyda att han inte var myndig. Det framgår inte hur gammal han var, men troligen var han under 15 år, eftersom myndighetsåldern för män 1721 höjdes från 15 till 21 år.

”Övermaga” personer ansågs uppenbarligen inte som straffmyndiga. I gengäld kunde rätten ålägga föräldrar att straffa sina barn, vilket också sker här.

Samma dag resolverade Häradz Rätten det bör uppå Skougwachtarens Nils Perssons andragande öfwermaga pojken Måns Anderson i Hestra uthi Nämbdemannens närwaro, af dess fader med rijs afstraffas, för det han uptagit et spädt rådiurs lamb, och det samma försålt, hwilket till efterrättelse lämbnas.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:333, bild 2840 (1711).

1712

Åboer i Rölle vill hämta granvirke för reparation

Gården Rölle i Fristads socken var vid tiden indelat som kaptensboställe för Älvsborgs regemente, Överstelöjtnantens kompani (Vedens kompani). Ofta bodde dock den adlige officeren någon annanstans och arrenderade ut gården.

Vid vintertinget 1712 är det arrendatorerna Erik Svensson och Lars Johansson i Rölle som ansöker om att få avverka skog till gårdens reparation. Som vanligt hänvisas de till landshövdingen för beslut och föranstaltande av utsyning.

S:d anhöllo åboerne på Öfwerst Lieutnantens Capiteins säte Rölle, nemblingen Erik Swensson och Lars Johansson dersammastädes, att få till gårdens reparation åthniuta 2:ne tolfter gran på Öhreskoug, hwar med de till Högwälborne Herr General Major och Landzhöfdingen här medelst warda remitterade, att få ordres om uthsyning till wederbörande Jägerij betienter.

Att det här kallas för överstelöjtnantens kaptenssäte beror troligen på ett system som tillämpades under 1700-talet och som innebar att en officer med viss grad, av besparingsskäl, kunde erhålla en lön motsvarande en lägre grad. Så kaptensbostället Rölle var förmodligen indelat till lön för regementets överstelöjtnant. Lars Ericson skriver om systemet i sin bok Svenska knektar, men anger där att det började tillämpas först på 1720-talet.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:365, bild 3430 (1712).

Måns Larsson i Kvarbo och Erik Torstensson i Asklanda förlikade om en slipevind

Vid vintertinget 1712 förliktes Måns Larsson i Kvarbo och Erik Torstensson i Asklanda om en slipevind.

S:d angåfwo sig Måns Larsson i Qwärebo, och Erik Torstensson i Asklanda, att wara sins emillan förente, om deras twistigheet, angående en slipewind, så att Erik betalar till Måns 2 d:r smt, hwarigenom deras missämja warder uphäfwen, altså låter Rätten der wid beroo förblifwa.

Enligt SAOB kan slipevind antingen betyda 1. ett vindspel för släpning av malm eller gråberg eller
2. en slipstensvev. Jag antar att det var det sistnämnda man tvistat om.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:365, bild 3440 (1712).

Åboer i Tjurås besvärar sig över svår väghållning

Vid vintertinget 1712 klagade Torsten Andersson och Ingeborg Jönsdotter i Tjurås, Bredareds socken, över det ”svåra tryck och trång” det innebar för dem att underhålla en bro vid Bockaryd i Torpa socken.

S:d androgo Torsten Andersson i Tiuråhs och Ingebor Jönsdotter der sammastädes, det swåra tryck och trång, de serdeles framför andra skohla wara tillskyndade, wid den dehlningen som är skiedd på stora almänna landzwägen, derutinnan att dem skall wara anslagit en broo wid Bockaryd bestående af 10 alnars längd, oansedt, der skall finnas ägor och inhägnad gierdesgård, sträckandes sig ifrån Osdahl och Båckaryd på både sidor landzwägen hwilka hemmans åboer och innehafware hwar för sig förswara skougen så att dem på lång wäg intet wircke till samma brobygnad kan efterlåtas, anhållandes fördenskull det må flere i församblingen komma dem härutinnan till hielp, emedan det skall wara för dem omöjeliget på deras wägstycke, att allena antaga sig en så kåstsam brobygnad, med hwilken ansökning Rätten finner dem sig böra angifwa hoos Högwälborne Herr General Major och Landzhöfdingen som i slikt måhl landetz poletie angående, dem till hwad rättwist och billig är förhielpandes warder.

På en karta från 1646 kan man se att hägnader vid Bockaryd löper längs med och på båda sidorna av Viskan. Det rör sig om ängar tillhörande Gässlösa, Osdal och Kråkered Västergård. Ån, över vilken bron gick, bör ha runnit genom ängen som tillhörde Osdal (litt B).

Det innebar en ganska lång resväg för bönderna i Tjurhult i Bredared för att ta sig till nämnda bro. Gården har under senare tid bytt namn till Lövås.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:365, bild 3440 (1712).

On tingets inledning

Häradsrättens protokoll inleddes vanligtvis på likartat sätt där kronans närvarande funktionärer och nämndens medlemmar angavs.

Vid sommartinget 27 maj 1712 närvarade befallningsmannen Arvid Ahlgren samt länsman Anders Persson. Ordföranden, häradshövdingen Johan von Hoffdahl, nämns inte i texten, men han har undertecknat protokollet. Nämnden bestod av följande personer:

Nills i Hedared                           Bengt i Giälstorp
Gunnar i Håstorp                       Carl i Ödegiärde
Per i Råstorp                               Hans i Lunnagierde
Anders i Hestra                          Hans i Hulta
Gunnar i Holmåhsa                   Anders i Astorp
Steenar i Nääs                            Anders i Taryd

Efter att en gudstjänst hållits vidtog uppläsning av diverse brev och förordningar. Dessa upplästes för Tingz allmogen wid öpna dörar:

Höglof. Kong. Giöta HåfRättz bref angående creditens bibehållande och hwad der wid är att observera dat: Jönkiöping d: 16 Februarij nästledne.

Dito Kong. HåfRättens Nådgunstige bref af samma dato, angående hors och lönskelägers iterande, sampt hwad böter och kyrkioplicht der wid är att i acht taga.

Ett annat Kong. HåfRättens itererade bref af samma dato angående upbudz och intechningz protocollernas insändande till Kong. Rätten, hwid hwart Tingz slut, sampt efter en månads förlopp.

Efwenwähl Kong. HåfRättens bref af d: 27 Martij nästledne angående officerares och soldaters föröfwade excessers uptagande wid Krigz Rätterne, under warande ruptur [krigstillstånd].

Kong. Maij:tts förordning angående skougz eldar, sampt des förekommande afsläckiande dat: d: 10 Novembr. 1690, sampt skougz och diurfångz ordningarne och förordningen om bärande trän och Tienstehions stadgan d. A:o 1686.

Kong. Maij:tts allernådigste bref dat: Bender d: 27 October 1711, hwar utinnan Kong. Maij: gier en nådig förmaning till des undersåtare i gemen at de wid desse swåra tijder wisa sin undersåtelige plicht och skyldigheet, medelst de till krigetz högnödige understöd påbudne uthskylders willige ehrläggande med mehra.

Höglof. Kong. Commissionens bref till Högwälborne Herr General Majoren och Landzhöfdingen dat: Giötheborg d. 20 December 1711 angående skieppemåhlet wid drontijondes och gierdes lefwerering.

Kong. HåfRättens resolution öfwer Börge Larsson i Klatterberg, för det upror han warit uphofsman till, under tremänningz recruteringen i Boråhs.

Samma dag upropade och förklarade Herr Häradzhöfdingen innehållet af Kong. Maij:tts förordningar d. A:o 1604 och 1696 angående mutor och skiänckor.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:365, bild 3460 (1712).

Hustru Anna Andersdotter i Ingeshult sakfälld för att ha stulit ett lamm

Vid sommartinget 1712 blev Anna Andersdotter i Ingeshult, Borgstena socken, sakfälld för att ha ”upphämtat” ett lamm och döljt och behållit det. Hon dömdes för snatteri att böta lammets tredubbla värde.

S:d uppå Erick Larssons i Borgstena Östergård andragande och bewijs warder hustru Anna Andersdotter i Ingeshult sakfäld efter det 35 Cap: Tiufmåhlab. L:L: att plichta såsom för snatterij lambetz tredubbla wärde som är 3 mark smt, för det hon Påskedagen, då hon gådt ifrån kyrkian på wägen uphämtat Erickz lamb, det samma utom föregånget angifwande och lysning, hoos grannar och någrannar, dölgt och behållit, hwarföre henne jämbwähl åligger, att lämbna äganden sitt igen, jempte 1 d:r smt för påbracht Tingzbekåstnad.

Anna dömdes efter Landslagen, som föregick 1734 års lag. I den senare lagens, Missgärningsbalk, kapitel 47 Om snatteri, finns en motsvarande stadga. Där sägs att om någon tager eller snattar något värt tio daler eller mindre, så skall det inte kallas stöld. Bötesbeloppet sätts till halva värdet.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:365, bild 3530 (1712).

Provinsialfiskalen Anders Lundstedt får fullmakt av landshövdingen

Vid sommartinget 1712 uppvisade Anders Lundstedt en fullmakt för sin tjänst som provinsialfiskal. Fullmakten var utgiven av landshövdingen.

S:d insinuerade Provincial Fiscalen Wälbetrodde Anders Lundstedt den fullmacht som Högwälborne Herr General Majorn och Landzhöfdingen Anders Sparfeldt, honom på des embete meddehlat gifwen Wennersborg d: 17:de Maij näst. hwilken till wederbörande underrättelse behörigen upläsen och publicerat blef.

Enligt en uppgift skall provinsialfiskal vara samma sak som landsfiskal.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:365, bild 3570 (1712).

Nämndeman Carl Larsson vill skattköpa hemmanet Ödegärde

I början av 1700-talet infördes möjligheten för kronobönder att köpa sitt hemman av kronan. Detta blev då ett skattehemman, vilket bla innebar att bonden fick tryggare besittning och möjlighet att sälja och låta ärva gården. Reformen var ett sätt för kronan att finansiera krigsanstängningarna.

Ett skatteköp var en omständlig sak och processen kunde ta flera år. Först skulle anmälan ske hos landshövdingen. Därefter skulle värdering göras, fastställas av häradsrätten och insändas till landshövdingen. Köpeskilling skulle sedan betalas till länsstyrelsens räntekammare. Därefter skickade landshövdingen ärendet, tillsammans med ett yttrande, till Kammarkollegiet för beslut. Om Kammarkollegiet godkände köpet, utfärdades slutligen ett skattebrev.

Enligt Karl XII:s förordning 1701 om skatteköp skulle kronobonden ha förköpsrätt, men endast om han kunde betala det högsta priset. Längre fram, 1719, ändrades detta så att kronobonden fick exklusiv förköpsrätt att efter värdering köpa sitt hemman.

Vid sommartinget 1712 uppvisade nämndemannen Carl Larsson en värdering av kronohemmanet Ödegärde, som han avsåg att köpa till skatte.

S:da upwiste Nämbdemannen Carl Larsson i Ödegierde, en wärdering af Cronones Befallningzman Herr Arvid Ahlgren, Ländsman Anders Persson och Nämbdemanen Gunnar Larsson i Håstorp, förrättad öfwer des åboende crono hemman Ödegierde 3/8har, hwilcket bemälte Nämbdeman åstundar att kiöpa till skatte, uthwisandes sielfa werderingz instrumentet, att ofwanbemälte wederbörande funnit det samma kunna efterlåtas till skatte kiöp för 60 d:r smt som nämbdemannen tillbiuder derföre ehrläggia; Altså blef efter Kong. Cammar Collegii förordning, detta 3/8 cronohemman offenteligen upbudit, att i fall någon skulle der på giöra större anbud, sådant nu här wid Tinget tillkiänna gifwa; men de öfrige af Nämbden och närwarande Tingz almoge förmente det så ringa hemman, allared? dyrt nog woro werderat och kunde fördenskull intet högre tillbiudas än werderingen innehåller, som åbon sielf prestera will hwilket således passerat här med wederbörande till bewijs och efterrättelse lämbnas.

Det tycks som att Carl Larsson av någon anledning inte kom att köpa Ödegärde. I en jordebok från 1825, där en retroaktiv genomgång av hemmans status avseende skatteköp gjordes, anges att Ödegärde skattköptes först 1758 av en handelsman Rosell för 72 daler 16 öre.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:365, bild 3580 (1712).

1713

Bengt Anderssons tjänstegosse blivit rekryterad till soldat

Vid vintertinget 1713 hade Bengt Andersson i Farstorp, Tämta socken, instämt rotebönder i Vänga Rättaregård. Han krävde ersättning av dessa för att de rekryterat hans tjänstegosse till soldat.

Rätten friar dock rotebönderna ifrån Bengts talan, eftersom länsman Anders Persson vittnar om att han givit gossen 8 riksdaler som denne nyttjat till att friköpa sig från Bengts tjänst.

Det verkar alltså som att kronan här kunde lämna ersättning till en husbonde vars dräng uttogs till soldat. Man undrar om detta var en generell princip.

15. S:d efter föregången stembning, tilltalade Bengt Andersson i Fastorp, sampte. Rote Interessenter, uti Rättaregården Wängia, angående 8:ta Rd:r, som de skohlat försäkra honom, för det han dem skall öfwerlåtit des tienste poijke till tremänningz kneckt under Herr Öfwerste Köhlers regemente, hwartill swaranderne aldeles förnekade, det dem sådant hwarken med contract eller annat aftahl skall kunna bewijsas, Ländsman Anders Persson berättar jämbwähl att gossen godwilligt tagit af honom 8 Caroliner och giordt sig ledig utur Bengt Anderssons tienst; Altså kunde Rätten med intet skiähl honom Bengt Andersson i detta måhl för sitt påstående något tilläggia, utan warder swaranderne ifrån thes tillmählne här med fri erkiende.

Man kan också undra över i vilken utsträckning tjänstegossen frivilligt lät sig rekryteras. Säkerligen tillämpades åtgärder som gränsade till tvång. Magnus Västerbro skriver i boken Tyrannens tid att tremänningsregementena blivit lovade att enbart stanna i Sverige för att vakta gränserna, vilket bör ha minskat motståndet. Löftet bröts emellertid omsider.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:397, bild 4280 (1713).

Tullskrivaren Johan Åkerman instämd för att ha skjutit ett hjortdjur

Vid vintertinget 1713 var tullskrivaren Johan Åkerman anklagad för att med andra ha skjutit en hjort på Nordskogen utanför Borås. Vittnen berättar att de sett Åkerman, rådmannen Arvid Palm och en annan ”blåklädd” person bege sig in i skogen beväpnade med bössor. Senare skall de ha sett Sven Håkansson i Svinåsa och Åkermans son, Nils, i säckar föra köttet till Borås.

Under förhör erkänner Sven Håkansson att, då han var hos sin husbonde Arvid Palm, blivit av Johan Åkermans svåger fänriken Jöran Törngren ombedd att hämta djurkroppen. Detta hade han gjort tillsammans med Nils Åkerman.

Saken kompliceras ytterligare då tullskrivare Åkerman framvisar ett brev han fått av fänrik Törngren, innan denne for till Pommern. Brevet, som var avsänt från Öresten (översteboställe i Örby socken, Marks härad), tycks visa att jakten skett på uppdrag av överstelöjtnanten Coijets. Enligt detta skall Coijets uppdragit åt Törngren att skaffa något vilt till Örby hed.

Johan Åkerman förnekar helt att ha haft något med jakten att göra och rätten beslutar att uppskjuta målet till nästa ting, då även rådmannen Arvid Palm och Nils Åkerman skall höras.

17. S:d klagade Cronones Skougewachtare Måns Larsson i Hule [Bredareds socken], till Tullskrifwaren i Boråhs Johan Nilsson Åckerman, för det han A:o 1711 i Junij månad och under förbuden tijd, skall på crono-allmänningen Nordskog, skiutit ett hiortdiur, men bem:te Tullskrifware der till högeligen och enständigt nekar, att honom sådant icke skall kunna öfwerbewisas, hwarföre Skougwachtaren sig till wittne åberopar Johan Bengtsson i Biörbo och Lars Jonsson i Ramshulan, emoth hwilka dock utan skiähl, Tullskrifwaren Åkerman söckte att excipera, under förewändning, det han förmenar, det wara hans afwundsmän, som icke kunde bewisas; dy blefwo de efter aflagd eed, hwar för sig examinerade, hwilka begge lika instämmandes, wittnade, att wid den tijden uti Junij månad skohla de hafwa sedt det Tullskrifwaren Johan Åkerman, tillika med Rådmannen Palm och en annan blåklädder fahrit till skougen med byssor och om aftonen derefter, skall Swen Håkansson från Swinåhsa, tillika med Tullskrifwarens son Nills Åkerman kommit samma wägen, då de sedt dem uti säckar att föra diurköttet till staden, förmenandes och Skougwachtaren att Swen Olufsson i Ryssby, skall härom kunna gifwa sitt wittnesmåhl, hwilken efter aflagd eed, äfwen wähl berättade, att dess wallpoijke benämbd Arfwid Hansson skall för honom tillkienna gifwit att Swen i Swinåhsa [Brämhults socken, Ås härad], på den tijden kommit uthur skougen och haft något att föra; Altså framkallades bem:te Swen Håkansson, som i förstone aldeles nekade, der till men after noga förhör och undersökning omsider måste tillstå, att då han warit hoos des huusbonde Rådman Arfwid Palm, skall Fendricken Jöran Törnberg ombedit honom, att afhämpta ett diur, som woro skiutit på Nordskogen, hwilket han efterkommit, hafwandes med sig Tullskrifwarens son Nills Åkerman, och då han funnit diuret, har han tagit det samma tillika med huden, som warit afflådd, och fördt det med sig till Boråhs, icke wetandes om det warit hiort eller annat diur emedan det skiedt i mörkret sent om aftonen, alt detta förehöls Tullskrifwaren Johan Åckerman, som icke dess mindre förnekar sig warit med att skiuta något diuhr, föredragandes likwähl, ett bref, som dess swåger Fendricken Jöran Törnberg wid dess uthcommendering åth Pommeren, skall efter sig lämbnat, hwarmedelst han wehlat wijsa det framledne Capiteinen Johan Skoug, skall på Herr Öfwerst Lieutnanten Coijetz wägnar tillskrefwit Törnberg som då warit förare under regementet, att han wehlat skaffa något wildt till Örby heed, d: 20 näst der på fölljande Junij, och giöra der med sin flit, brefwet finnes dat: Öresten d: 14 Junij föruth i samma månaden, förmenandes Tullskrifwaren, att om något woro skutit, är det skiedt förmedelst sådanne ordres till åfwanbem:te dess swåger Törnberg som har wid dess afresa till den ändan lembnat brefwet efter sig i fall der på skulle giöras något åtahl, men will icke tillstå att han något der med haft att beställa.
Häradz Rätten pröfwar nödigt wara, att i detta måhl wijdare afhöra Rådmannen Arfwid Palm och Tullskrifwarens son Nills Åckerman, hwilka skohla warit med wid detta diurskiutande; altså uthställes här med till wijdare ransakning wid nästa Häradz Ting, då Swen Håkansson i Swinåhsa jämbwähl bör wara tillstädes.

Tullskrivare Åkerman och rådmannen Arvid Palm var säkert bemärkta män i Borås vid den här tiden. I boken Boråsbor under sexton- och sjuttonhundratalen av Gunnar Håkansson får man följande upplysningar om dem.

Johan Nilsson Åkerman, tullförvaltare, avled 66 år gammal och begrovs 1729 den 23 mars. Son till tullnären Nils Andersson Å. och Britta Pedersdotter Uttervik. Tullförvaltareämbetet innehades redan under 1600:talet av släkten Å. Gift m. Anna Hedvig Otto, som begrovs 1732 den 17 dec.

Arfwed Svensson Palm, rådman, dog 73 år gammal och begrovs 1731 den 4 apr. I kyrkan. Son till v. borgmästaren Sven Pedersson i Borås och hans hustru, vilkens namn icke är känt. Enligt en anteckning hos Nils Hufvedsson Dahl sid 42 ”förbättrade” P. sin faders gravsten. Gift m. Annicka Hansdotter Kullman begr. 1730 den 2 juli.

Om de inblandade officerarna kan man läsa om via följande länkar:
Fänrik Jöran Törnberg 717 (Karl XII:s officerare. Biografiska anteckningar)
Kapten Johan Skog – Georg Melcher Skogh 634 (Karl XII:s officerare. Biografiska anteckningar)
Överstelöjtnant Gustaf Wilhelm Coijets (Coyet) 119 (Karl XII:s officerare. Biografiska anteckningar)

Målet fortsatte vid vintertinget 1714. Här inlämnar Jöran Törnberg en skriftlig inlaga där han erkänner att han skjutit en liten ung råbock, ”som haft fingerslånga ludna horn” och fört det till Göteborg och där förtullat det.

Han försvarar sig med att det skett på överstelöjtnanten Coyets order, att han inte känt till kungliga förordningar och agerat av oförstånd.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:397, bild 4290 (1713).

Om ”befängda” människor som förs genom orten

Bönder hade ju förr skjutsskyldighet och speciellt belastade var de som bodde nära de större landsvägarna. Mest handlade det väl om att skjutsa militärer och andra av kronans funktionärer, men transport av fångar förekom också.

Följande mål från sommartinget rör en tvist om skjuts av ”befängda” eller ”behäftade” personer. Det bör väl avse personer som var psykiskt sjuka. Här är det Anders Nilsson i Osdal som varit upprörd över Anders Bengtsson i Bockaryd för att denne inte själv velat medverka vid sådana transporter.

11. S:d hade Anders Bengtsson i Båckaryd låtit instämma halfnadz brukaren Anders Nilsson i Osdahl, för det han skohlat kalla honom en skiälm, sampt hotat honom med hugg och slag, hwartill denne Anders Nillsson i det högsta nekar och förklarar sina ord wara sålunda; att om han intet skulle föllja med grannarna enär någon befängd menniska föres igenom orten, woro han då en skiälm, derföre han intet kallat eller skiält på Anders Bengtsson mindre hotat honom, föregifwandes derjempte, att Anders Bengtsson wid sådana tillfällen, som någon behäftad menniska måste med hielp fortskaffas, skickar han qwinfolck för sig, annat hade parterne intet hwarann att förebrå; dy fann Rätten icke häller widare denna gång att giöra här wid, än igenom en alfwarsam förmaning åthwarna dem till enigheet och icke bruka sins emillan något onödigt missförstånd. Uthlåfwandes Anders Bengtsson att skaffa hädan efter manshielp för sig enär så omtränger.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:397, bild 4470 (1713).

Frälsebönder i Funningen instämda för olaga avverkning och svedjande

På jord som låg under frälse fick jordägaren fritt bestämma om avverkning och svedjande. Inför sommartinget 1713 hade jägmästaren Eric Geurler instämt bönder i Funningen för att de svedjat och huggit 10 granar vid sjön Gasslången. Funningen var ett frälsehemman som vid den här tiden tillhörde rådmannen i Borås, Hemming Preutz. Denne närvarade vid tinget och kunde med hjälp av en karta visa att marken vid Gasslången tillhörde hans hemman. Resultatet blev att rätten inte kunde sakfälla de instämda bönderna.

13. S:d klagade Landt Jägemästaren Wälbetrodde Eric Geurler till Jon och Lars i Funningen, för det de skohla huggit 10 stycken granar samt 2 ½ skieppeland swedia, på Gasslångznabben, påståendes att de derföre måtte lagligen omgiälla efter skougzordningen, hwaremoth sig instälte jordägaren för frälsehemmanet Funningen, Rådmannen och Stadz Chirurgen Wälförståndig Hemming Preutz förmodandes det ingen Jägeri betiente bör påtala hwad som angår hans ägande rätt och äskar bewis af Skougwachtaren Nills Persson om hwaräst han tagit sin angifware, emedan han sådant andragit hoos Herr Landt Jägemästaren, kunnandes wähl tänkia att sliekt kommit ifrån Ekhås eller någon dess grannar, men till att wisa det Gåslångznabben är hans enskylte ägor, framdrog han en syneförrättning hållen A:o 1701 efter framledne Landzhöfdingen Sahl. Herr David Mackliers ordres hwaruti såsom hemmanet ifrån Kong. Maij:ts och Cronan är genom byte afståt, finnes ibland de flere adpertinenter [underlydande lägenhet, ägolott] der till en tract kallad Funningz eller Gaslångznabben som Landtmätare Chartan uthwisar skall wara nästan kringslutin, Landt Jägemästaren förklarade sig intet kunna häremoth säja, hade icke häller något widare der wid att påminna, än hwad Skougwachtaren för honom angifwit; Altså kunde icke häller Rätten sakfälla desse på frälsejord boende och instämbda bönder till någon plicht i detta måhl.

Den karta som Hemming Preutz hänvisar till finns på Lantmäteriet och kan ses här. Gasslången med tillhörande nabb är angiven som nummer 14. Det framgår av texten att Funningen från början var ett kronohemman men att en Märta Ekeblad bytt till sig det från kronan. Hon bör i så fall ha lämnat ett frälsehemman i någon annan trakt och av kronan fått Funningen, som därmed förvandlades till frälse.

Om Funningens tidigare historia

Det är oklart hur detta byte från krono till frälse gick till och när det skedde. I jordeboken för Torpa 1650 anges att en Sven Uggla köpt Funningen till frälse. Att hemmanet tidigare varit krono indikeras 1645 där det skrivs ”Pastor ?? tilldelning Stommen”.

1680 anges Johan Svenssons Windrufs arvingar som ägare av Funningen. Hur denne bemärkte, men icke adlige person, kommit över ett frälsehemman är oklart. En möjlig förklaring kan vara att han var gift med en adelsdam. Ett sådant gifte antyds i Gunnar Håkanssons bok Boråsbor under sexton- och sjuttonhundratalen, sid 45, där han skriver att Johan Windruf gifte sig 1651 med Barbro ”Hårdens dotter”.

Först 1683 nämns det att Märta Ekeblad bytt Funningen till frälse och att ägarna är Johan Windrufs arvingar. Detta byte bör ha skett tidigare och möjligen är det kopplat till Sven Ugglas köp.

1698 nämns innehavaren vara Hemming Preutz, som uppenbarligen kommit över gården genom att gifta in sig i släkten Windruf. I Gunnar Håkanssons bok skriver han om Hemming Preutz följande:

Kämnärspræses, rådman, begr. 1720 den 1 juni 58 år gml. Förmodligen var P. av tysk härkomst. Gift m. 1696 d. 2 febr. Christina Windrufva av gammal boråssläkt. Makarnas son och båda sonsöner voro alla stadskirurger i Borås.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:397, bild 4490 (1713).

Måns Jönssons i Avelstomten vallpojke ställs till ansvar för död bock

I följande mål från hösttinget 1713 vittnas det om att pojkar vallade getter i skogarna mellan Avelstomten och Taryd i Borgstena socken. Här är det nämndemannen Anders Andersson i Taryd som instämt Måns Jönsson i Avelstomten. Den förre hävdar att den senares vallpojke orsakat hans bocks död.

Måns försvarar vallpojken och menar att bocken kan ha blivit drabbad av boskapssjuka som förekommit bland hans getter.

Rätten beslutar att parterne å begge sidor lida halfwa skadan, vilket väl betyder att Måns får betala bockens halva värde till Anders.

8. S:d efter föregången stämning tilltalade Nämbdemannen Anders i Taryd, Måns Jönsson i Afwelstompten som skulle dess wallpojke warit wållande till en dess bockz död på deras ägor påstår derföre betahlning. Måns Jönsson deremot inwänder att gåssen intet kunnat wara orsaken till båckens död, än skiönt wallpoikarne kommit tillsammans och blandat sine creatur desuthan har warit hoos honom boskapzsiuka, hwaraf båcken lätteligen kunnat taga skada, poiken likwähl tillstår att han icke gifwit tillkiänna om Nämbdemannens bock, då han warit wilse faren ifrån den andra wallgången, uthan skall allenast talt derom för sin moder, men ingen dehra låtit sig wårda om att skaffa ägaren sitt till rätta igen, parterne hemstälte detta måhl Rättens ompröfwande och finnes fördenskull skiäliget wara, att parterne å begge sidor lida halfwa skadan hwardera after mätismanna ordom såsom båcken kunnat wärd wara.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:397, bild 4690 (1713).

1714

Om bråk vid byggande av Vänga kyrkas klockstapel

I följande två mål från vintertinget 1714 får man reda på att arbete med uppbyggande av Vänga kyrkas klockstapel pågått vid sommartiden året innan.

Huvudpersonerna var Måns Andersson i Assmundared och kyrkvärden Knut Persson, som av kyrkoherden hade utsetts att bevaka arbetet.

Det första målet rör en konflikt där Knut beordrat Måns, som var sysselsatt med att gräva ned spiror, att istället arbeta med kolbränning. Måns hade motsatt sig detta och ett mindre handgemäng hade utbrutit.

Rätten finner att det inte finns någon större missämja mellan parterna och att ingen skada skett och befriar därför dem från länsmannens tilltal avseende slagsmål.

18. Cronones Ländzman Anders Persson hade till detta Häradz Ting låtit instämma Måns Andersson i Assmundaryd och Kyrkiowärden Knut Pehrsson i Berggården angående något föröfwat slagzmåhl förleden sommar tijd wid kyrkiostapelens upbyggande hwarwid Knut Pehrsson straxt framwijsar Kyrkioherdens i Bredared H:r Jonas Bredbergs attest hwar igenom han söker bewijsa det han såsom kyrkiowärd warit tillsatt att pådrifwa arbetet jemte det han skulle förfärdiga smedjet, till hwilket då det fattades kuhl har han befallt Måns Andersson jempte några fleere att gå och bränna hwilket arbetes förrättande han sig emotsatt hwar af detta owäsende förorsakatz, men Måns Andersson förmähler, att han här till ingalunda warit ordsaken uthan då han stådt och grafwit ned spiror har Knut kommit och med hugg och slag wehlat drifwa honom från sitt arbete; Knut Pehrsson åberopar sig till wittne Mårten Olufzson i Wängia, Hans Larsson i Bergzgården och Joen Larsson i Rättaregården emot hwilka Måns Andersson intet hade att inwända derföre de aflade sine wittnes eeder och hwar för sig giorde fölljande berättelse. Måns Olufzson förmäler att då Måns Andersson stod och grof ned spirorna kom Knut och sade till honom du skall gå och bränna kuhl då Måns swarat här är wähl en annan som kan gå åstad jag giör mitt arbete, då Knut wehlat taga spaden ifrån honom och kiöra honom åstad, men han skiutit honom från sig med spaden och sedan såg han Knut hafwa blodwijte på handen, Joen Larsson berättar att då Knut bad Måns gå och bränna kuhl har han swarat: jag går intet, jag grafwer jag som de andra, men då Knut wille taga spaden från honom, har Måns stött honom der med för magen, hwar efter Knut gått ett steg tillbaka och sedan då han andra gången wille taga spaden har Måns hållit den fram för sig och sedan såg han Knut hafwa blodwijte på handen, men om han sielf stött sig det på spaden eller Måns slaget honom wet han intet. Hans Larsson intygar att då Knut budit Måns gå och bränna kuhl har han swarat: jag är intet din dräng, här kan wähl andra gå; sedan såg han dem fara kull wed klåckestaplen men blefwo strax skillde åth. Wijdare wittnen intet att berätta; men Måns frågar om någon af Nämbden kan neka at icke han haft och har så swaga ögon att han intet fördristat sig eller kunnat bränna kuhl hwar till Hans i Lunnagierde och de andre af Nembden berätta slijkt sant wara aoch att han alltijd wist sig en stilla och tystlåten carl som aldrig brutit sig på någon.

                                                            Resolutio

Alldenstund Häradz Rätten befinner det Knut Bengtzson [sic!] såsom en kyrkiowärd haft att säija och förordna wid kyrkioarbetet, som warit en orsak, att han wehlat ställa någon till kuhl bränning som Måns Andersson sig icke wehlat antaga uthan förblifwa wid sitt först tillsatta arbete derföre och någon annan till kåhlande kunnat förordnas, befinnandes Rätten ingen annan missämja desse parter wara emillan, icke häller någon skada der med åstadkommen är, dy blifwer de i detta måhl ifrån Ländzmannens Anders Pehrssons tillmähle frijkiände.

I det andra målet är det Måns Andersson som instämt Knut Persson. Måns hävdar att han med Knut kommit överens att de var sin dag, vid arbetet med klockstapeln, skulle förse byggmästaren Sven Svensson med mat. Enligt honom, men också flera vittnen, skall emellertid Knut tagit av Måns mat och fördelat med flera personer. Enligt vittnena skall måltiden ha förtärts inne i kyrkan och man hade dessutom använt kollekthåven för att dela ut maten.

Rätten uttalar sig inte sig inte om Måns klagomål om att Knut tagit av hans mat och delat ut till flera personer. Däremot uppmanar man kyrkoherden att, vid allmän sammankomst i sockenstugan, meddela berörda personer och allmänhet det otillbörliga att inta måltider i ”Herrans hus och tempel”.

Det är intressant att se att rätten i detta fall inte utdömer något straff utan hänvisar saken till sockenstämman. Denna hade ju som en av sina huvuduppgifter att bevaka kyrkodisciplinen i församlingen.

19. Cronones Ländzman Anders Pehrsson jämte Måns Andersson i Assmundared efter föregången laga stämbning tilltalade jämbwähl Knut Pehrsson i Bergzgården, hwilken efter som Måns beklagade sig wid samma tillfälle och då de hwar sin dag skulle gifwa Byggmästaren Swen Swensson i Örehollen mat, skall han Måns då ordningen kommit till honom tagit fram sin maat då Knut skall sagt: jag giver dig fanan om du intet är karl att gifwa kyrkiowärdarne mat med, men då han swarat sig intet wara beredd till att mata många skall Knut tagit hans matsäck och skurit sönder maten och dellt uth den ibland sex personer lijkaledes dricken, sedan skohla drängarne Lars Månsson i Wängtorp och Arfwid Larsson i Sefwered  tagit kyrkiohåfwen och gått omkring dermed då Knut skall skurit af maten och lagt i håfwen: men imoth allt detta nekade Knut Pehrsson aldeles och drängiarne berätta sig intet tagit ned håfwen för någon annan ordsak uthan allenast att se på honom ej häller skall det kunna bewijsas att några offrat mat der uti, och Knut säijer at icke han uthan Byggmästaren delt maten, hwilken äfwen nödgat honom att taga sig en bijt deraf, Måns åberopar sig till wittne Lars Gustafsson i Assmundaryd och Gunnar Olufzson i Rubbe, hwilka efter aflagd eed gifwa tillkiänna att då de kommit in i kyrkian suto Byggmästaren Swen Swensson Kyrkiowårdarne Knut Pehrsson och Nils Swensson samt Måns Andersson in uti en stohl och åto, då kyrkiowärden Knut Pehrsson och Byggmästaren haft maten emillan sig men Måns settat ned wed muren hwar efter 6 pehrsoner bekommit mat af Måns Anderssons matsäck för uthan Byggmästaren men hwilken som skar till det kunde de intet see, emedan stohlbrädet war före, men Byggmästaren lefwererade uth och gåssorne hade wähl nedre håfwen samt pekte den neder åth stohlen men ingen sågo de läggia något der uti allenast Knut pekte åth honom: med ost och bröd, wijdare hade de i denna saken intet att wittna uthan förmähla att de mästa paren haft sin mat förwarat i kyrkian.

                                                                     Resolutio

Såsom Häradz Rätten befinner det warit så wähl af Byggmästaren som Kyrkiowärdarne ett stort missbruk att än skiönt de haft sitt arbete wid klåckstapelen lijkwähl hållit sin målltijdz timma och matdehlning in uti kyrkian som ingalunda bort wara, alltså pröfwar Häradz Rätten skiäh. det bör denna församblingens H:r Kyrkioherde wid allmän sammankomst uti sochnestugan åthwarna åfwan berörde personer det de så wähl som alla andra uti församblingen, taga sig till wara för slijk oanständige uthbörder uti Herrans huus och tempell.

Vänga var annexförsamling i Bredareds pastorat. Man kan läsa om kyrkoherden Jonas Bredberg i  491 (Skara stifts herdaminne. Sednare delen).

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:429, bild 150 (1714).

Om slagsmål mellan drängen Torsten Olofsson och Carl Larsson i Rya

Följande mål, rörande ett slagsmål mellan boråsdrängen Torsten Olofsson och Carl Larsson i Ryda, hade inletts tidigare. Av protokollet från sommartinget 1713 får man reda på att Torsten Olofssons husbonde var Anders Torstensson i Borås och att Torsten vid tillfället var borta ”på sitt värv” på Öland. Målet uppsköts därför och först vid vintertinget 1714 sker ett avgörande och man får reda på mer vad som hänt.

Troligen var Torsten Olofsson handelsdräng som sysslade med gårdfarihandel. Roligt att se att målet var Öland. I mantalslängd för Torpa, 1714, finns en Carl Larsson i Rya Håkansgård.

Enligt vittnen hade Torsten och Carl mötts på landsvägen, där Torsten som var drucken kommit ridande och Carl kört sand från sjön. Därvid hade Torsten utdelat tre slag med sin piska och träffat Carl på skuldrorna.

Tydligen hade parterna tidigare träffat en förlikning. Detta hjälpte dock inte Torsten, som efter länsmannens tilltal fick böta tre mark för varje slag samt ersätta denne för rättegångskostnader.

21. Samma dag påminte Cronones Ländzman Anders Persson om den från senaste och de förre Häradz Tingen uthställte slagsmåhls sak emillan Boråhs drängen Torsten Olufzson och Carl Larsson i Rya hwar uthinnan Carl Larsson hwad dess måhlsägare rätt angår låtit sig förena, då wid upropet inställte sig drängen Torsten Olufsson hwilken alldeles förnekar sig med wett eller willja, hafwa slagit Carl Larsson men om det skiedt med ominne och då han skohlat slå på sin häst kan han intet weta men Carl Larsson säijer att det intet skiedt med ominne uthan i det han kom rijdandes har han gifwet honom 3 slag öfwer härdarne [skuldrorna] med piskeskaftet, men drängen nekar här till och will intet beqwäma sig till att här uthinnan giöra någon bekiännelse. Alltså framdrager Ländzman till wittnes Oluf Andersson i Lund samt Anders och Oluf Anderssöner hwilka efter aflagd eed giorde fölljande berättelse, nemb. Oluf Elofzson förmähler att då drängen Torsten kom ridandes gick Carl och kiörde sand från siön och som drängen warit mycket drucken säijer han kiör uhr wägen då Carl swarat: jag rår ju att kiöra på hallfwa wägen i hallfwa wäg nog ändoch; hwarpå drängen strax slagit honom 2 eller 3 slag med piskan öfwer härdarne och der med ridit sin wäg; Alldeles lijka berättelse hafwa de andre wittnen allenast Oluf Andersson lägger detta till att de budit honom låta blifwa karlen då han ridit sin wäg. Drängen Torsten Olufsson säijer om det så passerat, hwilket han doch icke skall kunna minnas, så är det skiedt i hastigheet af honom då han warit mycket drucken, bedes om förlåtelse att han warit oförståndig, Cronones Ländzman Anders Persson inlägger en expense förtechning till 4 d:r smt som han nu wid 4 ting med wittnes framskaffande måst påkåstat, lijkaledes inläger Carl Larsson i Rya en rächning till 5 d:r smt, som han prætenderar för dess upwachtning nu wid 4 ting förmodandes att slijkt lärer blifwa honom rättmäte. till ehrkiändt.

                                                                 Resolutio

Drängen Torsten Olufsson sakfälles för 3 slag han tillfogat Carl Larsson i Rya att böta sine 3 gånger 3 mark men som Carl Larsson låtit sig förlijka och lemnat saken opåtallt in till dess Ländzmannen efter sin embetes plicht den samma andragit så kan honom inga wijdare expenser  till ehrkiännas, men Ländzmannen som haft omak till sakens uthförande att den icke måst nedtystas, med stämningarnes fortskaffande och annan omkåstnad på wittnen pröfwar Tingz Rätten skiähligt det bör sådant af Torsten Olufsson med 3 d:r 16 öre smt omgiällas.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:429, bild 180 (1714).

Knivsmeden Jöns Jönsson rymt ur häradsprofossens arrest

Vid vintertinget 1714 avhandlades ett mål där Jöns Knivsmed varit misstänkt för stöld men rymt ur häradsprofossen Bengt Anderssons arrest. Protokollet inleds på följande sätt, där man bland annat får viss information om några av kronans tjänstemäns ansvarsområden.

Länsmannen hade häradet som sitt ansvarsområde och i detta och otaliga andra mål i Vedens häradsrätt framgår det att en viktig uppgift för honom var att agera åklagare vid tinget.

Häradsprofossen var underställd länsmannen och verkade också han på häradsnivå. Uppenbarligen hade denne en mer verkställande funktion när det gällde polisiära uppgifter.

I målet nämns även kronofogden, Befallningsmannen Arvid Ahlgren. Dennes ansvarsområde utgjordes av fögderiet, dvs i detta fall Marks, Bollebygds och Vedens härader. Även han kunde förekomma som åklagare vid tingen och han hade som underlydande länsmän i respektive härader.

26. Samma dag inlefwererade till Rätten Cronones Ländzman Anders Persson en ifrån Rådstugu Rätten i Boråhs öfwersänd ransakning beträffande någon stölld som Jöns Jönsson Knifsmed den der haft sitt tillhålld på hemmanet Picke, skall begått, hwaraf en dehl skall wara passerat här i häradet hwarföre Rådstugu Rätten funnit skiähliget att remitera saken hijt att wijdare ransakas; men så befinner man doch wid sakens företagande att denne Jöns Jönsson är uthur sin arrest hoos Häradz Propsossen Bengt Andersson i Fastorp bortrymd, natten emillan d. 26 och 27 Januarij; hwarföre bem:te Propsoss framkallades under tillfrågan huru det kommit att han således låtit en sådan arrestant förkomma, hwar till han swarar sedan jag wachtat honom med all flijt ifrån d. 6 Januarij då han mig handställtes, blef jag anbefallt af Cronones Ländzman Anders Persson att wara tillstädes wid några executioner som skulle förrättas, hwilket jag och efterkom förmälandes att han wid sin bortresa låst honom uti en fiäter med begge fötterna, men befinnes att han lijkwijst under dess bortowarande kommit undan då han tagit med sig en yxa som legat i förstugan och dermed afslagit sig låsen, sedermehr till natthärbärge gått till Arfwid i Osdahl, hwilken nu för tijden är siuk efter Upbördzskrifwarens Mellbergs samt Förridarens Jökendahls intygande, hwarföre Ländzmannen förbehåller sig honom Arfwid wid nästa ting lagligen att tilltahla, såsom den der haft kundskap om det Jöns Knifsmed warit för tiufnad arresterad, och lijkwähl understått sig att icke allenast hysa och herbergera honom som rymt uhr arresten uthan jembwähl sådant fördölljt, berättandes derjempte Ländzmannen att han Jöns Knifsmed andra natten legat i Enekulla i Markz härad hoos Engewachtaren Swen Jönsson, hwarföre han slijkt till H:r Befallningzman Ahlgreen igenom bref berättat, och anhållit att han må blifwa efterslagen.

Rätten går här vidare med att rannsaka några personer som uppges ha köpt stulna hästar av knivsmeden. Målet skjuts på framtiden i avvaktan på att den anklagade kan ertappas. Det nämns att till hwilken ända bref och publicationer redan äro uthfärdade.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:429, bild 230 (1714).

1715

Ryttmästare Drakenbergs heder angripen vid ett bröllop

Det är alltid roligt att i protokollen stöta på gamla okvädningsord. I detta mål från sommartinget 1715 är det ryttmästaren Erik Drakenberg som av Lars Johansson i Kattryd blivit kallad skinnare, snikare och gammal trasa. Orden hade blivit fällda vid ett bröllop och förmodligen under alkohols inflytande.

Av ordvalen kan man ana att Lars ansåg att Drakenberg var girig och utnyttjade folk. Ryttmästaren var stor jordägare i trakten och kanske drev han sina frälsebönder hårt. Kattryd i Bredareds socken var dock inget frälsehemman utan var indelt Västgöta Kavalleriregemente.

Lars Johansson nekar först till anklagelserna, men erkänner sedermera och ber Drakenberg om förlåtelse. Rätten dömer honom att plikta tre mark för varje okvädningsord.

6. Ryttmästaren Wälborne Drakenberg efter laga stämning tilltalade Lars Johansson i Kattery för det han d: 2 Januarii sidstledne uti ett offenteligit bröllop och gästabudz lag i Tåå skall H:r Ryttmästaren till heder och existimation [aktning] angrijpit samt åtskillige skimpf och smedesord tillfogat som bem:te H:r Ryttmästare med en producerad och af Swen Andersson och Ambiörn Swensson samt Joen Swensson i Wästra Tåå utgifwen, och med deras bomärcken verificerad attest af d: 22 Februarii sidst:ne ärhålla wille, som innehåller, at Lars skall hafwa kallat H:r Ryttmästaren skinnare, snijkare och gambla trasa, och önskat hafwa honom där, så har han hotat at gifwa honom på truten, och at han intet släpper honom förr än han blifwer en passlig karl, hwaruppå H:r Ryttmästaren begiärade laga plickt och expencer hwaremot swaranden i förstone nekade med exception att attesten woro obeswuren; Men då parterne togo afträde at H:r Ryttmästaren skulle till morgondagen låta inkomma de åberopade wittnen och sin attest eede. besanna inkommo de en stund der efter, då Lars Johansson önskade för sant wara allt hwad som ofwannämbde attest innehöllt, efter som han nogsamt fann sitt sinne at witnen endå skulle honom bestyrcka om de hijt kommo som han befarade uppå dess omkåstnadt at ankomma, hwarföre han sitt förseende så som uti dryckesmåhl och hastigheet tillkommit afbad och H:r Ryttmästaren offente. deprecation [avbön] in för Rätten giorde. Hwaremot käranden förklarade, at som han ej åstundar sin wederpartz wärsta, så är han gärna nögd om Rätten wille honom med någon lijten plicht anse, som honom tillbehörig correction lända; Altså resolverades at Lars Johansson som sine ord rättat och afbudit i förmågo af det 43 Cap: Tingz M: b: L:L. plicktar för 3:ne oqwädinsord å H:r Ryttmästaren 3 mark silf:nt för hwardera tillsammans 9 mark dito mynt, samt betala till dess wederpart en d:r silf:nt i expenser.

Den omnämnde ryttmästaren bör vara Erik Eriksson Drakenberg, om återfinns i Drakenberg nr 313 – Adelsvapen-Wiki, tabell 5. Han ägde flera gods i Sandhults socken och bodde förmodligen på Hällered. En fin karta från 1683 över Hällered finns på Lantmäteriets hemsida. Här anges de underliggande egendomarna, vilka är:

• Göksholmen rå och rörshemman
• Äspholmen rå och rörshemman
• Näs rå och rörshemman
• Börshult
• Nabben
• Sandhult
• Kyrkarp

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:461, bild 790 (1715).

Enkelt hor i Hässleholmen

Vid sommartinget 1715 inställde sig stadsprofossen i Borås Per Sik och pigan Ebba Sefringsdotter och erkände sig skyldiga till enkelt hor. Brottet hade skett då de bägge tjänade hos Börge Hansson i Hässleholmen och efteråt resulterat i ett dödfött barn.

Horsbrotten straffades hårt jämfört med fallen då bägge parterna var ogifta.

Per förmår inte betala sina böter och döms därför till spöstraff. Det sägs att komministern Carl Nechtersten går i god för Ebbas böter. Detta bör väl betyda att han intygar att Ebba har möjlighet att betala sina böter.

11. S:d inställte sig och angåfwo sig sielfwa för Rätten Stadz Profossen från Boråhs Pähr Sijk gift karl och ogifta qwinnes personen Ebba Sefringsdotter, hwilka bägge bekände sig haft lägersmåhl till sammans och således enkellt hoor begått Pinges tijden förledit åhr, på skatte crono hemmanet Hässlehollmen i Torpa sochn hwaräst kånan tient hos Börge Hansson Hässle der sammastädes, åth hwilken Pähr Sijk då arbetat i 14 dagar under hwilken sammanwaro han Ebba häfdat, hwarigenom hon hafwande blifwit, och Påhlsmässo tijden uti innewarande åhr ett dödfödt barn framfödt begärande för sådan sin synd, den de ångra och ärkänna at få stå sin plickt, hwarföre resolverades at som bägge sin synd ångra och tillstå, så ärkännes i förmågo af Kong. Straffordningen d. A:o 1653 Pehr Sijk som gift för begångit enkelt hoor skyldig att plickta sine 80 d:r och Ebba Sefringzdotter som ogift 40 d:r smt. För den senares böter gick Capellanen Wyrdige H:r Carl Nectersteen i god; Men som Pähr intet har at böta, så bör han afstraffas med spöö slijtande för tingstugu wäggen och stånde så den ena som den andre 3 Söndagar å rad uppenbara kyrckoplickt.

Om komministern Carl Nechtersten kan man läsa i Gunnar Håkanssons bok Boråsbor under sexton- och sjuttonhundratalen:

Carl Nechtersten, stadens komminister, dog 1722 den 23 febr. Enligt Warholms herdaminne 2: 464 var N. född 1674 och blev efter studier i Uppsala prästvigd 1701. Komm. 1709. Gift 1704 m. Margareta Dahlin i hennes 2:a gifte. (G 1:o m. rektor Lars Kylander i Borås).
Enl. en uppgift hos C. J. Ljungström: Ås och Wedens h:r med staden Borås, sid 155, skall N. ha bragts om livet genom trollkonster, utövade av den sorgligt namnkunniga Romans Ingeborg.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:461, bild 880 (1715).

Häradsprofossen Bengt Andersson vill ha lön

Vid sommartinget 1715 inställde sig häradsprofossen Bengt Andersson vid tinget och klagade på att han inte fick någon lön för sina tjänster. Han beviljas för det innevarande året sex daler i ersättning.

Målet indikerar att rollen som häradsprofoss inte var en kronans officiella tjänst, utan en mer eller mindre ideell funktion.

Bengt Andersson förekommer även i ett mål från vintertinget 1714 ovan, där en knivsmed rymt ur hans arrest.

29. Samma Dag Häradz Profossen Bengt Andersson beklagade sig huruledes han för sin giorde tienst alls ingen löhn åtniuter, der han lijkwäl måste när ordinarie Tingztijmar infalla, resa till Tingen och der upwackta samt elliest tienst giöra, anhöllt at honom något till sitt underhålld måtte tilldehlt blifwa; och som Cronones Befallningzman intygade at sedan Kong. Commission i Giötheborg förbudit, det profossen intet skall få upbara 1 öre silf:nt af hwart matlag i häradet, som tillförende wanligit warit, så är honom nu intet något wist anslagit; Altså fandt man billigt at för innewarande åhr bewillia bem:te Profoss sex dah:r silf:nt af häradsandehlen af saköron, hwilket Cronones Befallningzman har at låta honom bekomma.

Profosser förekommer i domböckerna även under andra benämningar – stadsprofoss och landsprofoss. Samtliga hade förmodligen en mer underordnad, polisiär funktion.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:461, bild 1010 (1715).

Bonden Per Svensson dränkt sig i Hässleholma sjö

Vid ett extraordinarie ting 15 september 1715 behandlades ett tragiskt mål om bonden Per Svensson i Främgärde, Brämhults socken, som blivit funnen död i Hässleholma sjö. Här avses väl någon av Hässleholmssjöarna, de som vanligtvis kallas Glasögonsjöarna (dessa benämns på en häradsekonomisk karta från 1890 Stora och Lilla Typeredssjön).

Anledningen till att sådana här dödsfall togs upp på tinget var att man ville utröna huruvida det rört sig om en olycka eller ett självmord och hur kroppen skulle begravas. Ett avsiktligt självmord sågs som en stor synd och medförde att begravning inte fick ske i vigd jord. Istället skulle kroppen begravas i skogen utan några kyrkliga ceremonier.

Förmildrande omständigheter som ledde till kristlig begravning eller begravning i stillhet kunde föreligga.

Målet inleds på följande sätt:

Samma dag blef Extraordinarie Tingz Rätten föredragit efter Probstens i Boråhs Ehrewyrdige och Höglärde H:r Magister Johan Sandmans skrifwelse af d: 5 i denna månaden, huruledes en beklaglig händelse sig tilldragit, at en bonde Pär Swensson i Främgärde by Brämhullta sochn och Åhs härad, född i samma sochn och Önneby ungefär 46 åhr gammal, då han sidst:ne d. 21 Augusti om en söndag warit uti Boråhs stadz kyrkia och efter sluten gudztienst skulle rijda till sitt hemwist ½ mihl härifrån, skall sig här uti Weden härad och siön Hässlehollma siöö kallad ymkeligen hafwa fördränckt och döder blifwit igenfunnen samt å stranden lagd, hwaräst han för willdiur och ohyra är blefwen hägnad, till wijdare utslag föllier om dess begrafning warandes här wijd tillsädes dess efterlåtne Encka hustru Karin Larsdotter, som dess mans ymkelige afgång hierteligen begråter…

Flera vittnen var närvarande och kom till tals vid tinget. Först och främst vittnade Pers änka, Karin Larsdotter. Hon berättade att Per sedan jultiden varit plågad av ”svårmodiga tankar” och ”huvudsvaghet” och att han ”sökt enslighet och skytt andras umgänge”. Man hade försökt att vaka över honom och söka efter honom då det hände att han försvann till skogs.

Vidare berättade hon att Per, den aktuella dagen, ridit tillsammans med annat kyrkfolk till Borås stadskyrka, eftersom det den söndagen inte hölls gudstjänst i Brämhults kyrka. På hemvägen, då de var komna till ”Åhs gator”, hade Per vänt tillbaka, förklarandes att han i Borås ville tinga en piga.

Precis hur det gick till när Per blev funnen död framgår inte av protokollet, men förmodligen hade folk varit ute och letat. Man hade funnit honom i sjön och på stranden hade han lagt rock, hatt och handskar och bundit sin häst vid en gärdesgård.

Övriga vittnen, Pers bröder och hans grannar, framträdde inför rätten och betygade att Karin Larsdotters vittnesmål överensstämde med sanningen. Det framgår att Pers tillstånd var väl känt i bygden och att man till och med hållit förbön för honom i kyrkorna i Brämhult, Rångedala, Gingri och Fristad.

Prosten Johan Sandman vittnade om att Per alltid i livstiden fört ett ”gudeligt, ärbart och stilla leverne”, men att han sedan fastlagstiden ”dragits med ängslan och svårmodighet, så att han inte alltid varit vid sitt sinnes fulla förstånd”. Prosten sade sig flera gånger ha haft honom i förhör, men inte kunnat förstå orsaken till hans ”sjukdom”.

Även komministern Carl Nechtersten vittnade och sade att Per dragits med en stark ”melancolie” och ”mjältsjuka”. Han hade funnit honom ”mycket brista till sitt förstånd”.

I sin dom framhåller rätten att det inte är funnet att Per Svensson med sunt förnuft förgjort sig själv. Man beslutar att kroppen skall på kyrkogården i ”stillhet begravas, dock utan präst och de vanliga ceremonierna”.  Rannsakning och dom hemställs hovrätten för vidare omprövning.

Rätten ansåg således att det på grund av Pers sjukdom förelåg förmildrande omständigheter.

Yvonne Maria Werner har skrivit intressant om självmord under 1600- och 1700-talen i Självmord i det stora nordiska krigets skugga, som finns i boken Den frivilliga döden. Samhällets hantering av självmord i historiskt perspektiv (Cura förlag 1998). Här kan man läsa att det 1686 stadgades att självmordsmål skulle hanteras av värdslig domstol och att detta kan ses som en del i en utveckling där staten tog kontroll av det religiösa livet. Staten, med kyrkan som verktyg, skulle uppfostra folket till dygdiga och renläriga undersåtar. Begravningssättet hade enligt rådande teologi inte någon betydelse för en människas salighet, även om en sådan uppfattning kunde leva kvar bland folket. Straff för självmord eller självmordsförsök skulle istället fungera som en varning.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:461, bild 1160 (1715).

Nils Björnsson köper räntan av Lilla Lund, Torpa socken

Frälseräntor kunde köpas, säljas och belånas på samma sätt som fast egendom. Ränteköp skulle uppbjudas vid tingen som vid köp av jord.

Följande mål vid hösttinget 1715 är något förbryllande eftersom det handlar om ett ränteköp från ett skattehemman, Lilla Lund i Torpa socken. En förklaring kan vara att Lilla Lund var ett sk augmenthemman.

4. ¼:del eller 1 Lꙓ:d [troligen lispund] ränta i halfwa gården Lilla Lund Torpa sochn, som Nils Biörnsson ibidem sig tillhandlat af Enkan Hustru Märta Hansdotter i Boråhs för 80 Rd:r Courant efter hennes der å gifne köpebref af d. 6 Augusti sidst:ne uti witnens öfwerwaro handelsmännen Wäl. Hans Anderssons, Pehr Bremers och Petter Biörnssons, upbödz till fasta första gången.

I mantalslängder och jordeböcker förekommer Lilla Lund under namnet Lund Östergård och det framgår där att Nils Björnsson bodde på gården, eller åtminstone var skriven där.

I jordeboken för Torps socken, 1715, anges att Lund Östergård var ett augment indelat Västgöta kavalleriregemente, korpral på häst. Ett augment var ett ”hjälphemman” till ett rusthåll, men tyvärr framgår det inte av jordeboken under vilket rusthåll Lund Östergård sorterade.

Räntan från ett augment skulle uppbäras av rusthållet, så en möjlighet är att säljaren Märta Hansdotter var rusthållare och att hon sålde räntan till augmentsinnehavaren Nils Björnsson.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:461, bild 5380 (1715).

Soldaten Per Ambjörnsson Dehlberg testamenterat sin egendom till sin fästmö

Vid hösttinget 1715 kärade Ambjörn Larsson i Mellomtorp, Tämta, till pigan Anna Andersdotter och krävde av henne de gåvor och penningar som hans avlidne son, soldaten Per Dehlberg, givit till Anna innan sin avmarsch till Skåne.

Anna kunde dock visa att hon varit förlovad med Per och att han innan sin avresa testamenterat egendomen till henne. Rätten bekräftat förlovningen och testamentet och tilldömer Anna egendomen, dock med förbehåll om att Pers kreditorer skall få ut sin rätt.

10. S:d Ambiörn Larsson i Mallmentorp kärade till pijgan Anna Andersdotter på Berget i Tämpta, angående några begåfningar med mera som han förmenar at hon efter hans framledne sohn, solldaten Pär Ambiörnsson Dehlberg hos sig skall innehafwa, hwilket käranden till arfz återfordrar, och at dermed kunna förnöija den dödas creditorer, som nu skola fordra sin betalning, inläggandes en specification på de saker som solldaten henne i lijfstijden skall fått att gömma nem. 1 book, 1 hatt, 1 råck, 2 hallsdukar, 1 par hanskar, 1 par skoor, 1 wärija med gehäng, 1 sådell och jemwähl godminnet 5 Rd:r Courant som rothen skall utgifwit skolandes begåfningarne som solldaten henne giord, sig inalles bestijga till 5 Rd:r Courants wärde så som och allt hwad han upburit af rothen, innan han reste bort, skall Anna allt hos sig innehafwa, förutan det hon skall upburit för termin af rothen 2 d:r 26  ./. smt, och 1 half skeppa korn. Hwaremot Anna Andersdotter, som påstod sig warit förlofwad med solldaten Pär Ambiörnsson Dehlberg, ingaf et hans bref, skrifwit af Munsterskrifwaren Wälb:de Simon Nahlberg, och dat: Hunnaryd d. 7 Septembr: 1714 af innehålld, at han öfwersänder till sin k. fästemö bem:te Anna Andersdotter en skrift hwarmedelst han alldeles will efterlåta henne, allt hwad han hade lembnat henne efter sig, så wähl uti saker som begåfningar, eller elliest hade innestående af sin lega hos roten alldeles fritt och oklandrat för hans släckt om honom något dödeligit skulle komma wijd. I lijka måtto innehöllt des åberopade skrift, som legat in uti samma bref, at allt hwad han uti samma bref omrört, så testamenterar han sin k. fästemö Anna Andersdotter, så uti saker som lega och löhn af des rothe, at icke släckten till ringaste pricka skola henne rubba eller röra, derest Gud behagar under des bortowarande honom kalla ifrån denn werlden. Hwarpå blef framkallat bem:te Munsterskrifware Simon Nahlberg, som utan något jäf med hand å bok aflade sin witnes eed, och derpå intygade uppå tillfrågan, om detta brefwet woro det samma som han hade skrifwit uppå solldatens begäran, swarade att det woro samma brefwet, som han efter solldaten Pär Dehlbergs egen anmodan hade skrifwit under marchen d. 7 Septembr. 1714 och at han intet annat hade skrifwit, än hwad Dehlberg sielf hade åstundat, samt at brefwet för honom blifwit upläst, hwilket sedan det blef förseglat, har solldaten det straxt till sig tagit af Nahlberg och skaffat fort, så at det i alla måtto hafwer sin richtigheet, doch som det war daterat i Hunneryd, så kan Fahlberg intet weta om gården så hette, eller det warit Wennebo som ligger ungefär en fierdingz wäg der ifrån, men om den natten skall brefwet wara skrifwit. I lijka mått intygade den dödas broder Swen Ambiörnsson Kiellberg, at des sah. broder 2:ne dagar efter sedan dett bref skrefz har sagt för honom, det han hade igenom Munsterskrifwaren Nahlberg skrifwit hem, men icke till hwem eller hwad uti brefwet stådt, då Kielberg skall swarat at det hade intet warit af nöden at så snart skrifwa hem, emedan det ej warit mer än allenast 2:ne dagar efter, sedan han reste hemma ifrån. Käranden förmente at des sohn Dehlberg, så mycket mindre hade bordt efterlåta sin fästemö hela des egendomb som han skall fördiupat sig i stoor gälld här hemma innan som ahn marcherade neder till Skåhne, skolandes Ambiörn intet kunna betala des gälld medan han intet mera skall fått efter honom än en gammal skintröija. Anna tillstod sig hafwa allt hwad käranden henne påfördt, så när som på begåfningarne, hwilka intet skola warit wärde mer än 2 Rd:r, ej eller skall i godminne mera hafwa fått än 4 Rd:r. Ytterligare upwijste hon en heel hop med bref ifrån solldaten Dehlberg, hwarutinnan han updrager henne hela omsorgen, at upbära hans resterande lega och löhn af roten, hwilket doch henne mycket skall blifwit af roten förwägrat, så at hon minsta dehlen deraf skall utfådt.

                                                               Resolutio

Alldenstund Pijgan Anna Andersdotter hwilken warit förlofwad med solldaten Pär Ambiörnsson för Deragården i Tämpta, som nyligen igenom döden afgådt, bewijst med bem:te solldatz henne skrifteligen gifne testamente af d. 7 Septembr: 1714, förutan åtskillige andra bref som och Munsterskrifwaren Wälb:de Simon Nahlbergs eedelige intygande med mera, at Pär Ambiörnsson henne testamenterat skänckt och gifwit et efter hans död få behålla och tillträda allt det som han för sin resa till Skåhne förledit åhr tillställt och lemnat med begåfningar och andra des saker och penningar, som af hans knechtelega och löhn kunnat härflyta, jämwäl hwad ännu derpå kan restera, så at Anna för Pär Ambiörnssons slächt och arfwingar skall aldeles wara orubbat; Altså pröfwar Tingz Rätten för skähligit, det bör Anna Andersdotter förbem:te Pär Ambiörnssons giorde förordning wärcke. få till godo niuta, så wijda hans rättelige tillhörige egendomb finnes för gälld och skulld ograverat, at han utom sine creditorers förfång sådant testamente hade kunnat göra.

 Mönsterskrivaren Simon Nahlberg och Per Ambjörnsson tillhörde bägge Överstelöjtnantens kompani vid Älvsborgs regemente. Per tillhörde Deragårdens rote i Tämta, nr 1196, och uppges i en generalmönsterrulla från 1717 ha dött 18 juli 1715.

Det omnämnda brevet bör ha skrivits i Hunnaryd, Skephults socken i Marks härad. Gården hyste ett gästgiveri och en gård Vännebo finns ett stycke åt öster.

Ambjörn Larsson anges i mantalslängden 1716 som boendes i Skoggården/Mellomtorpet i Tämta.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:461, bild 5420 (1715).

Ambjörn Anderssons i Västra Ebbareds två barn innebrända

Sommaren 1715 drabbades Ambjörn Andersson i Västra Ebbared, Sandhults socken, av en katastrofal brand då två av hans barn innebrändes. Själv hade han vid tillfället varit i Skåne för att köpa säd och hustrun begivit sig till ett granntorp för att hämta bakjäst.

Vid hösttinget 1715 ansöker han om att erhålla brandstod. Sådan beviljas av rätten och värderas till 30 daler. Eftersom brandstoden inte täcker lös egendom, rekommenderas han att söka hjälp genom tiggeri.

14. S:d bonden Ambiörn Andersson i Wästra Ebbered Sandhullta sochn klageligen gaf tillkänna, huruledes näst:ne sommar, då han warit till Skåhnes härad förrest at köpa sig säd och des hustru gången ifrån gården efter bakegäst till solldate torpet ½ fierdingzwäg derifrån, och de intet lego folck haft hemma, utan allenast 2:ne små barn, skall des sätes stugu med en cammare och farstugu igenom en olycke. wådelld aldeles blifwit afbränd och i aska lagd, warandes denna olycka så mycket större som 2:ne des små barn uti denna fahran ömkeligen uti ellden blifwit omkombne och upbrände med all hans lösa egendomb; Anhållandes at honom till någon hielp och understöd brandstod af häradet må bewillias, inläggandes Ländzmannen Wäl. Anders Pederssons och Nämbdemannens Stenar Elofzsons attest af d. 2 Octobr: sidstledne angående den tagne skadan till huusen, som wärderas till 30 d:r smt. Och som det af Nämbden hwilka häraf kundskap hade, berättades således alldeles i sanning wara at denna olyckelige händelse af en rätt wåda tijmat: Så bör i anseende till den tagne skadan af husen som mätin är, Ambiörn Andersson åtniuta brandstod af häradet till 30 d:r smt, hwarföre åligger honom hos Högwälborne H:r Baron General Major och Landzhöfdingen om wederbörligit assistence dertill ansökning göra. Men hwad des lösa egendomb angår, som i lijka måtto förolyckat blifwit, så recommenderas han hos hwariom och enom till det bästa som honom af christe. gifmild något skulle willia meddela.

Det ser ut som att Ambjörn efter branden fick gå från gården. I mantalslängderna för Tämta anges Ebbared Västergård som öde mellan 1717 och 1720. År 1721 upptas en Anders Bengtsson som brukare.

Om brandstod finns mer skrivet ovan, i ett mål från vintertinget 1710; Torpare i Lilla Näs fått hus nedbränt men betalat brandstod.

Källor: Arkiv Digital, Göta Hovrätt – Advokatfiskalen i Älvsborgs län; EVIIAABA:461, bild 5460 (1715).